En värld utan Voldemort - del 2

Den andra delen av En värld utan Voldemort är här! Klicka här för att hitta den första delen. Föreslår att läsa den först, för annars fattar man nog inte vad som händer och där finns även information man bör veta

Titel: En värld utan Voldemort - del 2
Huvudperson: Lucy Lily Potter
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 5 hittills
Genre: Vänskap, romantik
Rating: PG-13 (innehåller svordomar och kanske prat om sex, sen kan det ju komma lite deppiga kapitel också, så det måste du tåla)
Handling: Lucy Potter ska snart börja sitt sjunde år på Hogwarts. Men saker går inte som hon tänkt sig. Inte alls som hon tänkt sig, faktiskt.

Taggar:
Avis Fortunae
Mintygirl89
Viloss
Ginerva2003
SweeneyTodd
Newt's Niffler
Idiz
Bella♥
Calico Katt
Firona
c8aina

Kapitel 1
Nyheten
Augusti 2000
Dagen var munter, men jag var allt annat än glad. Bokstavligt talat. Jag visste inte vad jag skulle känna, men just nu var jag rädd och bekymrad. Med en rynka mellan ögonbrynen såg jag ut genom fönstret och suckade. Det fanns en sak jag behövde berätta, men jag visste inte hur. Jag såg ner på min mage och la en försiktig hand över den. Den såg ut precis som vanligt, och kändes precis som vanligt, ändå visste jag att det inte var som vanligt.

Jag gick ner för trappen. Jag och min familj hade tillbringat mycket tid hos min bror Harrys bästa vän Ron och Harrys fru Ginnys familj, som min pojkvän Fred för övrigt var med i. Det var denna person jag ville prata med. Jag öppnade försiktigt dörren och smög upp till en hästhage, där Harry, Ginny, Ron, Hermione (som för ovanlighetens skull var med) och Fred och George, Freds tvillingbror, spelade quidditch. De stannade upp när de fick syn på mig.
“Hej, Lucy, har du kommit för att spela med oss nu?” frågade Fred glatt.
“Nej, jag vill… jag måste, prata med dig nu”, sa jag.
“Okej…”, sa Fred förvirrat. “Jag kommer snart!”

Jag satte mig ner vid köksbordet.
“Jag vet inte hur jag ska berätta”, sa jag.
“Jag lyssnar, ta den tid du behöver”, sa Fred.
“Jag kanske inte ens kommer säga det högt”, fortsatte jag.
“Hur ska jag då få veta?” frågade Fred. “Ska vi börja med tankeläsning nu också?”
“Vänta här en stund”, sa jag och gick upp.

Jag kom tillbaka ner och la upp grejerna jag hade hämtat på bordet. Fred tog upp den ena och tittade på den i några sekunder. Sedan tittade han upp på mig med rynkad panna.
“Jag fattar inte”, sa han sa han och gungade på stolen.
“Fred”, sa jag. “Det där är graviditetstest.”
“Det fattar jag”, sa Fred. “Men varför visar du dem för mig?”
“Fred, jag är gravid”, sa jag med tunn röst.
Fred stirrade på mig, han visste nog inte hur han skulle reagera. Det var tyst en lång stund.
“Vill du… behålla barnet?” frågade han och lät stolen falla ner på alla fyra igen.
Jag lutade huvudet i händerna.
“Jag vet inte”, sa jag. “Jag har skolan att tänka på, men jag tror att jag vill det.”
“Lucy”, sa Fred, “om du vill behålla barnet så gör det. Det är ditt barn.”
“Nej”, sa jag.
“Vadå nej?” sa Fred. “Är det inte ditt barn?”
“Det är inte mitt barn, det är vårt barn”, sa jag. “Vilket betyder att jag måste fråga dig om du vill behålla barnet.”
“Jag vill behålla barnet om du vill behålla barnet”, sa Fred.
Jag bet mig i läppen och funderade.

“Jag vill behålla barnet”, sa jag till slut. “Men hur ska jag göra med skolan?”
“Jag tycker att du ska gå skolan så länge du kan”, sa Fred. “Du är smart, strunta inte i det. Men när det närmar sig födsel… på tal om det, hur långt in i graviditeten är du nu?”
“Jag är i min fjärde till femte vecka”, sa jag. “Vilket betyder att barnet kommer födas någon gång i början av april.”
“Jag kanske får min bästa födelsedagspresent någonsin”, sa Fred och log nöjt. “Tillbaka till ämnet. När det närmar sig födseln kan du hoppa av. Jag vet inte vad vi ska göra efter det.”
Jag nickade. Sedan la jag ansiktet i händerna och suckade.
“Hur… hur ska jag klara det här själv?” suckade jag.
“Vem har sagt att du ska vara själv?” frågade Fred.
Jag tittade upp på honom.
“Vad menar du?” frågade jag.
“Du har dina vänner”, sa Fred. “Och du trodde väl inte att du ska göra det här utan mig?”
“Men hur ska du kunna…?”
“Dumbledore kan säkert lösa det”, sa Fred. “Han kämpade tillsammans med våra föräldrar mot Voldemort. Han kan typ allt.”
Jag hade hört historier om den mörka trollkarlen Lord Voldemort som ville döda alla mugglarfödda och ha mugglare “på sin rätta plats”.
“Du är bäst”, log jag.
“Mmm, jag vet”, sa Fred.

“Du vet att vi måste berätta för dem andra, va?” sa Fred efter en stund.
Jag suckade. “Det är det jag är mest rädd för. Hur mamma och pappa ska reagera.”
“Hur som helst så har du mig”, lovade Fred. Han tog min hand och kysste den försiktigt.
“Mmm”, sa jag. “Nu får vi det här överstökat. Men jag vill prata med mamma och pappa själv först.”
“Harry då?”
“Min familj då, är du nöjd nu?”

Vi letade upp mamma och pappa, hämtade Harry och satt återigen i köket. Graviditetstesten låg uppe i mitt rum.
“Nå?” sa mamma.
Jag skruvade besvärat på mig i stolen och fingrade på min tröja.
“Ja… ähum…”, sa jag nervöst.
Jag tittade ner på mina, plötsligt väldigt intressanta, knän. I ögonvrån såg jag Fred titta ut genom fönstret, men blicken fladdrade ändå mot mig och familjen ibland. Jag bet mig i läppen.
“Jo, öh…” Jag kom plötsligt att tänka på något. “Vänta lite.”
Jag sprang upp till rummet, hämtade testen och sprang ner igen. Jag satte mig ner och la upp testen på bordet.
“Jag… ja”, mumlade jag och tittade ner i mitt knä.
Mamma och pappa stirrade från testen till mig. Harry såg mest förvirrad ut.
“Är ni arga på mig?” frågade jag tyst.
“Nej!” sa mamma. “Vi trodde bara…”
“Ni trodde bara inte att er dotter höll på med sånt?” avslutade jag.
Mamma nickade. Harry såg fortfarande förvirrad ut.
“Vänta… vad är det som…”, började han. “Fusk!” skrek han sedan, så att vi hoppade till. “Du är faktiskt yngre än mig.” Han la armarna i kors.
“Sedan när var det en tävling?” frågade pappa med höjda ögonbryn.
“Nej, jag… strunt samma”, sa Harry.
“När vill du berätta för dem andra?” frågade mamma.
“Nu”, sa jag, för himlen hade plötsligt öppnat sig och inom några sekunder var resten av quidditch-spelarna, redan blöta in på skinnet, inne.

Ginny kastade bara en blick på testen på bordet, innan hon stegade bort till mig och Fred och kramade om oss båda samtidigt. Hon utbytte en menande blick med Harry, sedan Hermione. De båda förstod direkt, och nickade. Hermione utbytte en blick med Ron, som bet sig i läppen och nickade. Vi behövde tydligen inte berätta något.
“Så alla har förstått vad som har hänt”, sa mamma med hög röst.
“Ja, jag antar det”, sa mrs Weasley.
Det blev en spänd tystnad. Ginny hade släppt oss satt sig ner. Det var pappa som bröt den, i ett försök att lätta upp stämningen.
“Jag hoppas för er att det inte blir en metaformagus.”
“Varför då?” frågade George direkt.
“För att när Lucy lärde sig gå var det väldigt svårt att hitta henne när vi var ute bland folk”, sa mamma och log snett.
“Vi uppfattades nog som idioter, för vi visste inte hur hon såg ut”, sa pappa.

Senare på dagen satt jag och Fred ensamma på mitt rum. Jag satt på min säng och Fred stod vid fönstret.
“Jag vet inte vad vi ska göra, Fred”, sa jag och suckade.
“Vi hade väl redan bestämt det?” sa Fred.
“Jag menar med… med skolan”, sa jag.
“Det hade vi väl också bestämt?” sa Fred.
“Jag menar med dig och mig”, sa jag.
“Dig och mig?”
“Jag kommer behöva dig där. Hela tiden.”
“Då följer jag med till Hogwarts.”
“George då?”
“Han gör som han vill.”
“Har det hänt något mellan dig och George?”
“Vad menar du?”
“Jag menar… det verkar inte spela någon roll för dig vad han gör, om han stannar hemma och du är borta.”
Fred suckade och log snett. Han satte sig på sängen och lade en hand på min kind.
“Det är klart jag bryr mig om honom”, sa han. “Men nu… nu har han Angelina, och jag har dig. Just nu, är du viktigare för mig. Dig och barnet.” Han kysste mig lätt i pannan.





Skriv gärna vad ni tyckte om första kapitlet i del 2

Super braa!♥
Har läst förra boken oxå och den här lär nog bli lika bra =) ♥!

Super!

Oooh ja här var den ju!

Edit: Nu till kapitlet!

Det här måste ju verkligen vara världens goaste familj. Vad bra de tar nyheten från början, måste vara jätteskönt för de unga Lucy och Fred som kommer att behöva mycket stöd från familjen.

Känner mig lite tjatig när jag nämner det men du skriver som vanligt jättebra med kvicka och roliga dialoger. Många roliga repliker som när Fred undrar om de ska börja med tankeläsning, när Harry utbrister "Fusk!" eller när de skämtar om nackdelarna med en liten metamorfmagus.

Ett litet syftningsfel har nog smugit sig in:
min bror Harrys bästa vän Ron och hans fru Ginnys familj,

men annars verkar allt vara perfekt, och jag ser fram emot fortsättningen!

FRUCY ♥

Ny läsare
Den var super

Hej! Det är extremt roligt att se att folk tycker om min berättelse redan nu. Tyvärr måste jag säga att jag har tappat intresset för denna fanfic ... Jag har börjat shippa Fred och Lee Jordan mer på senaste tiden, vilket gör att jag inte är lika taggad på att skriva denna och känner mig "skyldig" för att skriva om Fred med någon annan än Lee. Att skriva den förra fanficen var fantastiskt roligt och nu har jag även kommit långt på denna, och dessa kapitel har varit roliga att skriva. Men som sagt har jag tappat intresset. Därför kommer jag inte skriva mer på denna fanfic. Inte just nu i alla fall. Senare kanske jag kommer fortsätta på denna, vad vet jag? Men inte just nu.

Hoppas ni inte hatar mig för detta och att det inte blev för rörigt! Kram på er ♥

Viloss
Idiz
Avis Fortunae
Calio Katt

Vet hur det känns när inspirationen försvinner ... och det gå liksom inte att tvinga fram det. Kanske kan man fortsätta senare, om inspirationen återkommer.

Läser gärna en fic eller varför inte en one-shot med Fred och Lee Jordan! ♥