Aina Fagerholm på Hogwarts [Fjärde generationen]

Titel: Aina Fagerholm på Hogwarts
Språk: Svenska
Färdigskriven: Nope
Antal kapitel: 1 hittills
Rating: PG-13, kanske? Suger på rating, hehe cx
Handling: jag flyttar från Sverige till England, eller rättare sagt hennes avlägsna släktingar Malfoy-Potter (okej, jag är en Scorbus-shipper så jag kaaaanske gjorde så att Albus och Scorpius gifte sig… Hihi), och börjar på Hogwarts, där hon snabbt får vänner. Men det finns en annan person vid namn Logan Compton (namnet får hon reda på senare), som är tyst och kall, som genast fångar hennes hjärta. Hon har förstås hört allt om den berömda Harry Potter, som nu är gammal.
Följ med i jags första år! (Kanske alla om den blir lyckad? Oj vänta vad det där SÅ lät Jade Potter-aktigt *slår mig själv så hårt jag kan i pannan* Kommer aldrig bli av med den vanan…)

Ber om ursäkt för namnet! Det suger.

Taggar:
Ginerva2003
Avis Fortunae
Alva Weasley

Jag satt i en tågkupé och tittade ut genom fönstret. Det var en reserverad kupé, så jag var ensam. Nästan. Min uggla Aladdin satt med huvudet under vingen. När jag klivit på mugglartåget hade alla givit mig en äcklad blick. Eller snarare givit Aladdin en äcklad blick, och mig en konstig blick. Men det var förståeligt, inga andra hade haft gigantiska koffertar och snövit uggla. Inte en uggla i någon annan färg heller.
Jag vände återigen blicken mot boken. Den hette ‘Harry Potter och Dödsrelikerna’. Mugglarna trodde förstås att det var en saga, en påhittad historia, men jag - liksom alla andra häxor och trollkarlar - visste att historien om min avlägsna släkting var sann. Jag visste inte ens var Harry Potter kom in i min släkt, men lite, kanske bara en droppe, av hans blod flödade genom mina ådror.

“Miss Fagerholm?”
Jag rycktes ur boken av att en liten man - mugglare, bara två huvuden kortare än lilla mig - försiktigt skakade min axel.
“Va? Åh… Vi är framme”, sa jag och hoppades att engelskan inte skulle svika mig.
Som tur är hade jag fått “extralektioner” i engelska eftersom jag var en “stor begåvning” av den. Jag hade inte då förstått varför, och det gjorde jag inte nu heller, men jag var tacksam till det. För med tanke på hans min lät det bra. Han kastade en blick på min bok när jag stängde den, och lyste upp.
“Så ni gillar Harry Potter-böckerna?” frågade han. Jag nickade. “Jag och min dotter är stora fans.” Sedan sträckte han fram handen, och jag tog skakade den. “Billy Cooperland.”
Jag log mot honom och han log muntert tillbaka. Om han bara visste.
Han fick syn på ugglan och hans ansikte lyste om möjligt upp ännu mer. Han tänkte förstås på Hedwig.
“Det här är Aladdin”, sa jag.
Min engelska verkade lyckas igen, för mr Cooperland nickade kort och tog ner min koffert. Jag följde efter honom ut med ett fast grepp om buren. Jag hade inte börjat på den svenska magiskolan eller Hogwarts än, men Aladdin hade jag fått av min pappa när jag bara var åtta år. Han var död nu.
Jag rycktes tillbaka till verkligheten när jag gick rakt in i mr Cooperland.
“Ursäkta”, sa jag.
“Ingen fara, miss”, sa mr Cooperland. “Men vi måste vänta på den där bilen.”
En bil körde förbi oss när han sa det, och sedan gick vi över vägen till parkeringen. En röd bil - jag visste inte vad det var för bil - stod och väntade. När vi närmade oss klev en man med rufsigt svart hår som jag läst om så många gånger ut ur bilen. Jag såg inte mer hur han såg ut på långt håll, men jag förstod att det måste vara Harry Potters son Albus Potter-Malfoy. Han log varmt mot mig när vi kom. Jag kunde inte missa de lysande gröna ögonen. Även dem hade jag läst om många gånger. Han såg ut som en kopia av fadern (trodde jag i alla fall), förutom att det inte fanns något blixtärr i pannan.
“Ni måste vara Aina”, sa han. Det var inte en fråga.
“Det är jag”, sa jag och log. “Och ni måste vara mr Potter-Malfoy?” Det var en fråga.
“Albus”, rättade mr Potter-Malfoy, och jag förstod att min engelska lyckats.
“Albus”, upprepade jag. “Okej.”
Albus öppnade dörren till baksätet. Där satt en flicka med rött hår och bruna ögon. Hon såg lite ut som mig, rött hår, men jag däremot hade blå ögon. Kristallblå, brukade folk säga.
“Pax inte sitta i mitten”, sa hon till pojken bredvid.
Han hade brunt hår och gröna ögon. Pojken suckade och knäppte loss sig, sedan flyttade han sig till mitten. Jag vände mig till mr Cooperland för att säga tack för hjälpen, men han stod redan på andra sidan vägen och vinkade. Jag vinkade tillbaka. Min koffert stod bakom mig.
“Jag antar att vi får gå runt”, sa Albus.
Han tog min koffert utan att bry sig om mina protester. Jag följde efter honom runt bilen, hoppade in, och hörde hur han la in kofferten. Aladdin stod i mitt knä. En man med vitblont hår satt framför mig. Jag förstod att det måste vara Scorpius.
“Hej”, sa han och vände sig om.
“Hej”, svarade jag. “Jag antar att jag kallar dig Scorpius?”
“Absolut”, sa Scorpius med ett leende.
Sedan vände han sig fram igen.
“Jag heter Wendy”, sa flickan.
“William”, sa pojken.
“Aina”, sa jag.
“Det vet vi redan”, sa William och log.
“Är det typ en grej att alla barn är döpta till något på W?” frågade jag.
“Jag vet inte”, sa Wendy och ryckte på axlarna.
Albus klev in i bilen. Han startade bilen och rullade ut på vägen. Jag skulle just säga att man körde på höger sida, men hejdade mig när jag kom på att man körde på vänster sida i England. Istället tittade jag ut genom fönstret.

Vi kom fram till ett blått hus en timme senare. Albus bar in min koffert och struntade i både mina och Scorpius protester.
Huset var, som sagt, blått. Det hade vita knutar, två våningar och flera fönster. Det växte flera blommor i en rabatt längs framsidan av huset, som inte såg riktigt välskötta ut. Gräset däremot var fint klippt och grönt. Det luktade gott runt hela huset, men jag visste inte av vad.
“Kommer du?” frågade Wendy från dörren.
Jag insåg att jag stod i trädgården och bara stirrade rakt framför mig.
“Ja, jag kommer”, sa jag.
Jag var så borta att r:et lät som ett svenskt r.
“Åh, förlåt”, sa jag snabbt.
“Det är okej”, sa Wendy. “Du är ju uppväxt i Sverige.”
Jag log och gick upp för de tre trappstegen till dörren, genom dörren och in i den lilla hallen. Det var precis som jag föreställt dig. Ljust. Vita väggar, ljusgrått golv. Det hängde jackor på några krokar nära dörren och högar av skor låg invid dörren.
“Middag”, sa en röst bredvid mig.
Jag tittade dit och fick syn på Albus. Han lutade sig mot dörrkarmen.
“Och jag varnar dig”, viskade Albus. “Scorp suger på matlagning.”
“Jag hörde det där”, hördes Scorpius röst bakom Albus.
“Jag älskar dig”, ropade Albus.
“Den funkar inte”, sa Scorpius och kom fram bakom Albus.
“Jag har hundvalpsögonen redo”, sa Albus.
“Okej då”, sa Scorpius och kysste Albus på halsen.
Jag smet förbi dem och satte mig bredvid William. Han verkade inte bry sig om att hans två pappor grovhånglade i dörröppningen. Inte Wendy heller, när hon smet förbi de och satte sig mittemot mig.
“Kan jag få pastan?” frågade hon.
Jag räckte henne pastan. Det var pasta och köttbullar.
“Det här äter vi alltid i Sverige”, sa jag.
William och Wendy var tysta och tittade bort. Jag förstod genast.
“Vänta, ni gjorde det för att jag kommer från Sverige, eller hur?” sa jag.
Wendy tittade på mig. Hon bet sig i läppen, vilket betydde “ja.” Jag började skratta. De tittade förvånat på mig.
“Vad?” sa jag när jag slutade skratta och upptäckte att alla, inklusive Albus och Scorpius, stirrade på mig. “Ni är bara så töntiga.”
Jag la på pasta på min tallrik. Wendy hade redan börjat äta. Albus och Scorpius satte sig vid bordet. Wendy gjord en äcklad grimas och sköt ifrån sig tallriken.
“Pappa, du suger på matlagning”, sa hon.
“Jag vet”, suckade Scorpius.
“Finns det någon choklad?” frågade Wendy.
“Du kan inte äta choklad till lunch”, protesterade Albus.
“Jag tror det är en dementor i närheten”, sa Wendy. “Nu svimmar jag.” Hon gjorde en dramatisk gest mot pannan.
“Wendy, dramaqueen, tretton år, svimmar igen”, muttrade William.
“Sluta skoja om er farfars dementorproblem”, suckade Scorpius.
Wendy suckade. Jag tog den första tuggan och kunde inte hejda en äcklad grimas.
“Wendy stal mina repliker”, sa jag.
“Åh, tack så mycket”, sa Scorpius stött.
Han tog också en tugga. En äcklad grimas spred sig över hans ansikte.
“Okej ni har rätt”, suckade han. “Låt den stora matfantasten Albus fixa mat.”
Albus reste sig upp och började dirigera med trollstaven. För ett ögonblick stod han stilla med trollstaven höjd. Sedan vände han sig leende till Scorpius.
“Jag fattar inte hur du kan vara dålig på matlagning när du använder magi till den”, sa han.
“Inte jag heller”, suckade Scorpius.
Middagen som Albus lagade var god. Jag sov djupt den natten.

Så vad tycker ni? Var det bra?

Du är jätteduktig!

Gillar att den är i jagform! Tror det är den första texten jag läst av dig där du valt den formen. Visst blir det på ett annat sätt, liksom djupare inifrån?

Vad härligt att HP-böckerna finns i berättelsen:

"Mugglarna trodde förstås att det var en saga, en påhittad historia, men jag - liksom alla andra häxor och trollkarlar - visste att historien om hennes avlägsna släkting var sann."

(Men visst ska det vara min istället för hennes)?

Undrar hur det ska gå med William och Wendy, och med den mystiske Logan Compton!