Häxan med vagnen

- OBS! Innehåller mycket små spoilers från Cursed Child/Fördömda Barnet -

Ja, nu har det hänt igen. Jag har inte lagt upp någon fanfiction här på tre år, men jag fick en släng av nostalgi och kände att jag helt enkelt var tvungen att börja skriva Harry Potter-fanfiction igen. Förhoppningsvis blir det en aning bättre än det jag skrev när jag var elva år, hehe.

Ni vet häxan som brukar gå runt med en vagn och sälja godis från Honeydukes på Hogwartsexpressen?

Just det. Hon. Ni som läst/sett Cursed Child vet förmodligen att hon är betydligt mer än bara en gullig tant som säljer chokladgrodor. För er som inte har en aning om vad jag pratar om kan jag säga att hon har arbetat där i 190 år och under den tiden hunnit göra omkring 6 miljoner pumpapastejer, som för övrigt också kan användas som granater. Hon kommer heller inte ihåg vad hon heter (same). Och just det, hon råkar också ha kraften att förvandla sina händer till klor.

Jag vet inte vad ni tycker, men jag kände personligen att jag verkligen ville veta bakgrundshistorien till den här märkliga häxan. Tyvärr finns det ingen mer information om hennes liv, så jag bestämde mig helt enkelt för att skriva den själv. Det här är berättelsen om häxan med vagnen.
*dundunduuuun*

Kapitel


Jag taggar några som jag tror skulle vilja läsa:

Den verkar bra, vill gärna läsa Vill också höra lite mer om hennes bakgrund.

Har läst Cursed Child så det är inte direkt någon nyhet om hennes konstiga... "förmågor".

Som sagt, läser gärna ♥

Vilken rolig idé - och ovanlig! Läser gärna.

Jag också

Bevakar!! Hehe det här ska bli spännande x)

Vad roligt att ni är intresserade! Första kapitlet blir en sorts prolog, så det är väldigt kort. Mer är påväg.

Prolog 9 april 1817
Jag kniper ihop ögonen hårt och spetsar öronen. Det kan inte vara många minuter kvar nu. I vilken sekund som helst kommer jag att höra deras tassande fotsteg och hummande röster närma sig. Ett pirr av förväntan bubblar i hela min kropp likt nyöppnad sockerdricka.

Sekunderna tickar iväg och timmarna går. Jag börjar undra vart de har tagit vägen. Kanske tog det längre tid än planerat för mor att baka födelsedagsbullar, nu när far inte kan hjälpa henne med att hålla igång vedspisen. Måhända har katten använt mors finklänning som toalett igen. Eller så är hästdroskan till sjukhuset försenad. Jag drar täcket ännu längre upp över huvudet, och fortsätter att lyssna spänt efter den efterlängtade sången. Förr eller senare kommer de, det är jag säker på.

Skynket framför mig slits plötsligt upp och får mig att hoppa till. Jag öppnar förväntansfullt ögonen. Men mor och Line syns inte till någonstans. Istället möts jag av en rund medelålders kvinna med en brysk min i en klargrön klädnad. Hon måste vara en utav helarna.

”Så, unga dam”, kraxar hon fram. ”Nu ska vi minsann se till att du blir botad”.
Hon bär på en nätt liten träbricka med diverse dammiga medicinburkar och en stor bunke fylld med isvatten på.
”När kommer mamma och Line?” frågar jag med besvikelse i rösten.
”Det blir ingen mamma för dig förrän du har tillfrisknat, snuskunge. Vill du att din familj också ska insjukna, din odåga?”
”M-men det är ju min födelse-”

Jag får inte ens en chans att protestera innan den otäcka kvinnan tar ett ordentligt tag i mitt hår och pressar mitt huvud neråt, rätt ner i det isande kalla vattnet. Jag känner hur vattnet omsluter mig. Kylan sprider sig uppför käken och får huvudet och hela kroppen att värka. Med all min kraft försöker jag att slå mig bort från smärtan, men ju mer jag kämpar emot, desto hårdare blir hennes grepp. När jag försöker att skrika får jag bara in vatten i lungorna. Till slut ger hon efter på trycket, och jag kan äntligen få luft. Jag darrar som ett asplöv i hela kroppen.

”Sådärja, nu kanske till och med en liten lort som du kan bli fri för drakkoppor”, säger hon med ett belåtet leende. Hennes ögon lyser av förakt.
Utan förvarning tar hon återigen ett hårt tag om mitt huvud, och tvingar in en sked med okänt pulver i min mun. Jag försöker förgäves att hosta upp medlet, men är till sist tvungen att svälja det. Det smakar som en blandning av ruttna ägg och saltvatten. Jag vågar inte yttra ett ord till medan helaren klampar ut och drar igen skynket bakom sig.

Vilken inledning !!! Fantastiskt bra skrivet helt enkelt. Man får veta mycket på kort tid och vill bara läsa vidare. Gillar också det lite ålderdomliga språket som passar bra i sammanhanget.

Tack så mycket!

Nu kommer första kapitlet, som utspelar sig ett halvår senare än prologen. Jag hoppas att ni kommer att uppskatta det!

Kapitel 1 25 december 1817
Jag slår upp ögonen. Jag har alltid varit en morgonmänniska, men att vakna så här pass tidigt är sällsynt även för mig. Ivrigt kastar jag av mig lakanen och flyger upp ur sängen som skjuten ur en kanon. Jag springer genast fram till fönstret, och möts av ett snövitt vinterlandskap. Utsikten är som taget från ett vykort.
“Mor!” utbrister jag. “Det har snöat!”
Julkänslan spritter i hela kroppen och får mig att vilja galoppera runt hela huset. Det gör jag också. Runt, runt i stugan med flaxande armar studsar jag, likt en hippogriff som fått i sig en aning för mycket av Ogdens Eldwhisky. Jag orkar dock inte springa runt särskilt länge, innan jag måste sätta mig ner och dra efter andan. Inte ens en vecka har hunnit passera sedan jag återvände från St. Mungos, och jag är ännu inte i skick att rusa runt som en galning. Dock får faktumet att det är juldagsmorgon mig att känna mig betydligt mycket piggare. Det är nästan som magi.
“Men Ophelia lilla!”
Jag vänder mig om och får syn på min nyvakna mor som kommer gående ut ur sängkammaren. Hon ser inte allt för glad ut.
“Men kära barn, varför är du vaken vid den här tiden? Du väcker ju alla andra när du skuttar runt på det där viset, som en månkalv i månljuset.”
Vuxna förstår tydligen ingenting.
“Men förstår mor inte? Det är julafton, och det snöar! Inte kan jag väl ligga kvar i sängen då?”

Jag väntar inte på hennes svar, utan ilar genast iväg mot eldstaden, där jag vet att min julstrumpa väntar på mig. Undrar vad tomten har lämnat åt mig i år? Säkert måste det vara något alldeles extra, efter alla dessa problem jag haft med drakkopporna. Kanske en uppsättning gobbeligobbstenar, en vacker dansande doxydocka eller en alldeles ny klänning. Den här julaftonen ska bli den bästa någonsin, det känner jag på mig.

Jag ställer mig på kökspallen för att nå upp att plocka ned den mossgröna strumpa som jag broderat mitt eget namn på. Förväntansfullt sträcker jag ned handen i strumpan. Mina trevande fingrar möts av någonting skört och smuligt. En .. kaka?

“Du får ursäkta mig, Ophelia” hör jag min mor säga, utan särskilt mycket skam i rösten. “Jag hade då aldrig trott att du skulle hinna komma hem igen innan jul, så jag - eller, tomten menar jag - hade varken tid eller råd till att köpa dig en finare present i år. Förresten skulle du väl knappast ha någon glädje av en leksak ändå, nu när du ändå inte får röra på dig, eller hur? Dessutom tycker du ju så mycket om kakor.”

Hon ger mig en snabb klapp på axeln, mer för att hindra mig från att protestera än för att visa omtanke. Jag mumlar något ohörbart till svar, och försöker att inte visa min besvikelse när jag lunkar mot ytterdörren med nedböjt huvud och med den lilla biskvin i handen.

Att leka i snön verkar med ens inte alls lika roligt och spännande som jag tänkt då jag vaknat. Jag formar en snöboll, men inser sedan att jag saknar någon att leka snöbollskrig med. Jag kastar den på husväggen istället. En snöboll efter en annan formar jag, bara för att låta dem krossas mot väggen. Jag hade hoppats på att det skulle ge utlopp för min besvikelse, men till slut känner jag mig bara ännu mer ynklig än när jag först började. Snart är mina ben trötta igen och jag sjunker ihop i den mjuka snön. Just som jag sitter där i min ensamhet, hör jag några röster närma sig på andra sidan häcken.

“Ottaline må vara begåvad, det råder det ingen tvekan om. Men jag har hört att detsamma inte gäller för den yngre systern.”
“Jaså, vad då?
“Flickan har redan fyllt åtta år, men hon visar fortfarande inga tecken på att faktiskt vara en häxa.”
“Det säger du inte? Nåväl, hon har väl fortfarande ett par år kvar innan hon ska börja på Hogwarts, så hopp finns det väl alltid.”
“Det är inte bara det. Hon är ju blek som ett lakan, det arma barnet. Hon ska ha varit sjuk i drakkoppor, säger de. Helarna kan friskförklara ungen hur mycket de vill, men jag tänker då minsann inte låta mina döttrar komma i närheten av det orena barnet, vad de än säger.”
“Det låter klokt. Inte skulle jag vilja att mina barn umgicks med en ynk heller, för den delen.”
“Det har du så rätt i.”

Sällskapet traskar vidare, ovetande om att den flicka de precis talat om sitter gömd bakom hagtornsbuskarna. Jag låter en tår rinna nedför min frusna kind. Deras ord sticker som knivar mot bröstkorgen. Visst är det inte första gången jag hör det, men det gör lika ont varje gång. Länge har jag försökt att bortse från det, men till slut måste även jag inse sanningen. Jag är ett misslyckande.

Jag tar ett bett av kakan i hopp om att dess sötma ska lindra psykiska smärta jag känner inom mig, men den smakar ingenting annat än svek och tårar. Argt kastar jag den ifrån mig, så långt bort i snön att jag slipper se den mer. Om inte ens tomten tycker att jag är värd mer än en torr, smaklös kaka - ja, då vet jag inte vad jag ska tro längre.

Lika bra skrivet som prologen; man kommer in i den här miljön långt tillbaka i tiden med hjälp av alla detaljer och språket. Liknelser används på ett roligt sätt, som till exempel med hippogriffen och eldwhiskyn, och "som en månkalv i månljuset."

Lyckokänslan i början tonar undan för undan av och en mycket sorglig känsla tar över. Det måste vara mycket tufft att vara en så kallad ynk. Hur ska det gå för Ophelia? Väntar med spänning på fortsättningen.

Tack så jättemycket, roligt att höra!

Nu kommer nästa kapitel. Av någon anledning var det en aning svårt att skriva, men jag hoppas att ni uppskattar slutresultatet.

Kapitel 2 14 juli 1820
Jag vaknar med en ömmande kropp och ett bultande huvud. En blick mot klockan på väggen säger mig att det redan är middag, men jag känner mig fortfarande inte särskilt utvilad. Igår kväll lade jag uppe som vanligt och hade ångest ända till gryningen, innan tröttheten tog över och jag till slut kunde få ett fåtal timmar sömn. Sömnlösheten tynger ner hela kroppen, som om jag plötsligt fått kroppsvikten av en drake.

Jag har haft många sömnlösa nätter på sistone, men det är förstås inte särskilt konstigt. Det dröjer inte mer än en och en halv månad innan nästa termin på Hogwarts börjar, och jag kan inte bortse från att det fortfarande inte finns någon form av bevis för att jag ska ha några som helst magiska krafter. Kanske är det precis som de säger, det har jag misstänkt länge. Kanske är jag inget annat än en värdelös ynk. Tanken på hur alla andra kommer att studera på Hogwarts utan mig känns som att få Flipendo kastat direkt mot bröstet. Line, min storasyster och min en gång i tiden bästa vän, har för länge sedan slutat umgås med mig. Hon är bara intresserad av att prata om sina vänner på Hogwarts. Hon förstår väl precis som alla andra att magin inte är någonting vi kommer att ha gemensamt, och väljer därför att klippa av banden innan det blir officiellt och hon måste skämmas för mig. Om jag trots allt skulle lyckas trolla, kanske mamma och Line skulle vilja prata med mig igen. Men jag kan inte hitta magin inom mig.

Med alla dessa tankar virvlande runt i skallen stiger jag motvilligt upp ur sängen. Oavsett om jag är häxa eller ej känns det som en bra idé att åtminstone äta frukost. Eller, ja, middag borde det förstås kallas vid den här tiden på dygnet. Jag kan ändå inte göra någonting åt mina bekymmer, så en skål rykande havregrynsgröt kan aldrig göra någon skada i sammanhanget. I själva verket anser jag att en riktigt väl tillagad portion gröt kan lösa de allra flesta problem.

När jag kommer ner för trappan möts jag av fullkomlig tystnad. Det enda ljud som hörs kommer från vår uggla Twizzles, som är i färd med att knapra i sig några nötter. Mor och Line måste ha åkt iväg för att besöka någon bekant. Ensamheten gör inte mig något; jag tycker om att vara för mig själv ibland och slippa vara störd av något annat än mina egna tankar.

En temugg står framdukad till mig på köksbordet. Mor måste ha kokat teet åt mig imorse, men det är förstås alldeles kallt nu. Jag smuttar lite på det, men det smakar förfärligt. Ska jag dricka te kommer jag att bli tvungen att börja elda i spisen igen och koka en ny kopp, vilket kommer ta betydligt längre tid än vad jag har lust till att stå vid spisen. Jag får väl helt enkelt vara utan te idag, konstaterar jag en aning bittert.

Just då ser jag hur teet börjar puttra och hur ångor stiger från koppen. Vattnet skvätter åt alla håll och det kokar över och skvalpar ut på bordet. Jag kan inte tro mina ögon. Vem skulle ha kunnat göra detta, om det inte är någon här? Jag ser mig förvirrat om efter en förklaring, men huset är lika tomt som det var för en minut sedan. Koppen kan inte ha höjt temperatur av sig själv. Långsamt börjar jag inse vad som just skett. På något vis måste jag ha lyckats värma upp koppen med trollkonst. Antingen det, eller så har Twizzles snott mors trollstav på något vis. Jag blir så chockad över händelsen att jag börjar skratta och gråta på samma gång. Varenda liten del av min kropp fylls av sprudlande glädje och lättnad. Jag kan inte minnas när jag kände en sådan känsla senast.

Just då hör jag hur låset vrids om och gångjärnen gnisslar till när ytterdörren öppnas. Mor och Line är tillbaka.
“Mor, mor!” ropar jag euforiskt. “Du kan inte tro vad som just har hänt!”
“Sluta skrika!” ryter hon åt mig, uppenbart irriterad.
“Men mor, lyssna!”
“Jag kommer bli galen om du inte genast slutar göra oljud, kan du inte vänta ett ögonblick så att vi får komma in genom dörren?” skriker hon, betydligt mer högljutt än mig.
“Mor, jag är en häxa!”

Plötsligt släpper hon allt hon håller i, och ser på mig med halvöppen mun.
“Ä-är du säker?” frågar hon, med illa dolt tvivel i rösten.
“Ja. Jag fick en kopp te att koka utan att ens röra vid den.”

Det känns som att mina lungor ska krossas när hon flyger fram och omfamnar mig. Hårt, hårt kramar hon mig, och vill inte släppa. Jag kan inte minnas att hon någonsin har gett mig en sådan kram förut. Visst känns det en aning som att mina inre organ är påväg att förtvina, men det gör inte så mycket. Till slut släpper hon ändå taget om mig, och ser mig djupt in i ögonen.
“Ophelia, mitt barn”, börjar hon. “Jag är så stolt över dig.”

En dov knackning hörs på fönsterrutan, och Line skyndar iväg för att öppna fönstret. In flyger två majestätiska hornugglor med varsitt kuvert i klorna. De släpper ned breven på köksbänken, gör en helomvänding och glider ut samma väg som de kom.
“Mor, mitt Hogwartsbrev har anlänt!” meddelar Line och viftar med ett av kuverten.
Jag vågar knappt tro det, men någonstans inom mig hoppas jag på att mina tankar stämmer. Om det ena brevet är Lines Hogwartsbrev, betyder det då att ..? Jag rusar efter min syster för att se efter.

Mycket riktigt så pryds det andra kuvertet av ett likadant blodrött sigill som det som dekorerat min systers brev. Jag vågar knappt hålla i det, som om jag är rädd att det ska falla sönder i mina händer. Min största önskan har gått i uppfyllelse. Jag är en äkta häxa, och det är första gången i mitt liv som jag faktiskt känner mig som en värdig medlem i familjen.