~My Demons~

*bevakar* Jättebra!

Superbra! Läser definitivt!

Tänkte väl det. Du och Hasse gillar onda karaktärer och allt!

Tack Parabatai Du kommer gilla en viss person i min berättelse

Verkar jättebra! *Bevakaaar*

spännande

Precis samma åsikt som förut, Jätte bra! *Bevakar*

*bevakar*

Verkar jättespännande! Något som kan öka inlevelse och dylikt är bildspråk som målar upp en bild, det är visserligen lite teknik över det hela men det är feedback som jag vet bygger en berättelse. Ser fram emot mer och bevakar såklart!

Tack så mycket att ni alla ville läsa! Konstruktiv kritik är alltid uppskattat att få!
Innan ni läser kapitlet ska ni veta att under de första kapitlerna så kommer jag hoppa med tiden, så ni känner till om hennes förflutna.

Kapitel 1: Förlorad i mörkret
18 Juli 1986
Danny Park log när han såg sin adoptivdotter lyckas lära sig cykla på första försöket. För att vara 6 år så var hon mycket smart för sin ålder och lyckades ofta göra saker på första försöker. Han minns den morgonen då han skulle hämta mjölk och hade just precis stängt dörren då det exploderat ljus utanför hans dörr. När han hade öppnade dörren låg en bebis på golvet i morgon kylan och log glatt när hon såg honom. Det var då han visste att hon var en häxa. I flera sekel så hade hans familj jagat häxor och trollkarlar och försökt bränna dem på bål men när han just såg Lucy där stirra på honom med hennes smaragdgröna stora ögon så kunde han inte. Danny minns hur han själv tänkte ge henne ett namn när hon sagt i det ögonblicket “Lusi” och förstått att hon menade Lucy. Vid det ögonblicket så hade han bett sin bästa vän som är läkare att visa i registret att Lucy var hans dotter. Men även om det var för 5 år sedan så hade aldrig Lucy kallat honom för pappa eller hans fru Mary för mamma som om hon visste att de inte var hennes föräldrar.

Danny hade varit så inne i sina tankar att han inte hade märkt att det börjat regna och gick snabbt till Lucy som hade tagit med sig ett paraply som om hon hade vetat att det skulle regnat denna soliga dag.
“Hur visste du att det skulle regna?” frågade han henne nyfiket.
“Det kanske är svårt att tro men jag hade bara en konstig känsla på att det skulle regna idag”, svarade hon och det såg väldigt konstigt att se en sexåring se fundersam ut.
“Du är en väldigt unik person, Lucy, och jag är väldigt stolt över att ha dig.”
Hon strålade mot sin adoptivfar innan hon hoppade av cykeln och gav honom paraplyet. Till Dannys stora förvåning blev Lucy inte blöt utan var lika torr som förut. Det var som om ett osynligt skydd som skyddade henne från regnet. Hon hade märkt att han stirrat på henne och efter en sekund så märkte hon själv att hon inte blivit blöt.
“Är jag… en häxa?”
“Ja, Lucy, du är en häxa.”

***
4 Mars 1990
Under de senaste 4 åren med vetskapen om att hon var en häxa så hade Danny lärt henne hur man kontrollerar hennes mycket ovanliga krafter efter skolan. Även om han själv inte var någon trollkarl så hade hans förfäder studerat magi och även jagat magiker i flera generationer men han hade försäkrat henne om att han medvetet aldrig skulle skada henne. Mary hade å andra sidan inte varit som en mor för henne utan bara varit artig men under de senaste åren så hade hon blivit mer och mer otrevlig mot henne. Danny hade sagt att de länge velat ha barn men att det aldrig gick tills hon hade kommit och ändrat det vilket borde göra Mary glad över att ta hand om ett barn men tvärtom, istället så blev hon bara sur. Lucy har aldrig vetat vad hon har gjort för fel mot Mary vilket störde henne att hon inte visste något.

Idag så hade Lucy slutat tidigare från skolan än väntat och hon hade skyndat sig hem i väntan på att lära sig något nytt om magi. Hon öppnade försiktigt dörren och hörde arga röster. Mary och Danny hade då och då haft sina tjafs men de hade aldrig låtit så aggressiva som nu.
“HUR KAN DU BARA TRO ATT JAG SKULLE DÖDA HENNE?” skrek Danny rasande.
“HON ÄR EN HÄXA! OM DINA FÖRÄLDRAR HADE SETT ATT DU TOG HAND OM EN HÄXA SKULLE DE DÖTT AV SKAM!” skrek Mary tillbaka lika rasande.
“HON ÄR BARA EN LITEN FLICKA! ALLA MAGIKER ÄR INTE ONDA! HAR DU NÅGONSIN SETT HENNE GÖRA NÅGOT SOM KAN GÖRA HENNE OND?” frågade han henne.
“Om du inte tänker döda henne så gör jag det.”
Innan Danny hade skrikit något till Mary så smög hon sig in i vardagsrummet och stirrade på Mary mörkt. Hon visste att Dannys fru ogillade henne men aldrig tänkt på att kvinnan önskade livet ur henne. Lucy var tvungen att kontrollera sig själv innan hon satte eld på Mary.
“Jag har alltid vetat att du ogillat mig men varför önskar du livet ur mig? Vad har jag någonsin gjort dig som fått dig att vilja döda mig?”
De skrikande paren hade hoppat till när de hört hennes röst. Mary hade hämtat sig snabbt från chocken och böjde sig ner så de stod ansikte mot ansikte.

“När jag var 13 så såg jag en häxa döda mina föräldrar och jag har varit föräldralös sen dess. Varför skulle du vara annorlunda än de där avskummen?” hon spottade ut den sista meningen med avsmak.
“Så därför tänker du dra allt över en kam? Hur många magiker har du någonsin träffat i ditt liv än mig och den där häxan?” frågade Lucy henne och kände en del av hennes ilska växa,
Mary svarade inte på hennes fråga och hon tog det som att kvinnan som önskar livet ur henne bara träffat på två. Hon kände en viss makt över henne.
“Du är bara ute efter hämnd och vill ta ut det på någon av samma folkgrupp eftersom du inte kan leta rätt på den där häxan själv. Det är väldigt patetiskt av dig att försöka döda någon som är ett barn och aldrig gjort dig något.”
“Äntligen har du visat vilken irriterad brat du är. Inte så konstigt att dina föräldrar lämnade dig när du var ett år gammal. Jag är väldigt förvånad över att du inte tagit bort din söta lilla mask förut och det har stört mig under en lång tid. Ser du inte Dan? Under den söta lilla ungen som du låtit bo här finns det ett litet monster som väntat länge på att få komma ut. Hennes familj genomskådade den tidigare och ville inte ha något med monstret att göra.”
Inne i Lucys huvud så ekade det inte ville ha den, inte ville ha den, inte ville ha den. En obekant röst viskade: Varför skulle någon vilja ha dig? Du är bara en mördarmaskin. Inte konstigt att dina föräldrar lämnade dig. Du förtjänar att ha det dåligt, du förtjänar att dö!

Hon klarade inte av att behärska mörkret inom henne utan lät den flyga ur hennes fingertoppar och de mörka skuggorna kom flygandes mot Mary. Lucy försökte få in de igen men det var försent, skuggorna hade kommit in i Marys mun och sprutade ut blod från ögonen och öronen.
“VAD I HELVETE HAR DU GJORT?” skrek Danny ilsket och föll ner på knä bredvid sin fru och kände på pulsen. “Du har dödat henne.”
Lucy kunde inte stanna längre utan flydde från huset.