Skinny Love (Marauders)

Definition of skinny love; when two people love each other but
are to shy to admit it, yet they show it anyway.

Rating: PG-13
Genre: Romance/Drama/Dark
Språk: Svenska
Kapitel: 42
Era: Marodörer
Färdigskriven: Ja


Jessica är så uttråkad att hon kan dö. Det är julafton och hon är ensam. Ensam som alltid. Hon längtar tillbaka till Hogwarts. Dessutom har hon en hemlighet som bara en enda person i hela världen vet som hon fruktar att fler ska veta. Sirius, som vet hemligheten, finns där för henne. Skolan är hennes säkra plats i världen - eller? Hon placeras med Evan Rosier för resten av skolåret i en trolldrycks-uppgift och ifrågasätter sin moral och vad hon egentligen tycker. Samtidigt växer sig mörkret starkare och Voldemorts dödsätare blir fler. Följ Jessicas berättelse från ung till vuxen, genom hennes svåra livsbeslut och stunder, där hon inte alltid väljer rätt.

(En omgjord historia om Jessica, som jag en gång började på, där det finns en klarare mållinje för berättelsen.)




Verkar det intressant? Lämna gärna en kommentar om ni läser, minsta lilla gör så mycket!
♥ ♥ ♥

Ja, det där med hemligheten verkar intressant och jag läser gärna.

Oh, bevakar! Det låter väldigt intressant!

Jag hemligheter är väl alltid spännande! Tack så jättemycket! ♥


Hoppas att du finner det lika intressant efter detta kapitel också!

Här har ni första kapitlet!

Kapitel 1.

Det är svårt att tro att det för bara några timmar sedan såg ut som sommar utomhus när jag nu ser ut genom fönstret. Snön har lagt sig över trädgården som ett täcke och genom mitt fönster på översta våningen av herrgården ser jag att hela London också är täckt av snö. Det är julafton och jag vet att alla barn kommer vara överexalterade när de vaknar upp på juldagen och får se den vita massan. Snöbollar kommer att kastas och snögubbar kommer byggas. Jag tror faktiskt att jag ska våga mig ut imorgon eller kanske bygga en snölykta ikväll men jag är osäker. Det stora huset i centrala London ligger tyst denna kväll. Min bror och min mor är iväg på semester och jag får som vanligt inte följa med. Ensamheten slår inte emot mig lika hårt som förr men den gnager fortfarande någonstans och gör hålet i mitt hjärta större. Det är så det är, säger min spegelbild när jag ställer mig upp för att gå från fönstret och ner till köket för att be husalverna förbereda lite mat. Den sista terminen på Hogwarts är det enda jag har kvar sen tror jag faktiskt att jag kan kalla mig fri. Nu såhär när jag sitter här i min ensamhet funderar jag över hur allt hade varit om jag stannat kvar på Hogwarts under jullovet. Hade jag haft ett häftigt blåmärke över ryggen då, eller hade mor tagit min stav även om jag var där? Förr kunde jag alltid umgås med Sirius under de tomma julloven i London men han bor hos James nu och jag är förstås glad för hans skull, men det är så tyst och tomt för mig.

”Ja fröken Raven, maten är alldeles strax klar.” Säger Harlow, min egna husalv och jag går sakta vidare in till den lilla matsalen. Strax… Vad kan det betyda, funderar jag på. Jag plockar upp ett exemplar av tidningen ”Witch Weekly” och bläddrar igenom den fort. Jag har redan läst den upptäcker jag snabbt och lägger ner den igen. Matsalen är tyst och ensam men inte tom för fem öre. Ett vanligt familjebord står där fastän det är ett par hundra galleoner dyrare än ditt vanliga exemplar. Sex stolar står runt och de gröna dynorna är broderade med förhäxat drakguld, säkert kostade stolarna dubbelt så mycket än bordet men mor har förmodligen ärvt dem. Tystheten slår mig igen och jag går över till fönstret där en liten radiospelare står på fönsterbrädan. Utanför är det ännu mer snö och utanför grindarna till herrgården springer barn och jagar varandra. Jag drar ett djupt andetag och sätter sedan på radion.

”… Två till har hittats döda och trolldomsministern beklagar sig över de hemskheter som drabbat England extra hårt det senaste året. Nästa fråga folk ställer sig: Är det säkert att återvända till Hogwarts?”

Jag byter kanal, det jag hör är det sista jag vill höra just nu. Dödsätarna plågar befolkningen och jag kan bara tänka mig hur lyckligt lottade barnen som sprang förbi herrgårdens grindar är. Jag vet att mor har märket men jag hoppas att min bror än så länge på något vis lyckats undvika det. Ibland tror jag att nästa gång… Nästa gång han kommer hem så kommer det sitta där på hans arm och håna mig. Då är jag ensammast i hela världen bland människor jag inte delar åsikt med. Dörren till matsalen öppnas snabbt och sedan står en tallrik med mat dukad på bordet och husalven har försvunnit igen. Maten är god, men jag äter inte särskilt många tuggor innan jag tappat matlusten. Snön där ute ser trevligare ut än insidan av huset och jag bestämmer mig snabbt för att gå ut och bygga den efterlängtade snölyktan.

Den svarta kappan skyddar mot den snabbt fallande snön och under luvan känner jag mig väldigt osynlig. Jag har format nästan tio snöbollar nu och börjat bygga på en liten iglo av dem. Det tar inte mer än några minuter innan den är klar och jag sätter in ett stearinljus i den. Jag gör en snabb cirkulär rörelse med mitt högra pekfinger mot ljuset och det flammar upp. Vissa saker måste man lära sig att göra även utan trollstav. Jag ser på den lilla snölyktan med stolthet, den är väldigt fin. Ett tag blir jag sittande där i den tysta snöstormen och emellanåt hör jag skrattet från barn utanför grindarna som springer runt på gatorna. Jag förväntar mig dock inte att få höra grinden öppnas och vänder mig fort om i mörkret för att se mot den. En blond man stänger grinden efter sig och börjar gå uppför den korta, oskottade gången med en självsäker hållning. Det är Lucius. Först får han inte syn på mig men när han går uppför trappan förstår jag att han sett ljuset från lyktan i ögonvrån. Han hindrar sig från att knacka på dörren i sista sekunden ser istället mot mig. Jag suckar lågt och ställer mig upp för att gå fram till honom.

”Lucius”, säger jag och ler svagt mot honom.

”Hej Jessica”, svarar han och nickar ”är Avery hemma?”

”Han och mor är bortresta”, säger jag enkelt och tar mig framåt i snön. Den svarta kappan släpar efter mig i snön och snart är jag framme vid trappen.

”Jaha. Får jag komma in?” Undrar han. Jag nickar, ”självklart.”

Väl inne hänger jag av mig kappan och bjuder in honom i den stora matsalen eftersom det alltid finns något att bjuda på där.

”Får det vara något?” Frågar jag och han nickar.

”Lite eldwhiskey skulle nog passa bra i den här kylan.” Det är tyst sånär på brasan som brinner i eldstaden och jag går bort mot barskåpet där jag tar ut ett kristallglas. Eldwhiskeyn står på översta hyllan så jag måste sträcka mig ordentligt för att få ner den men sedan häller jag upp i glaset.

”Vad har du gjort på ryggen?” Hör jag Lucius fråga i bakgrunden och jag kniper igen munnen och blundar hårt.

”Jag ramlade nerför trappan i morse när jag var alldeles nyvaken”, svarar jag lite väl fort och vänder mig om. Lucius har satt sig ner i en av fåtöljer runt eldstaden, hans trollstavskäpp är lutad mot knäna och han ser väldigt självsäker ut när jag ställer ner glaset framför honom. Det är förmodligen de dyra kläderna från Twilfitts and Tattings som spelar mig ett spratt.

”Det är okej, Avery har berättat att er mamma inte är den snällaste varelsen”, säger han och ser på mig med spelat snälla ögon och ett litet leende som jag inte gillar alls.

”Jag ramlade nerför trappan.” Säger jag sammanbitet.

”Jessica, jag måste fråga en sak som kanske inte är något du vill bli frågad.”

”Vadå?” Undrar jag.

”Jag tror att det kan bli enklare för dig om du bara ansluter dig. Du skulle inte ha lika ont längre heller. Snart ligger hela världen för våra fötter, vi som anslutit oss alltså.”

Jag skakar på huvudet, ”jag gillar inte det där.”

”Det är okej, men jag kommer att fråga igen.” Jag nickar, självklart, fast jag kommer att säga nej varenda gång. Det sista säger jag inte högt eftersom jag inte vill göra honom arg.

”Varför letade du efter Avery?” Frågar jag och sätter mig ner mitt emot honom och lägger det ena knät över det andra.

”Det kan jag inte berätta tyvärr, jag får åka till honom istället.”

”Vet du vart han är?”

”De är väl på samma semesterplats som alltid?” Slår han fast och höjer ett frågande ögonbryn.

”Jag har ingen aning vart det är”, erkänner jag men låtsas att jag inte bryr mig när jag väjer undan för den intensiva och jobbiga blicken.

”Jag får nog gå nu, det börjar bli sent och om jag ska ta tag i mitt viktiga ärende med Avery får jag skynda mig till honom, kan jag låna den öppna spisen, jag tror att det snabbaste är att färdas med flampulver”, säger han och jag nickar på det sista han frågade, reser mig upp och tar fram en liten rund silverask från ett av skåpen längre bort i rummet. Hans brännande blick undgår mig inte men jag låtsas som ingenting när jag återigen kommer bort till honom där han ser ut som han skådat ut genom de stora fönstren och inte alls iakttagit mig.

”Följ med”, säger jag och han nickar stilla. Vi går in i ett mindre rum, kontoret och där håller jag fram asken till honom varpå han tar en handfull av det glittrande silvergrå pulvret och stiger in i eldstaden.

”Säg inte att det var här som du färdades från, mor kan bli lite väl förargad. Hon har ett hett temperament”, ber jag och han nickar mot mig.

”Självklart, Jessica.”

Rummet flammar upp i grönt och sedan är han borta. Plötsligt är tystnaden återigen väldigt slående och även om jag försöker få tiden att gå långsamt så har jag snart satt på silverlocket på asken med flampulver igen och lämnat kontorsrummet. Det luktar flamma och det är en doft jag tycker väldigt mycket om. Jag ställer ifrån mig asken i skåpet och vänder mig om för att plocka bort whiskeyn tillsammans med glaset. Jag upptäcker dock att det redan är borta. Husalferna som varit i farten säkert. Jag tittar ut genom fönstret och ser snölyktan som inte är någon lykta längre, den har fallit samman precis som mitt liv.

”Skrattar bäst som skrattar sist”, suckar jag och går ut ur allrummet för att sedan styra mina steg uppför alla trappor i huset. När jag kommer upp går jag raka vägen in i mitt rum och lägger mig försiktigt på min säng. Ryggen gör för ont för att jag skulle orka slänga mig i den. Jag ligger där och stirrar upp i taket, hur länge vet jag inte. Vad jag vet är att tretton dagar går och sedan sitter jag på tåget tillbaka till Hogwarts. Dessa tretton dagar är tysta som graven och hade jag inte bott där i snart sjutton år hade jag aldrig trott att detta hus var bebott.

Haha, trodde det stod Lucifer men var tvungen att checka två gånger innan jag såg att det stod Lucius

Awesome! Man undrar ju vad Lucius ville

Måste faktiskt helt ärligt erkänna att det är jättebra skrivet. Verkligen jättebra. Det är så få som skriver ur en inte-ännu dödsätares perspektiv, och jag smålog när jag läste att Avery var hennes bror. Helt brilliant, längtar efter nästa kapitel!

Är de två inte lite samma karaktär? Med en frestelse som inte går att motstå? Det framkommer mer vad Lucius egentligen vill... Men senare! Tack!



Åh tack! När jag själv läste igenom det igen(för det var ett tag sen jag skrev första kapitlet) så visste jag inte riktigt vad jag tyckte! Man förändras ju alltid! Jag ser dödsätare lite som terrorister. Men den enas terrorist är den andras frihetskämpe - om det nu är logiskt... Spännande va, att Avery är brodern.


Nästa kapitel kommer på fredag, har ingen tillgång till min dator(som jag har word-dokumentet på) just nu så det är lite hopplöst. Men era varma kommentarer gör mig sååå glad och botar min uppsatssjuka just nu! Hoppas ni har en fantastisk vecka så får ni kapitlet på fredag.

Haha, jo! Fast jag ser Lucius mer som Lucifer när han blir äldre Ska nog läsa om det igen, kanske missa det

Förlåt, menade att det kommer i ett senare kapitel! Men läs mellan raderna

Det är bara jag som är lite trög Tänkte att det var något dödsätaruppdrag eller något