Välkommen till en gratis, svensk Harry Potter-community

F5

Familia Ante Omnia

Forum > Fanfiction > Familia Ante Omnia

1 2 3
Bevaka tråden
Användare Inlägg
Serpent
Elev

Avatar

+2


Titel: Familia Ante Omnia (Familjen framför allt)
Språk: Engelska
Rating: ~ PG ~ beror på er, innehåller svordomar, otäcka scener, sexuella inslag och dylikt. Läs på egen risk beroende på vad ni tror att ni klarar av/vill läsa
Generation: Harry Potter; femte årskursen
Färdigskriven: JA! Finns tillgänglig på WattPad som ni hittar -->HÄR


Handling:
Arielle, tillsammans med sin lillebror Arnatt, har för majoriteten av deras liv flyttat från en foster familj till en annan. Det finns ingenting som heter tredje gången gillt i Ariells verklighet, men kan elfte gången vara den sista?
Nyinflyttade till Wiltshire, England, anländer syskonen till en familj som inte bara är unga och rika, utan även grannar och affärskompanjoner med en viss Lucius Malfoy. Att bo granne och att bli klasskompis med ormen Draco Malfoy kan inte ana annat än oråd för Arielle, som redan från förut lider av tunga bekymmer. Fight Fire with Fire ~ är det samma sak som att hemska erfarenheter kan slå ut andra hemska erfarenheter? Eller kommer lågan bara bli större och starkare då dessa krafter krockar?

Inspirationsbilder
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fs-media-cache-ak0.pinimg.com%2Foriginals%2F73%2F34%2F4c%2F73344c2a00ce102dddaf24f48a7bffe1.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F85%2Fa5%2Fa0%2F85a5a0a4bddcb26d1d2b7c636162cd0f.jpg https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2F8f%2Fc7%2Fc7%2F8fc7c736eb953f741f09dbd4d9a1998d.jpg https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.pinimg.com%2F564x%2Fa1%2F53%2Ff3%2Fa153f3fd5ff68c908e66307785756b10.jpg
https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimages.pottermore.com%2Fbxd3o8b291gf%2F27wvfoopzagOUWyUQCAmm2%2F2ac06f19d0007f5634f6b72205c1ae72%2FHogwarts_PM_B1C9M2_TrophyRoom_Moment.jpg%3Fw%3D1200 https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fpre00.deviantart.net%2F6e24%2Fth%2Fpre%2Fi%2F2015%2F026%2Fc%2F8%2Fhogwarts_by_llamllam-d8fhc01.jpg

Vill ni läsa? Kommentera så skriver jag mer!


Notera: Denna fanfiction är lite AU (Alternativ Universe) med både nya inslag till femte boken och scener som liknar mycket på det som J K Rowling själv har skrivit. Ni kommer även att infinna att karaktärerna kan förekomma lite OOC (out of character) i vissa sammanhang och situationer. Förhoppningsvis finner ni fortfarande motivationen och ron att läsa vidare.. : )

Familia Ante Omnia
--------------------------------------------------------------------------------
Spoilerna innehåller det första och andra kapitlet jag skrev på svenska innan jag upptäckte att jag inte kunde formulera meningarna jag ville på mitt modersmål och ändrade mig därefter till en engelska version av samma fanfiction.

Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel ett
England

Förlåt. Det var inte min mening. Jag vet att jag hade givit dig ett löfte som var menat att hållas tills oändligheten slutar att existera. Om jag kunde göra om det, skulle jag genast intala mig själv om att löften inte skall brytas. Det är för sent nu, det vet jag. Förlåt, mamma, förlåt för att jag inte löd dig och förlåt för att jag nu har minnet inbränt som ett fotografi i min hjärna. Jag var endast sju år gammal, men borde jag ändå ha vetat bättre?

”Arielle, lyssnar du?”
Jag ryckte till vid rösten som trängde sig igenom mina öronhålor och signalerade till min hjärna att det var dags att komma tillbaka till verkligheten.
”V-va?” frågade jag dumt.
Miss Hamilton, den nionde och säkerligen urgamla tanten, stirrade på mig över axeln från passagerarsätet. Ifall det var möjligt att leva över 200 utan hokus-pokus-fuffens, så skulle Miss Hamilton vara ett levande bevis för detta. Hon var lång, tanig och hade kort, stripigt grått hår. Hennes ansikte täcktes av rynkor och ögonen var svåra att urskilja bakom de spretiga glasögonen.
”Jag sa: lyssnar du?” upprepade Miss Hamilton.
”Nu gör jag det.”
Hon himlade med ögonen och drog in en djup suck. Den sjuttonde sucken sedan de hade plockat upp oss från flygfältet. Jag hade räknat tyst för mig själv, ifall det var ett dryckesspel hade jag nog kastat upp flertal gånger.
Jag kastade en blick åt sidan där min lillebror satt med näsan tryckt mot bilrutan. Han såg ut som den där lilla ungen man irriterar sig på som är nyfiken och snorar överallt. Men jag älskar honom ändå. Han är som sagt allting jag har.
”Vi anländer om en kvart,” fortsatte Miss Hamilton som hade tagit fram en mapp som var fem centimeter tjock på grund av hur mycket papper den innehöll. Kort sammanfattat var det en dokumentation av mitt och min lillebrors liv. Föreställ dig att ha hela ditt liv nedskrivet på pappersark; allting du någonsin gjort eller sagt som givit mening åt andra finns där, hur skulle det få dig att känna dig?
”Okej,” svarade jag kort.
”Gick flygresan bra?” fortsatte Miss Hamilton. Jag visste att det var ett halvhjärtat försök att fånga upp en kontakt till oss, men åtta personer med samma status hade redan försökt, varav 100% hade misslyckas, Miss Hamilton var på väg att åka ner för samma backe som de resterade.
”Visst.”
”Kan Anders prata engelska?” fortsatte hon utan att titta upp från pappren.
Jag skruvade besvärat på mig och korsade armarna över bröstkorgen. ”Ja, vår femte fosterfamilj var från Canada.”
”Familjen Cooper?”
Jag nickade.
”Utmärkt, ni kommer passa in alldeles utmärkt här,” sa Miss Hamilton. ”Gården är stor, med stora fält som omger den, där finns massvis med äppelträd och päronträd och om jag minns rätt så finns där en vacker damm inte långt ifrån er tomt.”
”Coolt.”
Och där kom suck nummer arton.
Skål.
En kvart senare körde bilen upp på en avlång grusavfart kantrad av höga, mycket noggrant trimmade buskar som var grönare än något annat jag någonsin sett. Vad vattnade de buskarna med? Det hade ju varit torka över hela landet i flera veckor, vem skulle ens bry sig om att se till att gården ser ut som ett paradis taget ur en Disney-film? Svar; rika pampar.
Den svarta BMW:n kom till sitt stopp framför en elegant stentrappa efter att den hade rundat den maffiga fontänen som sprutade ut vatten från en hoppande delfin.
Anders var ute ur bilen innan jag ens hade hunnit knäppa av mig säkerhetsbältet. Han sprang fram till fontänen och stirrade blint på delfinens enorma huvud. Han skulle säkerligen kunna krypa in i munnen på den, med tanke på hur liten och tanig han var.
”Anders, sluta med det där!” sa jag på svenska då jag kravlat mig ur bilen. Jag svettades grymt i min långärmade hoodie som jag hade klätt mig i. Jag hade blivit varnad för värmeböljan, men hoodies var min signatur och jag ville absolut inte bryta trenden för någon dum väderleksrapport.
Herrgården vi hade anlänt till var som en av dem man endast såg på bilder eller målningar. Den var rektangel-aktig, gjort av sten och hade troligtvis sitt ursprung någon gång under 1600-talet. Dess fönsterkarmar svarta och väggarna krälade av växter. Dörren var vit med ett handtag gjort av ett drakhuvud.
”Arielle! Anders!” den tjocka skotska dialekten nådde mina öron innan framdörren hade öppnats ordentligt.
Jag ryckte tag i min lillebrors arm och drog honom med mig från fontänen. Steg nummer ett då man möter en ny fosterfamilj: var på ditt bästa humör, le och agera som änglar.
Kvinnan som dansade nerför trapporna såg ut att vara i tidig trettio-års ålder. Hennes långa, blonda hår uppsatt i en knut och hennes smala ansikte täckt av lager med smink. Till min stora besvikelse såg hon mycket vänlig ut.
”Vad trevligt att äntligen få träffa er!” utbrast hon sedan då hon hade kommit till foten av trappan. ”Jag och Jack har väntat så länge på att ni skulle komma, vi har dekorerat era rum, förstås kan vi byta ut det ifall ni inte gillar det och så har vi några presenter åt er där inne. Jag ber om ursäkt – är ni hungriga? Såklart ni är hungriga, ni har rest hela dagen.”
”Jag skulle kunna äta,” sa Anders och ryckte på axlarna.
”Underbart!” kvittrade hon. ”Just det, jag heter Monica Avery, ifall ni inte visste det.”
”Anders,” sa Anders. ”Och min storasyster Arielle.”
”Mrs Avery,” avbröt Miss Hamilton vårt försök att lära känna varandra, ”är Jack hemma? Vi har fortfarande några papper kvar att gå igenom och-”
”Han är hos Mr Malfoy för att gå igenom ett affärsprojekt de håller på med, han bör vara tillbaka inom en halvtimme. Han är så dedikerad till sitt jobb den karl,” avbröt Mrs Avery den äldre damen följt av ett sockersött leende.
”Aj! Sluta Arielle!” mumlade Anders.
”Oj, förlåt.” Jag hade klämt åt hans arm alldeles för hårt omedvetet och släppte genast mitt tag om honom.
”Vi kan gå in och vänta tills han kommer,” föreslog Mrs Avery. ”Så kan barnen få äta något, de är så taniga!”
Det var kanske en liten sanning bakom hennes observation. Anders var mycket liten och spinkig för att vara åtta år gammal. Han hade platt, mörkbrunt hår som hela tiden hängde honom i ögonen som jag upprepade gånger hade försökt få honom att klippa, men envis som han är, så vägrade han. Hans ögon var förtrollande chokladbruna och hans leende kunde smälta vilket hjärta som helst. Vilket gjorde det ännu lättare för mig att tycka synd om honom.
Angående mig, så var jag relativt spinkig för att vara femton bast, med hjärtformat ansikte och riktigt kort, brunt hår. Till skillnad från Anders, så var mina ögon blåa.
Mrs Avery ledde oss upp för trapporna, genom dörren och vidare genom en mycket lång, mörk hall tills vi nådde ett par dubbeldörrar som ledde oss in till ett enormt kök. Framdukat på bordet fanns färdigt två tallrikar med rykande soppa.
”Varsågoda,” sa Mrs Avery. Anders rusade fram till bordet och började genast glufsa i sig den heta soppan.
”Du kommer att bränna dig,” påpekade jag. Mrs Avery reagerade till min svenska genom att kort rycka till, men kommenterade inte mitt språk.
”Nähä,” svarade Anders och gjorde en ful grimas åt mig då jag satte mig ner.
”Så, medans vi väntar på Mr Avery, så kanske vi kan gå över skolsituationen för barnen?” föreslog Miss Hamilton då även hon och Mrs Avery satte sig till bords.
”Absolut, vi har redan talat med Albus Dumbledore och Arielle är redan inskriven på Hogwarts och kan börja sitt femte år första september precis som alla andra i hennes ålder.”
”Så ni har skickat in hennes betyg från Skandinaviska Institutet för Häxor och Trollkarlar?” frågade Miss Hamilton.
”Javisst, vi gjorde det genast som vi fick beskedet att vi skulle ha äran att fostra dem,” sa Mrs Avery och gav oss båda ett skinande leende. Jag önskade att hon skulle sluta med det, varje gång var det samma sak, de agerade som perfekta individer så länge som övervakaren var med och sedan då en motgång kom – BANG – dit gick de leenden, blommor och moln.
”Och för Anders?” fortsatte Miss Hamilton och bläddrade vidare i sin hög med papper.
”Jag är medveten om att Anders gick i en mugglarskola i Sverige, men vi funderade med Jack att införa honom i en förskola för Trollkarlar här i närheten, som en förberedelse för hans kommande år på Hogwarts. På det viset kan han redan bekanta sig med elever som kommer gå på hans klass.”
Anders tittade upp från sin tallrik med soppa. ”Får jag min egen trollstav?”
Mrs Avery fnissade till och jag himlade med ögonen bakom handen. ”Tyvärr inte, det är endast för elever som börjar Hogwarts.”
Anders vände sig tillbaka mot sin tallrik och vevade runt skeden i spadet.
”Men!” fortsatte Mrs Avery då hon märkte hans respons. ”Vi kan skaffa dig en kvast så du och Jack kan spela Quidditch, hur låter det?”
Anders, vars ägodelar alla rymdes i en liten kappsäck, sken upp som solen. ”På riktigt? Det skulle vara sååå coolt!”
”Var är våra väskor?” haspade jag ur mig då jag kom ihåg att vi inte hade tagit dem ur bakluckan på bilen. Vad ifall chauffören redan hade kört iväg med den? Jag kunde inte leva utan innehållet i min!
”Inga problem, Scrooge har redan placerat dem i era respektive rum,” försäkrade Mrs Avery.
”Förlåt? Vem?” frågade jag dumt.
”Scrooge, vår husalf,” sa Mrs Avery.
Förstås.
Mrs Avery och Miss Hamilton fortsatte sin konversation om mig och min bror. De diskuterade regler, hur de skulle hålla kontakten med organisationen, ansvar och plikter som foster föräldrar. Det var uppenbart att paret Avery aldrig hade haft fosterbarn förut, med tanke på hur ivriga de verkade och hur mycket de hade fixat på förhand.
Då vi hade ätit klart ledde Mrs Avery oss till övervåningen av herrgården. För första gången i våra liv var inte jag och Anders tvungna att dela rum varken med varandra eller någon annan. Våra rum var mitt emot varandra i en lång korridor, med separata badrum och öppna spisar. Jag hade aldrig sett något liknande.
Som Mrs Avery hade utlovat, låg min väska prydligt bredvid min nya, enorma himlasäng. Allting var splitternytt, det luktade även vagt av limmet som man hade använt för att lägga upp tapeterna i rummet. Soffan såg ut att aldrig hade satts på, sängen var bäddat som i en möbelaffär, där fanns ett skrivbord med en stol och en bokhylla fylld med de böcker som min dokumentation sa att jag hade läst eller tyckte om. Framför den öppna spisen fanns två fåtöljer. En liten del av mig var nära på att utbrista WOW men mitt huvud sa åt mig att låta bli.
Anders däremot...
”Wow! Det här är skitcoolt!”
”Akta språket, unge man,” varnade Miss Hamilton och gav Mrs Avery en ursäktande blick.
”Är allt det här mitt?” frågade Anders som spurtade fram till sin bokhylla som var fylld med allting från actionfigurer till de mest kända böckerna inom trollkarlsvärlden. Han var i himlen, det kunde jag se genom hur hans ögon tindrade likt kristaller i nyfallen snö.
Ytterdörren öppnades så plötsligt att jag ryckte till av förvåning. Mitt hjärta skenade iväg likt ett tåg på klar räls och jag var tvungen att stänga ögonen i några sekunder för att återuppfatta min andning. Allting är okej, intalade jag mig själv, det var endast en dörr.
”Det måste vara Jack,” kvittrade Mrs Avery. ”Han är sååå spänd på att få träffa er två. Bäst vi går ner och visar era vackra ansikten.”
De två vuxna kvinnorna gick nerför trapporna med Anders tätt bakom dem. Jag stod kvar i hallen, med handen över bröstkorgen där mitt hjärta bultade, svetten rann ner för min panna och mina knän hotade med att ge vika under min vikt.
Kom igen, Arielle, ta dig samman.
Så jag drog in ett djupt andetag, förträngde fruktan, torkade bort svetten med min ärm och gick ner för att bemöta min elfte fosterpappa med ett av mina karaktäristiska fejk leenden som jag hade lärt mig bemästra.


Spoiler:
Tryck här för att visa!Kapitel två
Wiltshire

Anders hade redan introducerat sig själv då jag anlände till matsalen. Min fosterpappa, antog jag, satt på stolen längst bort i änden av det avlånga bordet som var centralt för matsalen. Hans rektangulära ansikte i ett milt leende medans hans lyssnade till då Anders förklarade något om Sverige. Det var sällan som jag såg min lillebror så ivrig, mannen i änden måste ha gjort ett gott första intryck.
”Ah, Arielle,” presenterade Mrs Avery mig då jag slank in genom dörren. De fyra blickarna i salen lyftes för att titta på mig och jag skruvade besvärat på mig på stället.
Mrs Avery steg upp från sin plats för att möta mig. ”Arielle, det här är Jack.” Hon gestikulerade mot mannen i änden som hade slutat lyssna på Anders för att ställa sig upp och välkomna mig.
Han var den sortens man som man inte trodde hade något intresse alls för barn, en man som hade ett mål i hjärnan; och ett mål endast; sin karriär. Han var säkerligen några år äldre än Mrs Avery, med små nyanser av grått i hans annars mörkblonda, korta hår. Han hade en noggrant utformad stubb på hakan som spred sig över hans starka käke. Hans ögon gröna och smala – jag var säker på att han visste allting jag visste med bara en glimt på mig. Han bar en svart kostym, med en grå slips och vit skjorta, klassisk affärsman.
”Arielle,” hälsade han och sträckte fram handen. ”Ett nöje att få träffa er.”
Jag tog hans hand. Den var iskall. ”Detsamma.”
”Snälla, sätt dig ner.” Han gestikulerade mot stolen mitt emot Anders där Mrs Avery nyss hade suttit. Jag satte mig ner och knäppte händerna i famnen.
”Så...” sa han.
”Så...” svarade jag.
Han flinade åt mitt repeterande svar och min bror gav mig en genomträngande blick. Jag visste vad han tänkte, men jag låtsades som att jag inte såg honom.
”Arielle,” fortsatte Mr Avery. ”Vackert namn.”
”Tack.”
”Femton år, inte sant? Femte året på Hogwarts innebär O.W.L.s, hade ni det i Sverige också?”
”Inte direkt, vi hade våra mellanprov fjärde årskursen,” svarade jag.
Mr Avery nickade långsamt och av någon underlig anledning, lyckades han genom sin respons övertala mig om att han var intresserad av vad jag hade att säga.
”Femte året...” repeterade han mer för sig själv än vänt mot mig. ”Min arbetskollega, Mr Malfoy, som även bor endast några kilometer bort, har en son som också börjar femte årskursen i år.”
Jag drog på munnen och nickade kort. ”Coolt.”
Han vände sig mot sin fru. ”De frågade oss om vi kommer på middag lördag kväll, givetvis tackade jag ja.”
”Fantastiskt, då får Arielle en chans att träffa någon i hennes nya skola,” sa Mrs Avery.
Mr Avery fortsatte fråga mig och Anders några korta frågor, såsom vad vi hittills tyckte om England, vädret och ifall det fanns någonting speciellt vi ville se innan jag skulle iväg till Hogwarts. Anders sa förstås Diagongränden, vilket var en självklarhet. Annars hade jag inte så mycket att tillägga, för att vara ärlig var jag mer intresserad av fälten och den där dammen som Miss Hamilton hade nämnt.
Sedan frågade de vanliga frågor såsom vad våra hobbyn var, våra drömmar i framtiden och favoritmat och sådant. De frågade oss ifall rummen var bra, vilket vi förstås sa att de var (de var ju större än vardagsrummet och köket tillsammans i våra tidigare foster familjer). Sedan gav de oss en guidad tour i huset, från matsalen till köket där vi redan hade varit, till biblioteket, tre olika vardagsrum och sedan Mr Averys privata kontor dit vi inte fick gå in utan att knacka och absolut inte gå in i ifall han inte var hemma.
Miss Hamilton skulle sedan ha en privat konversation med paret, så jag och Anders passade på att gå ut på bakgården, där mycket väl äppelträd och päronträd växte.
”Så var det över då,” kommenterade jag då dörren hade stängts bakom oss.
Anders ignorerade mig och gick vidare längs en grusgång som ledde fram till en bänk kantad av växter i alla dess slag och färger.
”Är du okej?” frågade jag.
”Nej.”
”Vadå nej?”
Anders vände sig mot mig, ögonen hans mörka och ögonbrynen ihop dragna. ”Kan du bara sluta med det du håller på med?”
Jag fnyste. ”Anders, sluta prata goja, jag fattar inte vad du menar.”
Anders pekade sitt lilla finger i min riktning. ”Du vet precis vad jag menar! Det här är det bästa stället vi någonsin kommit till! Jag hörde din tonhöjd, du kommer förstöra det här, inte sant?”
Jag öppnade munnen för att försvara mig själv, men Anders fortsatte:
”Du gör alltid likadant! Du verkar vara en ängel i början och sedan PANG så blir du till den där storasystern som gör att vi måste flytta igen!”
Jag kände hur blodet började bubbla inuti mig och jag tog ett raskt steg framåt med min ena hand höjd mot honom. ”Nej nu du, nu ska du lyssna på-”
”NEJ! Jag vill inte lyssna. Jag har lyssnat tillräckligt! Det är inte mitt fel att mamma dog och pappa försvann! De här människorna verkar snälla och Mr Avery lovade mig att lära mig spela Quidditch, som är mer än någon annan av våra foster familjer någonsin lovat! Om du förstör det här kommer jag stanna kvar här, de får skicka DIG någon annanstans!”
Jag stirrade snopet på honom och tog in vartenda ord som han yttrade. Jag och Anders grälade sällan, det hade alltid varit han och jag mot världen. Att ett par kunde ha sådan effekt på honom efter bara två timmar i samma sällskap var relativt skrämmande. Menade han det han sade? Skulle han verkligen stanna ifall jag försvann?
”Som du vill!” utbrast jag och kastade ut armarna mot sidorna. ”Ses senare, lillbrorsan.”
Jag knuffade mig förbi honom och gick över gräsmattan bort från huset fastän det fanns en väl utpekad grusgång bredvid mig. Mitt huvud kokade och mina händer förvandlades till knytnävar.
”Tönt!” skrek Anders efter mig.
”Snorunge!”

_________________________________________________________

Jag borde förstås inte ha reagerat som jag gjorde med Anders, med tanke på att han var åtta år gammal och jag var femton. Jag borde ha hållit mitt kall och tagit emot mig kritiken. Tyvärr var jag inte skapt på det viset.
Istället stampade jag vidare genom bakgården, tills jag kom fram till häcken som omringade tomten. Jag övervägde mina val, men bestämde mig för att krypa igenom häcken till andra sidan istället för att gå tillbaka till huset. Anders skulle säkerligen skvallra för Mr och Mrs Avery vad jag hade gjort och de skulle skicka mig tillbaka till Sverige med Miss Hamilton. Åtminstone skulle Anders vara glad då.
Jag gav ifrån mig ett ilsket grymtande läte då jag hade kommit fram till andra sidan av häcken. Gud vad jag kunde hata honom ibland! Att han bara vågade lägga skulden på mig för att vi hade flyttat så många gånger. Visst, de flesta hade varit på grund av mitt beteende, men inte varenda familj!
Jag stod framför ett vidöppet fält, med endast gräs som nådde mitt synfält. Utan att tänka två gånger började jag strongt vandra framåt. Fan ta Anders. Fan ta Miss Hamilton och fan ta Mr och Mrs Avery för att de hade förtrollat min lillebror så kvickt.
Jag gick rakt framåt i säkert tjugo minuter tills jag äntligen såg mer än bara gräs. Paret Averys hus hade försvunnit bakom mig och solen hade börjat sin resa nerför himlen.
Till min förvånade lycka hade jag anlänt till dammen som jag hade väntat på, dock det som förvånade mig mer var faktum att jag inte var ensam.
Två killar fanns vid strandmynningen. Den ena, med vitt-blont, lite tillbakadraget hår, satt på en stor sten vid kanten av vattnet, medans den andra, som var klädd i eleganta, mörka kläder i passande nyans till hans mörka hud, stod några meter ifrån och kastade små stenar i vattnet med vana och kvicka rörelser. Jag kunde urskilja att de diskuterade något sinsemellan och att den blonda verkade irriterad av något slag, eftersom han upprepande slog med en kvist mot stenen han satt på.
Jag stod på toppen av en liten kulle och tittade ner mot pojkarna. Om jag tog ett steg framåt skulle jag kunna rutscha nerför den halvbranta sandbacken som ledde ner till vattnet. Mitt hjärta bultade snabbare i bröstkorgen, jag hade aldrig varit den person som går först fram för att säga hej åt främlingar.
Vad visste jag ens om dessa två killar? De kunde vara mördare för bövelen! Eller värre – Dödsätare.
De ökända berättelserna om Ni-Vet-Vems Dödsätare hade förstås nått Sverige för mycket länge sedan och allteftersom vad som hände förra våren (med Ni-Vet-Vems återkomst enligt legendariske Harry Potter) så gjorde det att mitt blod snarare frös till is vid tanken. Att flytta från trygga Sverige till England i detta skede lät i mina öron rakt ut som idioti.
Jag vet inte om det var min plötsliga rädsla eller min naturliga klumpighet som orsakade det, men plötsligt hade jag tagit ett snett steg framåt, stigit på en lös sten på kanten av kullen och fallit hejdlöst framåt.
Uh-oh,” mumlade jag då jag hade tumlat nerför sandbacken och stannat. Min svarta munkjacka var nu full med damm och smuts och mina svarta, slitna jeans hade fått en rispa på knäet.
Fin entré, Arielle, tio poäng.
Den blonda killen hade hoppat ner från stenen och stod nu böjd över mig med ett roande leende lekande på läpparna.
”Hur länge har du tjuvlyssnat?” utbrast den mörk-klädda killen som också hade tagit steget närmare mig.
Jag tittade upp mot honom och mötte hans nästintill kolsvarta ögon. Jag ställde mig upp, tjurade ihop mina läppar och dammade av mig så mycket smuts jag kunde från mina kläder.
”Jag tjuvlyssnade inte,” försvarade jag mig själv.
”Vänta, är du en kille eller en tjej?” frågade den blonda killen, som sedan kastade en flinande blick mot sin kompis.
Om jag inte varit van vid den kommentaren skulle jag ha slagit honom över den där perfekta käklinjen.
”Lustigt, jag hade just tänkt fråga samma sak själv,” haspade jag ur mig. Ha! Dit rök det roade leendet!
”Ta tillbaka det där, din smutsskalle!” sa blondinen och pekade ett benigt finger mot mig. Jag slog modigt bort hans hand och stegade tillbaka tills jag kände att vi var tillräckligt bort ifrån varandra.
”Smutsskalle kan du vara själv, blondin.”
Blondinen fäste sina gråa ögon med mina och såg ut att fundera hårt på vad han kunde säga till näst för att kritisera mig ännu mer, dock hann han inte innan den mörka bestämde sig för att öppna sin mun och uttrycka sig:
”Vänta, är inte du den där tjejen som skulle flytta in hos Averys? Den där som är föräldralös eller något?” Hans röst gav inte ifrån sig att han skulle vara bedömande eller förstående, den var snarare neutral och känslolös och det fick mig att aktivera mig mot honom istället för mot den arroganta blondinen.
”Den enda och den oefterhärmliga.”
Den blonda fnyste högljutt vid mitt svar.
”Vad? Har du ett problem med föräldralöshet, pretty boy?”
”Strunta i honom, han är på ett tröttsamt dåligt humör,” sa den mörk-klädda. ”Malfoy fick inte den frukosten han ville imorse.”
”Håll käften, Zabini, åtminstone har jag en morsa som inte ligger runt med den första mannen som vinkar åt henne.”
”Kul,” sa den mörk-klädde, Zabini, och himlade tydligt med ögonen åt den blonde, Malfoy.
”Vilket fint parförhållande ni har då,” muttrade jag utan att titta på killarna. Jag var upptagen med att desperat försöka få hålet på knäet att inte verka lika farligt som det var. Men det var det, jag hade slagit mig så dåligt att blod rann nerför benet på mig. Om jag bara varit gammal nog att få använda magi utanför skolan skulle problemet vara löst på nolltid.
”Du är allt en kul en,” sa Malfoy med en trött röst. ”Lärde ni er sarkasm på barnhemmet för välgörenhetsfall?”
Jag tittade upp från rispan i byxorna och tittade lugnt in i de gråa ögonen. Jag hade aldrig sett ett par så gråa ögon förut, gråa ögon var oftast mörkare än den nyansen som den här killen besatt. Han såg inte tokig ut, fastän han bar svarta kostymbyxor och vit skjorta i trettio graders värme. Han var blek, men inte så blek att man störde sig på det.
Den andra killen, Zabini, hade dock en mycket snyggare kropp än Malfoy. Han var inte lika spinkig, utan mer välbyggd och såg mer tränad ut. Hans mörka hår var nästan snaggat och han hade en tydlig, stark käke. De båda såg faktiskt ganska bra ut då jag väl tänkte på saken.
”Åh nej,” utbrast jag sedan och struntade fullständigt i Malfoys kommentar om att jag var ett välgörenhetsfall. För, inse fakta, det är jag. ”Malfoy? Inte som i Malfoy som min fosterpappa gör affärer med?”
”Den enda och den oefterhärmliga,” härmade den blonda min tidigare kommentar.
Jag stängde ögonen och stönade ut min olyckliga. ”Så det är din familj jag tvingas genomlida middag med på lördag?” Notera: ifall jag inte blir utskickad innan dess.
Malfoys humör, om det var möjligt, sjönk med ens. ”Du skojar.”
”Om du inte har märkt det, är sarkasm min styrka, inte humor,” kommenterade jag.
”Fint,” muttrade Malfoy.
Han vände sig om och vandrade tillbaka till stenen han suttit på tidigare för att nonchalant luta ryggen mot den.
”Blaise.”
”Huh?” frågade jag dumt.
”Jag heter Blaise,” sa Zabini. ”Och det där är Draco.”
Jag tvekade innan jag svarade. Jag vet inte varför, men de här två var som två oskrivna blad på en mil-lång bok. Jag visste inte vart jag skulle placera dem, på ett sätt verkade de stereotypiska och löjligt lätta att placera, på samma gång som jag kände att jag inte hade rättigheten att skriva ut dem någonstans.
”Arielle,” presenterade jag mig efter en kort tystnad. ”Arielle Aceston.”



-----------------------------------------------------------------------------------------
Chapter one
England

Sorry. I didn't mean for it to happen. I know I had given you a promise to keep until forever seizes to exist. If I could do it all over again, I would convince myself that a promise is supposed to be kept without even cracking it a bit. Though it is too late now, I am aware of that. I am sorry, mother, I am sorry for not doing as you asked me to and I am sorry because of the memory of which is now imprinted into my brain like an infinite photograph. I was only seven years old at the time, but should I, even so, have known better?

“Arielle, have you been listening to even a word I've been saying?”

I got startled by the voice which made its way through the air into my ears to signalise my brain that it was time to return back to the present.

“S-sorry?” I asked stupidly.

Miss Hamilton, the ninth and probably the most ancient lady there was, stared at me from over her shoulder from the passengers-seat. If it would be possible to live to 200 without any hocus-pocus-stuff, then Miss Hamilton would be a living evidence for this. She was tall, thin as a stick and had short cut, spiky grey hair. Her face was narrow with a long, crooked nose and thin, bushy eyebrows. Her forehead was covered with wrinkles and her eyes were hard to extinguish from behind her angular, screaming purple glasses.

“I said; are you listening?” Miss Hamilton repeated.

“I am now.”

She rolled her eyes and breathed in a deep sigh. It was the seventeenth sigh since we had met up with her at the airport. I had been keeping count in silence, in case this had been a drinking game, I would have thrown up at least five times already.

I threw a glance to my left side, where my little brother was staring fascinatingly through the window. He reminded me of that annoying, small child who was way too curious about everything and who left snot everywhere. Though I love him anyway. He is, after all, all I've got.

“We'll arrive in fifteen minutes,” Miss Hamilton continued. She had pulled out a rather thick, well-worn, ugly brown folder from her bag. On top of the folder's cover shone mine and my brother's names. It included every piece of information one would need to know about us to be able to put us into any category regarding any kind of question. Every place we've been, everything we've ever said with meaning, everything we've ever done, was documented inside that particular folder. Imagine it yourself, having your whole life written into a folder for anyone to get their hands on if they knew where to look. How would you feel?

“Okay.”

“Did the flight go smoothly?” Miss Hamilton continued. I knew it was a half-hearted try to connect with us, but eight people with the same profile had already tried and eight of which had failed. Miss Hamilton was on a steady road down the same path.

“Sure.”

“Does Arnatt speak English?” she then asked without looking at me from scribbling through the papers.

I shifted in my seat and crossed my arms across my chest. “Yes, our fifth foster family was from Canada and they only spoke English.”

“The Coopers?”

I nodded.

“Brilliant! You two will find yourself a perfect fit into this community,” said Miss Hamilton cheerfully. “The yard is enormous, as well as the mansion, there are these wide fields surrounding the lot. There should also be a bunch of apple trees and pear trees in the backyard and if I remember correctly there is also a rather long and beautiful stream somewhere with a wooden bridge where the youth usually hang out by.”

“Cool.”

And there came sigh number eighteen.

Cheers!

About fifteen minutes later we arrived to a long driveway of gravel with tall, well trimmed bushes lined up on the sides. They were the greenest, most living bushes I had ever seen. What did they use to water them with? It was the top-crossing driest Summer for I-don't-know-how-many Summers, who would even care about having their yard reminding of a paradise taken from a Disney-movie? Answer; wealthy people.

The tall bushes then transformed into rows of rather large elm trees, which then continued down the straight road until we approached the most massive mansion I had ever seen in my entire life. My jaw dropped as the black Mercedes we had been riding in came to a halt. The driver had parked in front of a broad stone staircase leading up to a perfectly painted white door.

Before I had a chance to even unbuckle my seatbelt, my brother had spurted out of the car and ran straight toward the glorious fountain in the middle of the wide roundabout in front of the staircase. His eyes wide as bludgers as he watched the statue of the huge, neatly detailed dolphin that spit out water into the fountain. Arnatt was probably small enough to fit through its mouth, considering how thin he was.

“Arnatt, sluta med det där!*” I growled at him in Swedish when I had finally made my way out of the car. (*Arnatt, stop that!”)

I was sweating like a mad-man in the sweatshirt I was wearing. I had been warned for the heat in England before our arrival, though as sweatshirts were my signature, I felt like I couldn't break such a tradition because of something as obvious as the weather.

The mansion we had arrived to was the kind you'd find in paintings from the 1600's. It had probably been passed down in generations, only being renovated when seemed fitted. The stone walkway carefully carved, with colourful flowers on each side and the creaking windows somehow stuck out from the walls as their frames were painted in a dark shade of brown. It was as elegant as scary. I couldn't even imagine what kind of secrets a house of such would hide.

“Arielle! Arnatt!” the thick Scottish accent reached my ears as the front door swung open and a beautiful woman appeared.

I hurried over to my brother, grabbed him by the arm and pulled him with me toward the staircase to greet the woman. The first step when meeting a new foster family; be on your top behaviour, smile and agree to everything they say.

The woman whose steps danced down the stairs seemed to be in the early thirties. Her long, blonde hair put in a knot and her narrow, yet long, face was covered in layers of make-up. Her eyebrows plucked thin and long causing the rest of her face to relax in a sweet and calm – in contrast to her ocean blue eyes sparkling in the colour of the sun.

To my great disappointment, she looked rather nice.

“It is so great to finally get to meet you!” the woman cheered as she had reached the foot of the stairs. She really was the kind of woman you'd find on the cover of a beauty-magazine, as she was wearing clothes expensive enough to pay for a neat loft in London. She wore an emerald green, sleeveless dress with elegant golden décor on one side starting from the chest going all the way down to the back end of the it reminding of an S. To my surprise, she didn't wear any shoes on her pedicured feet. I was sure you'd like to wear as fancy high heels to a dress like that. Her wrists were covered with various golden bracelets and in her ears hung a matching pair of sparkling earrings.

“Jack and I have been waiting forever to finally welcome you two,” she then continued immediately. “We have already remade two guest rooms for you to become more personal as it is your bedrooms and we believe it's important for the two of you to feel like you have a space you can call your own. Of course, if the design falls into your dislike, we will be happy to change it until you're satisfied. Oh my – I am so sorry – I should have started with – I'm babbling.” She breathed in a huge amount of air, uttering the next sentences much slower and calmer. “Are you hungry? Considering the amount of time you two have spent travelling, I am sure you haven't eaten in a while?”

Besides the apple and a bowl of noodles on the airport on the way here, we hadn't eaten anything for about six hours. I hadn't noticed how much my body craved food until she pointed it out, as my stomach suddenly twisted in unpleasantness.

“I could eat,” Arnatt said immediately.

“Brilliant!” sang Mrs Avery. “Oh my – I forgot to introduce myself, I am Monica Avery, though I am sure Miss Hamilton has already told you that.”

The elderly woman nodded as reassurance.

“I am Arnatt,” said my little brother. “And this is my big sister Arielle.”

“Splendid, now let's get inside before we get eaten by this heat. It's unbearable, isn't it? The hottest Summer in twenty-five years! Jack walks around with an enchanted fan following him the second he steps outside this door. At least we've got the house covered, sometimes I don't know what we could possibly do without magic.” Mrs Avery kept on babbling as we ascended the stairs.

As she opened the door with the flick of her wand she pulled out from her dress, a short figure skidded out of the house. I immediately recognised it as a house-elf, with its long, pointy ears and globe-like eyes. I had never seen one in person, but we had read about them in school.

“Scrooge,” said Mrs Avery as she noticed the house-elf. The little fellow was wearing a torn, dirty, red t-shirt with the print Butterbeer across the chest. He had to hold it up in order to not stumble over it.

“Yes, mistress?” asked the elf as he avoided meeting her eyes.

“Get the bags from the car and put them in Arielle's and Ander's rooms,” she demanded.

“Yes, mistress, right away, mistress,” said the elf before he bowed deeply in front of her – his nose almost touching the stone ground – and then took off in high speed down the stairs.

“That was Scrooge, he is our house-elf, if you kids ever want anything or wonder about something, just call him and he will answer your every demand.” Mrs Avery gave the both of us a sweet smile before entering the house.

“Cool,” commented Arnatt.

As I stepped over the threshold of the house, the feeling of immediate coolness filled my body. The sweat which had been dripping down my forehead suddenly felt cold and my body went from a hundred degrees to my normal body-temperature in the matter of seconds. It was one of the greatest feelings I had had in a long while.

“Mrs Avery,” begun Miss Hamilton as we had made it inside and I carefully closed the door behind me after catching a quick glimpse at Scrooge. The poor fellow had to carry two suitcases twice his own size. It was so unfair.

“Yes?” Mrs Avery answered.

“Is Mr Avery home? We still have some paperwork to fill out and some other important matters to discuss as well as-…”

“Unfortunately Jack is currently at our neighbour's house, Mr Malfoy's, going over some last-minute business. He shall be back in a few though, not to worry. He is too dedicated to his work, that man,” she explained and winked at Arnatt over her shoulder.

“Arielle, sluta!” Arnatt mumbled. (*Arielle, stop it!)

“Oh, förlåt!” I had been squishing his arm with my grip I had forgotten I was holding. Immediately I let go of him. (*Oh, sorry!)

“This is the main entrance and hallway, you'll find the staircase upstairs to your right where your bedrooms and private bathrooms are. I will show you those after we've eaten. Oh my – you two are too scrawny! Come, come, to the dining hall!”

She was quite right about what she claimed. Arnatt was much small for his eight years of age. He was both too short and too lean, with bony, short fingers and tiny feet. Most people mistook him for two years younger than he really was, with a round, easy-to-love cheeks and face. Arnatt had flat, dark brown hair that clung onto his skull as if it was constantly flat-ironed and his bangs kept covering his chocolate brown eyes causing him to regularly push it out of the way. I had tried to make him cut it, but he refused, of course.

As for me, I would say I usually came across as rather 'small but though', with 160 cm from feet to head and a lean, shapeless body. My heart-shaped head cutting off into a pointy jawline to mark my small, sharp icy-blue eyes. One would know when I was mad, as my plucked and well-outlined eyebrows running across my face – only splitting right above my small, button-like nose – had a tendency to connect strongly as I squinted my tiny forehead. Perhaps my coconut-brown, daring and rocking pixie haircut made me look even tougher than I was trying to be.

“This place is huge!” exclaimed Arnatt as his eyes fascinatingly searched the hallway.

It was at least twenty meters long, rather dark with only a couple of hovering candles lighting the place up and had numerous portraits of people I didn't recognise on the walls – all of which wearing either fancy dresses, black suits or other pieces of clothing in the shade of emerald green and silver. There were doors every now and then, all of which closed, with doorknobs reminding me of the head of a snake. As I got closer to one of the doors, I realised it indeed was the head of a snake the doorknobs portrayed, with wide, reptile eyes watching your every step.

“Here is the dining hall,” announced Mrs Avery and opened a pair of glass double doors only to reveal a fancy, huge room. There was a long table in a middle, with at least twelve dark wooden chairs surrounding it with neat carvings on the backrests. The windows almost reached all the way from the floor until the roof and on one side was a tall cabinet with glass doors with expensive cutlery, statues of different animals, plates and glasses on the shelves. The walls all dark, with silver ornaments and paintings of sceneries and open fields covering the walls.

On top of the long table was two plates placed, with steaming hot food on top of them and two glasses of pumpkin juice.

“Here you are, kids,” Mrs Avery said and gestured toward the plates. “I hope it's all right, we'll have a more proper dinner tonight when Jack comes back.”

“Thank you, it's awesome!” exclaimed Arnatt and rushed over to the table.

I walked over rather slowly, sat down next to my brother and picked up the expensive fork. I could buy myself a solid three months of food if I sold this one piece of cutlery.

“Fortsätter du äta sådär så kommer du att bränna dig,” I told Arnatt. He didn't even look up from his plate with potatoes and meatballs – Swedish meatballs that is! This family had really done their research. (*If you continue eating like that, you'll burn yourself)

As Mrs Avery and Miss Hamilton joined us at the table, I finally let myself relax and begun heaving in the food. It was really delicious, one of the best meals I had ever had. Freaking wealthy people and their perfect world.

“Why don't we go over the school situation while we wait for Mr Avery to arrive?” suggested Miss Hamilton. She put down our folder on the table and begun skipping through the papers.

“Oh, we have already spoken with Albus Dumbledore, the headmaster of Hogwarts school of Witchcraft and Wizardry.” She turned to me at this. “He is the best headmaster there is, you will be in great hands there.” Then she turned back toward Miss Hamilton. “He has accepted Arielle's application and she will be joining her generation of fifth year students on September the first.”

Miss Hamilton pressed her glasses higher up her nose, looking impressed. “So, you've already submitted her documents from the Scandinavian Institute for Witches and Wizards?”

“Indeed we have, the same day we got the wonderful news we'd have the honour of fostering them.” She threw us a sweet smile.

Miss Hamilton scribbled something down on the paper. “And as for Arnatt?”

“Well,” Mrs Avery trailed off. “We are very well aware of that he did go to a muggle school back in Sweden, though we believe it would be more fit for him to attend the pre-school program for future Hogwarts students here in Wiltshire. Then he will be able to meet up with kids his own age who will attend Hogwarts together with him in a couple of years.”

Arnatt finally raised his gaze from his plate as it was almost empty. “Will I get my own wand?” His eyes close to popping out from his head.

“I'm afraid not, that's only for students who are about to begin Hogwarts,” Mrs Avery chuckled. “Don't worry, you'll get a wand sooner than you think.”

I rolled my eyes behind my hand.

Arnatt pursed his lips and turned a heavy head back toward his plate but without picking up the last piece of potatoes. His fork kept on going in regular circles around the last piece, trying not to touch it.

Although!” Mrs Avery hurried to add as she realised his disappointed reaction. “Jack was saying he would get you a broom so the two of you could play Quidditch outside, how does that sound?”

Considering everything my little brother owned fitted into a rather small suitcase (twice the size of a house-elf), his reaction was to shine like the sun. “Seriously? That would be sooo cool!”

Mrs Avery chuckled. “We figured you'd like that.”

I finished my plate of food, leaning back and feeling a lot warmer and better. The cold air inside the house was indeed a nice change from the hotness outside, though I was glad I was wearing my sweatshirt now, otherwise my the small hairs on my sandy skin would rise from its peaceful sleep.

“Would the two of you like to see your bedrooms? Perhaps unpack some of your things and get settled?” Mrs Avery asked.

We said yes and got up to follow her through the same double-doors, down the hallway and up the wooden, elegant staircase made out of dark wood with dark green carpet covering each step. As we reached the stairs we arrived to an almost identical hallway as downstairs, with portraits, ornaments and closed doors on each side of the walls. The only difference would be that this one was lit up with lanterns fastened to the walls.

Mrs Avery halted in the end of the hallway. “Arielle, your room is to the left, Arnatt, yours to the right. I do wish you like it, though if not, be sure to be honest and we'll change it into your liking.” She reached out and opened Arnatt's door first. He sprinted into the room, five second later one would hear a loud “WOOW!” coming from inside.

“Here you go, sweetie,” said Mrs Avery as she opened the door to my bedroom. I gave her a short smile, stepped past her and entered my very own bedroom for the first time. And it was spectacular.

They had really done their best in order to get us satisfied and happy, playing on our interest and feelings based on the folder Miss Hamilton had.

Decorated with beautiful silver ornamental flowers on the walls, a dark hardwood floor and huge windows with the view over grass-covered fields as far as the eye could reach – the bedroom was the most perfect place I had ever entered.

There was a queen-size bed with hardwood night tables on each side, a chair and a desk with paper, notebooks, quills and feather pencils on top. There was a bookshelf filled with books I both loved and ever wished to read, including A General History of the Pyrets by Captain Charles Johnson (said to be a pseudonym for Daniel Defoe) and The Everlasting Stories of the 1500's Haunted Wizards by Gregory Faulkner.

“Well, what do you think?” Mrs Avery asked. She was holding her hands tightly in front of her in suspense as she eagerly waited for my answer.

“It's-…” I tried to find the best way of describing it in my English vocabulary. “… Brilliant.” That was the one word I figured she'd be happy with.

She squealed loudly. “That is splendid to hear! We thought the books would be suited for the long afternoons outside in our back garden, we have benches all over the place which are perfect spots for reading.”

“Sounds good,” I said.

She turned to ask Arnatt how he was holding up when the loud sound of a door slamming shut reached the upstairs. I jumped in my stand, my blood froze inside my vanes and silver spots of sweat started forming on my forehead. I swallowed hard and closed my eyes tightly. It's OK, I told myself, it was only a door.

“That must be Jack!” said Mrs Avery from the hallway. “He has been dying to meet you, let's go greet him in downstairs.”

I listened as Mrs Avery's, Miss Hamilton's and Arnatt's footsteps died out in the hallway before I managed to open my eyes slowly. I really should know better by now already, though my sweaty palms and the raising hair in my neck told me otherwise.

Keep it together, Arielle, don't be such a crybaby!

So I breathed a long breath into my lungs, filling them with all the air they could possibly fit, then I slowly let it out and let my drumming heartbeat slow down inside my chest. I reached for my forehead with the sleeve of my sweatshirt to dry it as the ringing in my ears finally ended and I managed to take a step forward. I walked down the stairs, ready to meet my new foster father.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2F43a673a77d765147b424ceeb9136636e%2Ftumblr_mr27fdDAEf1sww6hro1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F78.media.tumblr.com%2F1dea7de9c756ec6b24b7c0677749eb57%2Ftumblr_oo8x1ct3ES1vmwf8ao1_500.gif

26 nov, 2017 15:26

Detta inlägg ändrades senast 2017-12-13 kl. 17:31
Antal ändringar: 3

Emmi
Prefekt

Avatar


Bevakar! Verkkar lovande!!

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fimg.styla.com%2Fresizer%2Fsfh_500x0%2F10-times-emma-watson-was-just-everything_26182_79095.gif

26 nov, 2017 15:43

Tilly
Elev

Avatar


Låter jättebra! Bara en ska, heter han Anders eller Andrea? För du har använt båda - och jag gissar att det syftar på brodern båda två.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.makeagif.com%2Fmedia%2F6-11-2016%2FMuyj3R.gif

26 nov, 2017 16:50

Serpent
Elev

Avatar


Skrivet av Emmi:
Bevakar! Verkkar lovande!!


Vad kul att du tycker det, tackar!

Skrivet av Tilly:
Låter jättebra! Bara en ska, heter han Anders eller Andrea? För du har använt båda - och jag gissar att det syftar på brodern båda två.

Tackar! Crap, du har rätt, har tydligen råkat skriva andreas ibland... sånt som händer, ändrar det genast! Skall givetvis vara Anders... ;D

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2F43a673a77d765147b424ceeb9136636e%2Ftumblr_mr27fdDAEf1sww6hro1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F78.media.tumblr.com%2F1dea7de9c756ec6b24b7c0677749eb57%2Ftumblr_oo8x1ct3ES1vmwf8ao1_500.gif

26 nov, 2017 17:17

Elzyii
Elev

Avatar


Jag bevakar gärna denna! Älskar Draco ♥ Tyckte den påminde lite om min egen ff:n, Draco Memoraid, så det ska bli grymt spännande att bevaka!!! Älskar att få höra om dödsätare också... så himla spännande!! Ska läsa första kapitlet nu på en gång. Kramis ♥ /Elzyii

Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873

26 nov, 2017 21:18

Serpent
Elev

Avatar


Skrivet av Elzyii:
Jag bevakar gärna denna! Älskar Draco ♥ Tyckte den påminde lite om min egen ff:n, Draco Memoraid, så det ska bli grymt spännande att bevaka!!! Älskar att få höra om dödsätare också... så himla spännande!! Ska läsa första kapitlet nu på en gång. Kramis ♥ /Elzyii


Tackar för kommentaren! Jag har inte läst din fanfiction, men skall definitivt kolla in den nu då du nämnt att dessa har sina likheter - ytterst intressant! ;D

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2F43a673a77d765147b424ceeb9136636e%2Ftumblr_mr27fdDAEf1sww6hro1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F78.media.tumblr.com%2F1dea7de9c756ec6b24b7c0677749eb57%2Ftumblr_oo8x1ct3ES1vmwf8ao1_500.gif

27 nov, 2017 18:18

Detta inlägg ändrades senast 2017-11-30 kl. 09:27
Antal ändringar: 1

Elzyii
Elev

Avatar

+1


De påminner lite om varandra, samtidigt som de är väldigt olika! Vi presenterar Draco och Blaise på helt olika sätt, och det finner jag mycket intressant. Jag finner din ff:n intressant helt enkelt och kommer garanterat att fortsätta läsa! Väldigt bra kapitel. Du är duktig!

Läs gärna min ff:n om Draco <3 Läser gärna din som gengäld, och för att jag älskar att läsa! https://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=51873

27 nov, 2017 21:50

Tilly
Elev

Avatar


Jättebra! Älskar Arielle och Anders bråk - man vill läsa mer och förstå vad det är som har hänt. Lite mycket text på rad kanske, det ser ut som att du har använt indrag när du skrivit det först i word eller något och så blir det inte så här vilket gör det otydligare med stycken och gör att texten kanske blir lite tjock på några ställen. Annars tycker jag att du skriver jättebra. Gillade hur du beskrev hur de satt vid strandkanten, jag fick en stark bild av den scenen.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.makeagif.com%2Fmedia%2F6-11-2016%2FMuyj3R.gif

28 nov, 2017 20:00

Serpent
Elev

Avatar


Tusen tack, Elzyii och Tilly för era strålande kommentarer som värmde mitt hjärta då jag läste dem!

Nu har det dock uppstått ett dilemma för min del, jag skrev de två första och halva tredje kapitlen på svenska innan jag upptäckte att jag spenderade mer tid på "google translate" att översätta mina meningar i hjärnan från engelska till svenska (jag skriver alla mina andra verk på engelska) än att skriva själva storyn - vilket gjorde det relativt svårt att formulera mina ord och stycken som jag ville på svenska då allting i mitt huvud fungerar på engelska. Jag försökte och jag misslyckades.

Dock skriver jag nu samma historia (med mer detaljer och en lite annan infallsvinkel) på engelska. Detta innebär att den här versionen är inaktiv för tillfället i min skrivande process. Om ni vill, kan jag publicera min engelska version, men om inte, så måste jag beklaga faktum att denna fanfic på svenska inte kommer längre just i detta läget kommer att uppdateras ofta (notera att detta innebär inte att jag aldrig kommer uppdatera - dock att det kommer ta längre tid än vad jag planerat från början).

Hoppas ni förstår.
Tack och förlåt.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=http%3A%2F%2F24.media.tumblr.com%2F43a673a77d765147b424ceeb9136636e%2Ftumblr_mr27fdDAEf1sww6hro1_500.gif https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2F78.media.tumblr.com%2F1dea7de9c756ec6b24b7c0677749eb57%2Ftumblr_oo8x1ct3ES1vmwf8ao1_500.gif

29 nov, 2017 18:18

Tilly
Elev

Avatar


Jag läser gärna den på engelska Språken har ingen betydelse för mig och dessutom känner jag ibland åt ditt håll när jag ska skriva.

https://www.mugglarportalen.se/images/proxy.php?q=https%3A%2F%2Fi.makeagif.com%2Fmedia%2F6-11-2016%2FMuyj3R.gif

29 nov, 2017 19:09

1 2 3

Bevaka tråden

Forum > Fanfiction > Familia Ante Omnia

Du får inte svara på den här tråden.