Titel: Nordiska halvgudar del 1 (snabbt påkommen, inte den bästa
)
Huvudpersoner: Rebecca Lokesdotter och Scarlett Thorsdotter, främst Rebecca.
Färdig skriven: Nästan!
Rating: Oj.. Lite våld förekommer, men inte särskilt farligt! Klarar man av HP och PJ klarar man absolut denna.
Rikning: Äventyr, magi, gudar, asatro, fastasy
Antal kapitel: 18 färdigskrivna, och då är jag över hälften av historien. Ganska långa kapitel.
Utspelar sig innan Thor Ragnarök och Civil War.
Rebecca och Scarlett är bästa vänner som är bosatta i New York, där de lever med sina mammor och i Rebeccas fall också sin svärfar. Av ett misstag så kommer dem upp till Asgård, där de får reda på att de är döttrar till Thor och Loke. De får därefter stanna i Asgård för träning i några veckor för att undervisas. Därefter så undervisas dem där under helgerna, och under veckodagarna efter skolan så blir de tränade utav Avengers. Men snart hotar frostjättarna Midgård.
Har inte skrivit på denna på nästan ett halvår, men hade ungefär 18 kapitel klara och det är över halvvägs så fick lust att lägga ut lite och fortsätta på den! Har även börjat med en del 2, som handlar om att de beblandas med ungdomarna i Halvblodslägret och måste stoppa ett krig emellan de nordiska och grekiska gudarna.
Hoppas att någon kommer vara intresserad av att läsa! Jag har jobbat på denna under väldigt lång tid, så vill gärna höra vad ni tycker, gärna kritik, det är det som får en att utvecklas och skriva bättre
Taggar:
Annie Lupin
Vildvittra
LunaLovegood123
Shadow of hope
Förlåt om ni inte ville bli taggade!
Tagga gärna nån ni tror är intresserad!
Kapitel 1 - En oskyldig bio
Spoiler:
Tryck här för att visa!Rebecca gick bredvid Scarlett där de gick och pratade. De gick på den något lugnare gata som de brukade gå på till och från skolan, varenda dag, och idag var de på väg hem ifrån en lång dag i skolan. De bodde inte riktigt grannar, men nästan, de kunde cykla till varandra på 5-10 minuter. Scarlett bodde i en lägenhet, medan Rebecca bodde i ett radhus en liten bit bort, båda mitt i New York. De hade varit bästa kompisar sedan barnsben, sedan de träffat varandra på dagis. De var lika gamla, 15 år, och de hade funnit varandra direkt. De var både olika och lika, Scarlett var sportig och en av de starkaste i klassen, medan Rebecca inte var särskilt duktig på någon sport. Hon var den smartare av dom, vilket de brukade skoja om: Rebecca var hjärnan och Scarlett hade musklerna. Scarlett hade röda, vackra hårlockar som lade sig som ett draperi runt hennes ansikte, och Rebecca hade ovanligt kolsvart hår och smaragdgröna ögon. Men de hade båda alltid nära till skratt, de var båda utan vänner innan de träffade varandra, de levde båda med bara sina mammor, och främst trivdes de perfekt i varandras sällskap. Scarletts pappa hade hon aldrig träffat, han hade varit tvungen att lämna dem innan han ens visste att hon fanns till. Hon hade många gånger frågat sin mamma varför, men hon hade vägrat att svara. Nu levde hon med sin mamma och hennes pojkvän. Rebecca hade träffat sin pappa flera gånger. Hon brukade träffa honom någon vecka om året, oftast omkring hennes födelsedag, fram tills för sex år sedan då han slutat höra av sig. Hon saknade honom, han var liksom henne, skämtsam, skarpsynt, kom ofta med kvicka kommentarer och hade samma kolsvarta hår och samma smaragdgröna ögon. Han bodde utomlands, men han flyttade så pass ofta att Rebecca hade ingen adress till honom. Trots att hon inte träffade honom så mycket, speciellt inte nu längre, hade han blivit hennes fadersfigur som hon tytt sig till, och hon älskade honom lika djupt som hon älskade sin mamma. Scarlett saknade förstås också sin pappa, men det blev två helt olika känslor eftersom Scarlett aldrig träffat honom och bara visste vad hennes mamma berättat.
”Att du inte fryser, så lättklädd som du är!” Huttrade Scarlett som gick med mössa och vinterjacka som hon hade tätt omkring sig medan Rebecca bara gick i jacka. Hon skrattade till.
”Antingen är det du som är vek eller så är jag kallblodig. Jag tror mer på det första, vad tror du?” Sade hon retsamt och tjöt till när Scarlett puttade till henne, så att hon tappade balansen på den förrädiskt hala isen. Men som tröst drog hon med sig Scarlett ned, och de båda började gapskratta. De hjälpte varandra upp, och var nära på att halka igen. Rebecca kastade en blick på sitt armbandsur och suckade när hon såg hur mycket klockan var.
”Sorry Scarlett, men jag måste skynda hem. Jag har lovat mamma att ha städat rummet när hon kommer hem!” Sade hon till din bästis och log ursäktande.
”Okej, Spring du. Men sätt fart om du har tänkt hinna!” Sade hon med ett leende och Rebecca log tacksamt tillbaka mot henne och började springa hemåt.
”Hur var det i skolan?” Frågade hennes styvpappa sedan tre år tillbaka när hon kom in genom dörren. Nikolas hade alltid varit snäll mot Rebecca, och hon hade bara blivit glad när hennes mamma berättade att han skulle flytta in hos dem. Han var kort, och Rebecca som var långbent var redan längre än honom. Han hade ljusbrunt hår och var magert lagd.
”Bra, förutom broccolisoppan. När slutar mamma?”
”Om en halvtimme ungefär. Hur så?”
”Jag måste städa rummet innan hon kommer”, svarade hon och rusade uppför trappen till sitt rum. Hon hann med nöd och näppe städa rummet, hon stängde precis av dammsugaren när hon hörde familjens röda Volvo svänga upp på infarten. Hon jobbade på stadens bibliotek, och Nikolas jobbade på ett tidningskontor, ofta de sena passen. Därför var det nästan alltid någon hemma i deras hus, för biblioteket stängde oftast relativt tidigt.
”Rebecca! Det är mat nu!” Ropade hennes mamma strax efter att hon kommit in. Hon skyndade sig nerför trappen och till maten. De bodde i ett relativt litet, rött tvåvåningshus med deras hund, en labrador vid namn Oliver. Han var väldigt kelig av sig, och älskade att ligga bredvid Rebecca i sängen när hon låg och läste. Deras kök var nyrenoverat och var vitt och grått med havsblått kakel och tapeter. Rebecca och hennes mamma hade flyttat dit för fyra år sedan, från en av lägenheterna i Scarletts område. Rebecca stortrivdes och tyckte att det lilla röda huset var jättemysigt, där det låg i det något lugnare områdena. Hon satte sig vid det mahognyfärgade bordet och började ta för sig utav maten, en köttgryta.
”Har du städat rummet nu då?” Frågade hennes mamma henne med ett leende. Hon älskade att jobba med böcker och hon var allt som oftast på gott humör efteråt.
”Japp. Mamma, det går en film på premiär imorgon kväll. Jag och Scarlett vill verkligen gå dit, får vi lov att gå på den och sedan sova över här? Snälla! Vi kommer inte att komma hem för sent, och vi kan ju gå själva hem.” Frågade hon försiktigt sin mamma. Bion låg bara några kvarter bort, så det var inte långt att gå. Hennes mamma funderade en kort stund innan hon svarade.
”Det borde väl gå bra. Men jag vill att du hör av dig när filmen slutar, så jag vet att ni börjar gå”, sade Rebeccas mamma och Rebecca flög upp på fötter och kramade om sin mamma.
"Tack mamma! Du är bara bäst!” Sade hon glatt, nu leende.
”Överdriv inte nu. Vad handlar filmen om?” Frågade hennes brunhåriga, gladlynta mamma fortfarande med ett leende på läpparna. ”Asagudar”, svarade Rebecca med ett leende.
Kapitel 2 - En extremt ovanlig dag
Spoiler:
Tryck här för att visa!Sista lektionen nästa dag var matte och Rebecca tittade uttråkat ner i matteboken, där hon istället för att skrev ekvationer tecknade. Hon tyckte om att teckna, det var en lagom svår sysselsättning där man också kunde ha tankarna på annat håll. Hon tecknade mestadels av saker hon sett eller hade omkring sig, det blev så mycket enklare när det kom till detaljerna. Hon hade öga för detaljer, hon kunde komma ihåg något hon sett in i minsta detalj. Kanske var det därför hon tyckte om att rita, och hade det lätt för sig? Efter vad som kändes som en evighet tog lektionen äntligen slut och de kunde ta sig ut ur skolan.
Några timmar senare kom de ut från bion med lysande ansikten. Filmen hade utan tvekan levt upp till deras förväntningar, den var den bästa på länge. De började gå hem till Rebecca efter att hon messat sin mamma att de var på väg hem. Klockan var nästan elva på kvällen, och det var redan mörkt ute. Men i New York blev det aldrig riktigt mörkt, utan alltid fanns där ljuset från enorma reklamskyltar, skyskraporna, alla lägenheter. Det stora Stark Tower, som för några år sedan gjorts om till Avengers Tower, lyste starkt där det var något högre än de andra. Hon visste inte mycket om attacken från utomjordingarna för flera år sedan, hon hade varit och hälsat på sin mormor och morfar i Texas när det hände, och det tidningarna skrev var sparsamt. Hon trodde i alla fall att det var Stark alias Iron Man och några från Shield som fått bort dem eller något sådant. Mamma hade bara viftat bort det som trams, fast hon hade flackat litet stressat med blicken, vilket Rebecca tog som nervositet.
”Det där är utan tvekan den bästa filmen på länge! Jag bara älskar hela iden med den”, sade Rebecca när de börjat gå.
”Jag med! Och när Thor och de andra reser tillbaka Asgård, det är nästan bästa scenen i hela filmen!” Utropade Scarlett.
”Ja! Vad var det han sade nu igen? Heimdell, dags att… Eh…”
”Heimdall, inte Heimdell. Det låter ju som en tjej annars”, fnissade Scarlett och ställde sig med armen uppsträckt, precis som Thor hade gjort i filmen dramatisk som hon var, och sa med en röst som hon gjorde så lik Thors som hon kunde:
”Heimdall! Ta oss hem till Asgård!” Utropade hon och de båda började skratta. Hon hade sett så allvarlig när hon sade det, men sedan brutit ihop av skratt. Men så tystnade dem båda häpet när något flimrade till runt dem. Rebecca stirrade. Var det något dåligt skämt, eller kanske ett sådant där gömda-kameran program? Hon blev kall. Tänk om de bara var de som inbillade sig, hallucinerade? Tänk om någon hade lagt något i deras läsk utan att de märkt det?
”Vad är det där?” Sade Scarlett med en osäker röst som nästan darrade.
”Jag har ingen aning”, svarade Rebecca lika osäkert och greppade Scarletts hand. Flimret blev snabbt starkare och vitt, och det omslöt dem i en cirkel. De båda började skrika när de lämnade marken, och snabbt flög uppåt.
Efter vad som för Rebecca kändes som en evighet av skräck dråsade de ihop på ett hårt golv. De reste sig upp och såg sig om. De stod i något slags kupol verkade det som. I taket såg man himlavalvet, och golvet var guldfärgat. I mitten stod en högrest man med ett svärd och guldfärgad hjälm och rustning. Han stod på en liten upphöjelse av golvet, stödd på ett väldigt svärd.
”Välkomna, flickor”, sade han med mörk, högtidlig röst.
”Var är vi? Och vem är du?” Frågade Rebecca med osäker röst.
”I Asgård. Och jag är Heimdall, väktare utav världarna. Välkomna in, de andra blir säkert glada att se er”, log han och pekade mot en valvöppning. Hans leende var hemlighetsfullt, som om han gladdes åt något som de inte visste om. Rebecca hade så många frågor att ställa, men vågade inte fråga något. Hon och Scarlett började gå mot valvet. I första stund som han sade Asgård hade hon avfärdat det som ett skämt, men hon ändrade rätt snabbt åsikt när hon såg ut från kupolen. Det gick en regnbågsbro till en överdådig stad. Det var absolut inget naturligt, och inget som någon människa kunde ha byggt. Och dessutom, om det varit ett skämt, hur skulle de ha kommit in i kupolen? Det fanns ingen annan öppning än valvet. Trots att det stred mot vad hon någonsin trott på, så blev hon tvungen att tro på det. Det fanns ingen annan förklaring.
”Det finns ingen förklaring. Det måste vara sant”, sade Scarlett vemodigt som uppenbart kommit fram till samma sak som Rebecca som nickade.
”Ska vi gå då?” Frågade hon Scarlett.
”Det ser inte ut som om vi har mycket annat val”, svarade Scarlett och de började gå ut på Bifrost som ledde dem till självaste Asgård, Asagudarna fäste.
Kapitel 3 - Avslöjanden
Spoiler:
Tryck här för att visa!
”Vilka är ni? Och från vilken värld är ni?” Frågade en av vakterna vid den stora porten när Scarlett och Rebecca kom fram dit. Världar? Så tänkte hon litet. Fanns det Jorden och Asgård kunde det väl lika gärna finnas andra världar också?
”Våra namn är Rebecca och Scarlett, och vi kommer från Jorden”, svarade hon så lugnt hon kunde förmana sig att tala i stunden.
”Jorden?” Frågade vakten med rynkad panna, men verkade sedan komma på vad hon menade. ”Ah, du menar Midgård. Vad gör ni här?”
”Allvarligt talat, vi vet inte. Det var ett misstag att Heimdall tog hit oss, och han sade åt oss att gå in och se oss omkring, ungefär.” Vakten betraktade dem noga, och blicken fastnade litet längre på Rebecca. Hon började svettas. Han sade något till sin kollega, fortfarande med blicken på Rebecca.
”Vi ska ge er eskort till Oden. Han får avgöra det hela.” Rebecca häpnade. Möjligheten att Asagudarna också fanns hade hon inte ens tänkt på än. Varför var de tvungna att träffa Oden? Men hon och Scarlett gick tyst bakom vakten genom staden.
Snart kom de fram till ett imponerande, guldskimrande slott. Dit in gick det, och de gick in i någon slags kombinerad tronsal och rådssal. Längst in stod en tron, och i en ring stod flera mindre troner. På den stora tronen satt en vithårig man med guldfärgad rustning och med en guldfärgad ögonlapp på sitt högra öga, vilket uppenbart var Oden, och Rebecca drog sig till minna myten om att han gav det för att dricka ur Mimers brunn. De andra tronerna stod tomma. När de kom in i rummet satt Oden och läste på ett papper, och tittade upp när han hörde deras steg. Rebecca och Scarlett gjorde som vakten och knäböjde för honom. Han betraktade dem noga. Hon kände nästan hur han tittade på henne.
”Och varför för ni dessa två till mig?”
”De kom över Bifrost, ers majestät. De sa att Heimdall tog dit dem, men enligt dem så har de ingen aning om vad det var som hände. De verkade ha svårigheter med att förstå att de hamnat i Asgård”, svarade vakten med ett litet leende och Oden fortsatte att betrakta dem, nu med en fundersam min. Hon kände hur även hans blick fastnade något på Rebecca.
”Vi skulle ha rådslag om en timme, men hämta alla och säg åt dom att vi har det nu istället. Hämta även hit Heimdall. Dessa flickor kan stanna här”, svarade han. Vakten bugade, vände och gick ut igen.
”Ställ fram stolar åt dessa flickor!” Ropade Oden åt en av alla de vakter som stod längs långsidorna utav den stora tronsalen. Rebecca hade inte ens sett dem förrän Oden ropade åt de och de började röra på sig. De var allihop klädda likadant som vakten som fört dem till tronsalen, rustningar med guldskimrande detaljer. En av dem drog fram två stolar som ställdes emellan två av de mindre tronerna. Oden nickade åt dem att sätta sig, vilket de nervöst gjorde. Rebecca kände sig skräckslagen men försökte hålla sig lugn, vilket inte lyckades särskilt bra. Efter en blick på Scarletts ansikte förstod hon att hin måste känn ungefär likadant. Allt de någonsin trott på hade krossats. De hade alltid trott att deras värld var den enda, och att asagudarna bara var gamla myter. Det hade krossats, bland mycket annat. Och här fanns tydligen magi, med tanke på hur de hade kommit till den där kupolen. Det fanns bara en öppning, och de hade inte kommit igenom den.
”Ni kan vara lugna, mina barn. Vi kommer inte att göra er illa, vet ni”, sade Oden med ett leende, han måste ha sett deras skräckslagna miner. Det lugnade Rebecca litet att han verkade snäll, men hon hade fortfarande svårt att förstå. Hon blundade och försökte ordna upp röran i hennes huvud. Oftast behövde hon bara smälta saker innan hon kunde acceptera dom, och det var det hon försökte med nu. Hon ville kunna vara koncentrerad om det behövdes. Hon hade egentligen inget bevis mot att detta som hände inte var sant och att asagudarna och olika världar inte existerade, vilket gjorde att det egentligen gick rätt lätt att acceptera. Dock skulle hon ändå vara överväldigad utav det en stund. När hon väl fått ordning på sina tankar och känslor igen öppnade hon ögonen igen. Det skulle ta längre tid innan hon accepterat det fullkomligt, men just nu var det faktum att hon inte kunde göra något mot allt det som hänt det som fick henne att få ordning på sina känslor. Om jag nu inte kan göra något emot det, varför ska jag då bli upphetsad över det, sade hon till sig själv. Hon tittade på Scarlett och Scarlett tittade tillbaka mot henne, och de log mot varandra.
”Det kommer säkert att fixa sig”, sade Rebecca mot henne.
”Och vad som än händer, så har vi alltid varandra”, fyllde Scarlett i med ett leende som Rebecca besvarade. Vad som än hände så tänkte hon inte överge sin kompis.
De båda ryckte till och tittade upp när de hörde ljudet av dörrar som öppnades. En stor port öppnades, och in kom fem män och en kvinna. I täten gick en blond man i brun rustning och högtidliga ansiktsdrag intill en svarthårig man i lika svart rustning. Det gick ännu en man bredvid dem, även han i rustning, med rödbrusigt hår och skägg. Även han hade rustning och hjälm på huvudet. Rebecca hann tänka att Asgård måste ständigt hotas av krig eftersom alla hade rustning, innan hon såg vilka det var som gick på nästa rad. Hon tappade helt hakan. Där gick en svarthårig, vacker kvinna som även hon gick i rustning och bredvid henne gick en muskulös, blond man med guldfärgad och röd rustning och med en rejäl hammare vid sidan som Rebecca kände igen. Det var Mjölner, åskgudens kraftfulla hammare, vilket bara kunde betyda att mannen var Thor. Men det var inte det som förvånade henne mest, utan det var mannen som gick bredvid som chockade henne. I grön och svart dräkt av stål och läder gick nämligen hennes far. Det förvirrade henne totalt. Så det var här han egentligen bodde? Var det därför han hade lämnat hennes mamma? Och om han var här, vem var han då egentligen? De gick alla och satte sig på var sin av de mindre tronerna. Hennes far höjde på ett ögonbryn när han såg dem, bara för ett ögonblick.
”Varför så bråttom med mötet, far?” Frågade Thor Oden när han hade satt sig ner.
”Vi väntar på Heimdall, sedan skall jag berätta”, svarade han. De behövde inte vänta länge, för inte ens en minut senare öppnades porten och mannen som Rebecca och Scarlett mött i kupolen, Heimdall, kom in genom portarna.
”Ni kallade mig, min kung?” Sade han frågande och böjde knä för Oden.
”Du skall vara med på vårt rådslag idag. Tag en plats, Heimdall”, sade han och pekade på den enda tomma tronen, som Heimdall plikttroget gick och satte sig på.
”Då så, då kan vi börja. Det här är Scarlett och Rebecca, huvudämnet för vårt rådslag idag. Och flickor, det här är Sif”, sade han och pekade på den svarthåriga, vackra kvinnan.
”Volstagg och Fandral”, fortsatte Oden och pekade först mot den rödhårige mannen och sedan på den blonde.
”Och där har vi Hogun. Han, Volstagg och Fandral utgör De Tre Krigarna”, fortsatte han och pekade nu mot den svarthårige mannen.
”Och Thor och Loke”, sade han sist och Rebeccas hjärna blev totalt kaos. Skulle hon vara dotter till Loke, rackartygens gud? Thors bror och en av de mäktigare gudarna? Hur. Hur?
”Dessa två flickor kom hit ifrån Midgård, genom Bifrost. De har berättat att Heimdall släppte in dem, och att de inte hade en aning om vad som hände. Vi låter flickorna berätta det ur deras perspektiv”, sade han och tittade på dem.
”Vi hade varit och sett en film, och på vägen hem skämtade vi om den. Jag härmade en scen ur filmen och ropade ”Heimdall! Ta oss hem till Asgård!” och vi började skratta. Men då blev det alldeles vitt omkring oss, och vi lyftes upp i luften. Sedan hamnade vi i den där kupolen”, svarade Scarlett, vilket Rebecca var tacksam för. Hon hade inte riktigt samlat sig ännu. Det bästa hon kunde göra var att skjuta det åt sidan så länge och koncentrera sig på det som sades. Ja. Så gjorde hon. Känslorna fick vänta tills senare; nu var det lyssna som gällde.
”Hur är detta möjligt, Heimdall? Det är bara asar som kan göra på detta sätt, inte sant?” frågade Thor riktat mot Heimdall snabbt efter att Scarlett tystnat.
”Så sant, Thor”, svarade han lugnt. ”Hur kommer det sig då att du släppte igenom dessa två? De är ju vanliga människor”, fortsatte han.
"Faktum är att de faktiskt inte är bara vanliga människor, min kung. Dessa flickor är faktiskt halvgudar, Scarlett Thorsdotter, och Rebecca Lokesdotter”, svarade Heimdall lika lugnt som innan medan de andra runt omkring var långt ifrån lika lugna. Scarlett hade gjort en flämtning när Heimdall avslöjade hennes identitet och var nu blekare än Rebecca någonsin sett henne. Från de andra asarna hördes det häpna ljud, och Thor hade ställt sig upp från sin tron, blek i ansiktet.
”VAD?” Utbrast han chockat.
”Tänk efter, Thor. Säger namnet Jeanette dig något?” Sade Heimdall vänligt, och Thor satte sig ned igen, med en min av chockad förvånad. Jeanette hette Scarletts mamma. Det var tyst bland de chockade gudarna.
”Så du påstår att jag skulle ha en dotter, som hela tiden varit i Midgård? Hur kommer det sig att jag inte vetat det?” Frågade Thor Heimdall med ett chockat ansiktsuttryck.
”Du lämnade hennes mor innan hon ens märkt att hon var bärande, och när hon väl märkte det var du i Asgård och hon hade ingen möjlighet att få tag i dig”, svarade Heimdall, lika lugnt som om de hade pratat om vädret eller något annat lika vardagligt.
”Så då är det väl på sätt och vis mitt eget fel att jag inte fått reda på något, gissar jag”, suckade Thor innan han fortsatte, med en blick på sin bror.
”Du ser knappt förvånad ut, Loke. Visste du om det?” Frågade han sin bror, som suttit tyst bredvid fram tills nu. ”Fast jag kanske inte ens borde vara förvånad över det”, mumlade han sedan.
”Det är klart jag gjorde. Dock hade jag ingen aning om att du hade en dotter, eller att någon av de en dag skulle komma traskandes in i Asgård”, svarade Rebeccas far med en lugn men smått förvånad min. Alla Rebeccas känslor var i uppror, och när hon hörde sin pappas röst igen efter alla år som hon saknat honom så kände hon att det började rulla stora tårar nerför hennes kinder. Hon kastade en blick på Scarlett att även hon hade börjat gråta, och hon tyckte plötsligt synd om sin vän. Scarlett hade varit totalt oförberedd när Heimdall avslöjade sanningen. Eftersom hon aldrig träffat sin pappa eller haft någon slags fadersfigur, och hon hade saknat honom enormt men så gott som gett upp hoppet om att någonsin få träffa honom. Så att träffa sin pappa och få reda på att han var självaste Thor Åskguden, var ingen lätt insikt. Rebecca hade i alla fall känt igen sin pappa innan hon fick veta vem det var, så hon hade i alla fall fått en litet mildare chock.
”Vi måste bestämma hur vi skall göra med dem. Är det inte litet för farligt att släppa dessa flickor tillbaka till Midgård? De är döttrar till gudar, och har inte fått någon träning för att hålla tillbaka sina krafter”, sade den svarthårige mannen, som Rebecca kom ihåg som Hogun. Rebecca kände att hon blev alldeles kall inombords, tanken att de skulle ha ärvt krafter hade inte ens nått henne än. Skulle de vara bra eller dåliga?
”Du har rätt. De kan inte återvända till Midgård utan att ha fått träning först. De måste tränas här i Asgård innan de kan återvända”, svarade Oden och såg sig om bland de andra.
”Ni, mina krigare, kommer att hjälpas åt att träna dem. Loke kommer att träna dem i magins konst medan ni andra får träna dem i krigandets konst, och vår historia. Thor och Loke kommer att få ta ansvar över dem”, sade Oden med blickar på de andra. Rebecca fick ingen ordning på sina känslor. Hon fick nu klart för sig att hon skulle behöva stanna här ett tag, och hon visste inte om det var bra eller dåligt. Snart kom hon fram till att det antagligen lutade mest åt att det var bra. Hon skulle få tillbringa mycket tid med sin far, och om hon nu hade krafter så var det antagligen bäst att hon lärde sig att kontrollera dem. Det var klart att hon skulle sakna sin mamma, men… Hon avbröt sig snabbt mitt i tanken. Hennes mamma satt antagligen just nu och höll på att oroa ihjäl sig. Hon skulle ha kommit hem från bion för länge sen.
”Kung Oden”, började hon osäkert eftersom hin inte riktigt visste hur hon skulle tilltala honom. Han tittade på henne, och hon fortsatte att prata.
”Min mamma förväntade sig att jag skulle ha kommit hem för runt en timme sedan, så just nu sitter hon antagligen och håller på att oroa ihjäl sig. Finns det något sätt som vi kan nå henne och Scarletts mamma?” Vi kan inte bara lämna dem utan att de vet vart vi tar vägen, sade hon osäkert.
”Det har du helt rätt i, unga dam. Enda sättet att nå dem är att åka till Midgård”, svarade han och ett leende kom över hans läppar när han fortsatte.
”Thor, Loke, ni får åka med flickorna och hälsa på deras mödrar. Ni får äran att berätta för dem om allt detta”, log han och Thor stönade högt, medan Loke knappt reagerade alls. Det skulle inte bli roligt för Rebeccas pappa att visa sig för hennes mor igen, men bra mycket värre skulle det antagligen bli för Thor. Efter femton år utan ett enda livstecken från honom skulle det antagligen bli mycket skrikande från Jeanettes sida. Sedan skulle de också behöva berätta allt för dem och övertyga dem att allt detta om Asgård och gudar var sant, och att deras döttrar var tvungna att vara i Asgård för att bli upplärda.
”Är det inte lika bra att åka med en gång och få det gjort då?” Suckade Thor och reste sig upp. Rebecca, Scarlett, Thor, Loke och Heimdall gick ut ur den stora tronsalen, och nu hade både Rebecca och Scarlett slutat gråta. När de kommit ut ur tronsalen kramade Rebecca sin far hårt och länge, och tårarna började rinna på henne igen.
”Varför var du borta så länge? Jag har saknat dig”, frågade hon honom.
”Det är litet svårt att förklara, men om jag får tid någon dag ska jag förklara för dig. Har du haft det bra?” Frågade han och hon nickade. De började gå längs Bifrost.
”Hur länge har du vetat detta?” Frågade Thor sin bror.
”Femton år. Hela tiden, vill säga, men jag har inte träffat henne sedan hon var nio år och hon har växt enormt mycket. Jag har träffat Scarlett några gånger, men det har aldrig fallit mig in att tro att hon skulle vara din dotter. Men jag måste säga att ni är väldigt lika.”
”Ni med”, sade han med en blick på dem där de gick bredvid varandra innan han stannade och vände sig till Scarlett.
”När jag blev tvungen att lämna din mor hade jag ingen aning om att hon väntade barn, och jag ångrar att jag inte rest tillbaka till Midgård och fått reda på det. Jag förväntar mig inte att du någonsin kommer att förlåta mig för att jag inte varit med när du växt upp, men vill du i alla fall ge mig en kram, min dotter?” Sade Thor med ett leende och utbredda armar och Scarlett log mot honom och närapå kastade sig sedan i hans famn. Scarlett snyftade till när de började gå igen längs Bifrost.
”Är du okej?” Frågade Rebecca henne där hon gick mellan Scarlett och sin far. Hon hade släppt efter litet på känslorna, men inte helt än. Hon tillät sig inte att fundera på hur saker funkade och hängde ihop, utan litade bara på att det funkade, utan att tänka på det. Hon funderade en kort stund på att fråga om vad den svarthårige mannen, Hogun, hade menat med att de hade krafter, men efter en stunds eftertänksamhet behövde hon inte fråga då hon erinrade sig de sagor hon hört som barn om de nordiska gudarna. Thor var ju åskguden, vilken han framkallade med Mjölner. Och Loke var ju ökänd som en kraftig magiker och det sades ju at han hade en ”Silvertunga”, och att var en god talare kunde väl också räknas som en kraft?
”Jag är bara litet chockad, men annars är jag okej. Det är så svårt att fatta allt”, svarade Scarlett och Rebecca nickade medhållande.