Jag gick bredvid professor McGonagall och kände hur oredo jag var för det här. Allt skulle förändras och inget av det gamla skulle finnas kvar. Hogwarts var fint (ännu finare än Flambards), men ändå så var det mycket sämre än min gamla skola.
Vi hade gått en bit nu, så mina ben var helt skakiga. Jag hade ingen aning vart hon förde mig, hon sa bara att jag skulle följa med.
Plötsligt så stannade vi upp.
Den stora gyllene saken framför mig var antagligen en port.
- Ja, då så var vi framme, sa professor McGonagall och log ett litet leende.
- Men professorn, vad gör jag här egentligen?
Hon tittade på mig en liten stund.
- Det får du fråga rektorn.
- Men..
- Syrliga puffar! sa hon högt och tydligt.
Porten öppnades.
McGonagall puttade försiktigt på mig uppför trappan.
- Keira, jag vet att du kommer att klara det.
- Men, vad kommer jag att klara?
- Kom sedan till Stora salen, sa hon och vände på klacken.
Porten stängdes.
Jag gick motvilligt uppåt.
När jag väl hade kommit upp så knackade jag på träporten som fanns där.
Den öppnades sakta.
Jag lutade mig fram för att kolla in.
Till höger satt en fågelfenix och sträkte på vingarna. Den var väldigt ståtlig och vacker med sin röda färg.
Jag gick närmare den och klappade den försiktigt. Fenixen såg väldigt gammal och sorgsen ut.
- Jag ser att Fawkes intresserar dig.
Det hade kommit fram en lång och skäggig man med en lång klänning och halvmåneformade glasögon.
- Det är väl du som är Albus Dumbledore?, fick jag fram.
- Ja, det är jag som är Albus Dumbledore.
Han log lite grann och gick fram till Fawkes.
-Och du är väl Keira Milton, eller hur?
Han hade vänt sig emot mig.
- Ja.
Jag la snabbt undan en av hans saker som jag hade stått och lekt med.
- Jag har hört att du är en väldigt duktig elev från George Hangington.
Han tittade på mig som om att jag skulle instämma.
- Ja, jag hjälpte honom mycket med saker.
Dumbledore log och började gå till den andra änden av rummet. Han nickade med huvudet som visade att jag skulle följa med.
- Sätt dig Keira.
Jag satte mig mittemot honom och tog en av hans små godisbitar från godisskålen som han ställde fram.
- Jag vet hur mycket du hjälpte George med hans forskande. Jag hade aldrig fått så mycket svar på saker och ting om inte du hade hjälpt George.
Han tittade på mig, men jag tittade ner i knät. Jag ville absolut inte prata om det.
- Jag vill helst inte prata om det.
- Jag vet Keira, men ibland måste man prata om saker som är svåra också. Hur annars skulle man fått veta lösningarna på sina problem om man inte pratade med någon.
Det blev en lång paus.
- Men det var inte därför du kom upp hit. Jag har ett ganska svårt uppdrag till dig Keira, tror du att du kan klara det?
- Det beror på vad.
Jag tittade på Dumbledore som tittade ut genom fönstret, men som sedan vände sig till mig.
- Jag vill att du håller ett litet extra öga på en elev.
- Var det allt? Det kan ju en prefekt göra istället.
Jag blev lite road. Hålla ett öga på en elev, det kunde ju vem som helst göra.
- Nej, jag vill att du ska göra det.
Jaja, tänkte jag. Det blir ju inte så svårt.
- Okej, vad heter han då?
Det blev en paus innan Dumbledore sa något.
- Hans namn är Draco Malfoy.
Jag stod utanför portarna till Stora salen och väntade. Under tiden tänkte jag bara på uppdraget.
Vilket fult namn, Draco Malfoy.
Det här skulle bli en enkel match, att hålla koll på en kille är väl ändå inget svårt. Det som jag gjorde för George var betydligt värre.
Plötsligt öppnades dörrarna och professor McGonagall klev ut.
Hon hade med sig en sliten och ful hatt.
- Vad är det där?, sa jag förvånat.
- Det här är sorteringshatten, sa hon och satte den på mitt huvud.
Jag kände hur den vibrerade och jag ville bara ta av den.
Efter en stund så skrek den "Gryffindor".
Professor McGonagall tog av hatten och gav mig den gula och röda slipsen.
Jag knöt slipsen och sedan ställde jag mig bredvid henne.
- Du sätter dig vid det första bordet åt höger, uppfattat?, sa hon och tittade på mig.
- Det är uppfattat, sa jag och porten öppnades.
Jag blev bländad av det starka ljuset som sken över hela mig.
- Välkommen till Gryffindor!, sa hon och vi tog det första steget in till Stora salen.
Hon fortsatte rakt fram medans jag vände av åt höger.
Alla stirrade, men det kändes ändå inte nervöst. Jag älskade uppmärksamheten. Alla klappade och det här kändes jätteskönt.
Jag satte mig längst ut vid bordet och antog att ingen skulle prata med mig, men så blev det inte. Jag pratade till och med med alla som satt omkring mig tillslut. Det kändes verkligen som att det här skulle bli en bra termin, men även fast allt är superbra så får jag inte glömma bort uppdraget.
- Vem är Draco Malfoy?, viskade jag försiktigt när efterrätten hade dykt upp.
- Det är han där med det mesblonda håret, som sitter med sina två tjocka polare där borta, sa en kille med rött och spretigit hår som satt lite längre bort.
- Jaha, tack, sa jag och vände huvudet åt det håll han hade pekat på.
Jag blev stum.
Hans nästan vithåriga hår glänste och hans ögon bara fick mig att smälta, hans anskite var perfekt format med en stilig glans. Hela min kropp blev helt tynglös och ur mina ögon kom det en liten tår, som visade hur attraherad jag blev.
Jag kunde inte fatta att det var han jag skulle hålla utskik efter, fast egentligen var det ju bara bra etfersom jag skulle få mer tid till att titta på han och hans perfekta ansikte.
Det ända som hindrade mig till att gå fram och kyssa honom var att han såg så otroligt sur ut. Han var verkligen inte delaktig i samtalen och han tittade bara ut över salen och såg mest ut som om han tänkte mörda någon eller någonting, men jag kunde inte ta blicken ifrån honom och i min kropp tändes en stor gnista.
Plötsligt såg jag hur han var på väg mot porten och ut ifrån stora salen. Jag ville så gärna hänga efter honom men jag visste inte om det var rätt beslut.
Jag skulle ju hålla koll på honom, men jag ville inte visa mig som en stalker.
Efter en stunds grumlande så hoppade jag upp från stolen.
- Kommer snart!, ropade jag efter mig och började småspringa.
Alla tittade säkert på mig, men ett uppdrag är ju ett uppdrag.
När jag väl var framme vid porten så öppnade jag den och såg hur han svängde av bakom en vägg. Han hade gått med raska och stadiga steg framåt och jag kunde inget annat än att följa efter honom nu.
Nu var vi nästan högst upp på Hogwarts. Jag hade följt efter honom ganska långt nu och orkade knappt fortsätta, men där jag befann mig nu var inte en så lätt situation att rymma ifrån. Jag satt på huk bakom en stor staty av sten och jag bara kände att jag ville ge upp, då jag trillade med en hug duns.
- Fan!, viskade jag för mig själv.
Jag hörde tydligt hur han tog upp trollstaven och jag höll fast hårt vid min.
Man hörde hur han kom närmare och närmare.
- Jag vet att du är där Potter!, sa han med en hög och snorkig röst.
Jag blundade och kände att rädslan hade spridits runt om i hela min kropp.
Det blev tyst en stund.
- Bombarda!, skrek han högt och tydligt.
Stora, tjocka stenklumpar kom vältades ovanför mig.
Som tur var hoppade jag därifrån, men ett stenblock hade lagt sig över min fot och det kändes som om någon hade skurit en kniv i den. Jag försökte desperat hitta en formel i hjärnan som kunde lyfta bort den, men i det här tillståndet var det omöjligt.
Smärtan fick mig att brista ut i gråt och smärtsamma stöningar.
"Draco" hade antagligen försvunnit och nu visste jag att det här inte skulle bli så lätt som jag hade trott.
Plötsligt hörde jag fotsteg och efter en stund såg jag han komma närmare och närmare.
Helt plötsligt så stod han ovanför mig.
Jag var rädd, men samtidigt inte rädd alls. Han var inte den där "skrämmande" typen direkt, men efter det han hade gjort hade jag en anledning till att vara rädd.
- Vem är du?, sa han med trollstaven riktad emot mig.
Jag kände på rösten att jag knappt kunde få fram några ord, men jag kände att jag var tvungen.
- Jag heter Keira Milton och jag kommer egentilgen från USA, men vår skola gick i konkkurs så nu går jag här i sjätte årskursen!, hade jag slängt ur mig det snabbaste jag kunde med paus för smärtstön och tårar.
Han kollade på mig, sedan efter en stund började han gå iväg.
- Nej, vänta!, skrek jag det högsta jag kunde.
Det spreds en smärta i halsen och han vände sig om och kollade åt mitt håll.
- Snälla kan du hjälpa mig?
Jag lyfte upp armen och hoppades på hjälp.
Våra ögon möttes och jag kände hur blodet rusade runt som en orkan inombords.
Efter en stund så vände han sig om och gick iväg.
- Snälla!, ropade jag om och om igen.
Jag fick inget svar tillbaka.
Han var borta.
Det var nog illa att vara fast här med min fot som värkte som om den hade blivit avhuggen, men att han bara lämnade mig här gjorde smärtan mer lidfull.
Tårarna flödade ner för mina kinder då jag fortsatte att ropa. Jag ropade och ropade, men fick inget svar tillbaka.
Jag hade ropat så mycket att det tillslut bara hade kommit små viskningar.
- Snälla, Snälla, Snälla, Snälla, snälla...
Min röst dog bort och allt blev helt svart.
Mugglarportalen