Hur Vernon och Petunia blev ett par

Mall:
Kapitel: Blir bara kring 3 tror jag
Handling: Det som står i rubriken xD vet inte var jag fick den här random idén ifrån, men jag har alltid undrat hur det gick till, så jag bestämde mig för att skriva en ff
Rating: PG kanske
Huvudpersoner: Dom två som nämns i rubriken så klart och kanske även Lily till en viss mån.
Tja, hoppas någon är intresserad c:

HAha jag är intresserad x)

spännande *bevakar

Kul xD
Kapitel kommer om några dagar!

Tänkte duu fotsätta eller ska jag unbevaka #jobbigsomfrågar x)

nää, du är inte jobbig, hade också undrat xp
har varit ganska oaktiv på mugglis nu ett tag ( ) men nu tänkte jag börja bli aktiv igen, så om någon fortfarande vill läsa så skall jag uppdatera på måndag

Sportlov? x)

*Bevakar*

Låter bra!

Förlåt att jag har varit dryg och inte uppdaterat, men nu kommer det xD (det är typ ett smakprov, säg gärna vad ni tycker, haha )

Petunia Evans hade bjudit hem tre av sina kamrater från skolan, Doris Hale, Veronica Vertes och Yvonne Mackenzie.
Petunia och Yvonne satt på Petunias lavenderdoftande violetta sängöverkast med hjässorna i en skönhetstidning, Doris satt vid Petunias röda, gamla, närapå ofungerande trådtelefon och försökte få kontakt med pojken hon länge trånat efter och Veronica bättrade på sitt mango och jordgubbsdoftade läppglans, som överste rektorn på deras skola kallade "den onödiga tingestan".
Men dom behövde inte skänka varken skolan eller överste rektorn en tanke nu, det var sommarlov och flickorna som alla var tretton år planerade att ta en tur ner till arenan för att få se dom välbergade och charmiga pojkarna från Smeltings spela boll.
Petunia Evans var en tanig, smal flicka med råttblont hår, grå ögon och en hästaktik käke. Hon bar en naturvit tunn topp och kritvita knälånga sammetsbyxor, och ett smycke i äkta silver prydde hennes långa hals, som hon hoppades att Tommy eller Bruce från Smeltings skulle ge en komplimang åt. Smycket alltså, inte halsen. Petunia rodnade ilsket då hon tänkte på hur den vulkaniskt atletiska och inflytelserika, men tämligen otrevliga pojken Connor Chapman kallat henne giraff.
-Jag tycker verkligen att Gordon är snygg, njöt Doris med sin enfaldiga, smått tramsiga stämma.
-Han är inte snygg, men rik, högg Veronica ivrigt av, och satte sig glatt bredvid Doris på skrivbordet för att fortsätta diskutera. Och han berättade ett helt otroligt golfspelarskämt för mig en gång.
-Bruce är snygg, sa Doris predestinerat och dom andra flickorna sprang fram till sin vän som en irvrig flock med fåglar, desperata över att få veta mer.
-Bruce är helt klart den läckraste killen på hela Smeltings, sa Veronica och nickade medhållande åt sin vän och Petunia och Yvonne gjorde det samma, Bruce var både muskulös, romantisk och förmögen.
-Vernon Dursley är rik! sa Yvonne och riktade en retsam blick mot Petunia. Han är upp över öronen förälskad i dig Tuni, jag är säker.
-Han är förfärlig, sa Petunia äcklat. Bruce eller Jake eller kanske Malcom är mer i min smak.
-Ja Tuni, Malcom, han är ju miljonär, hans pappa lär ju äga...
-Ursäkta, sa en sjungande vacker röst från Petunias vita dörr.
En flicka med mörkrött långt, löst flygande smålockigt hår, blek hy, blekröda kinder, rosiga näpna läppar, skogsgröna mandelformade underbara ögon med täta ögonfransar, samt en smörgul sommarklänning med vita blommor klev in i rummet.
Hennes fötter var prydda med vita enkla sandaletter och hon bar en kristallkanna som innehöll citronsaft, samt och fyra glas med tillhörande plastsugrör.
Petunia rättade surt till sitt skära hårband som höll upp hennes sprayade inbakade fläta och vände sig mot sin lilla syster.
-Lily gå din väg, vi pratar om viktiga saker som inte angår dig! sa hon morskt.
-Jag skulle bara ge er saft, sa Lily snopet och hennes leende förvandlades på en bråkdels sekund till en orolig, lite ledsam blick.
-Vad är det Tuni? frågade hon och satte ner kannan på Petunias fläckfria skrivbordsyta.
-Gå och lek med Snape, sa hon kallt. Som det missfoster du är.
Yvonne fnissade.
-Jag hörde er tidigare! sa Lily, plötsligt härsken. Det är inte snällt att prata om pojkar på det sättet! Bara för att dom inte är attraktiva eller har pengar.
-Mamma, säg åt Lily att hon skall dra sin kos! ylade Petunia från där hon satt och Lily gav henne en besviken blick och gick sin väg, med hårmanen hoppandes på ryggen.
-Din syster är konstig, sa Doris med en uttråkad röst. Hon brukade vara normal, men inte längre.
-Just det, sa Petunia belåtet.
Hon önskade att hennes föräldrar tyckte likadant, bara för att Lily kunde göra den där tramsiga lilla bagatellen med blomman betydde det inte att hon var bättre än Petunia. Eller utstrålade perfektion, som hennes far sagt idag då hon kommit ned för trappan med sitt irriterande oskyldiga leende. Petunia som hade spenderat timmar på sin inbakade fläta fick knappt ett godmorgon. Tårarna brände i ögonen.
-Det var ett helt otroligt skämt Bruce, skränade Doris i luren, noggran med att alla flickorna hörde henne. Hon väckte därmed Petunia ur hennes reflektioner.
-Jag föjer gärna med! fortsatte Doris i samma skrikiga stämma. Petunias två andra väninnor log stort mot varandra och tittade ivrigt på Doris, som skrattade nochalant i luren.
-Ja, vi ses där då. Det var ett helt otroligt skämt du berättade.
-Vad sa han? frågade Yvonne och gjorde en ansats att krama sin lockiga väninna. Doris lade ner den violetta kammen -som hon nästan klämt sönder av hönförelse- på Petunias skrivbord.
-Vi skall träffa dom på sportplanen vid halv, meddelade Doris. Bruce, Malcom Tommy och kanske Vernon, vad sägs om det Tuni.
Dom tre flickorna fnissade i takt.
-Hur många skämt drog han för dig? tjöt Petunia, för att byta samtalsämne.
-Tre, sa Doris nöjt.
Veronica, Yvonne och Petunia tittade avundsjukt på sin väninna.
-Jag hade älskat att heja på Tommy när han spelar boboll, informerade Veronica dom andra om. Jag har alltid varit intresserad av spelet.
-Och jag hade gärna hejat på Malcom på springbanan, nickade Yvonne. Och ge honom en handduk efter loppet.
Det lät fantastiskt i Petunias öron.
-Petunia! hörde dom fyra unga flickorna plötsligt någon skräna, utanför Petunias fönster. Veronica drog o-omsorgsfullt gardinen åt sidan.
Petunia stack ut halsen genom fönstret och såg en smällfet figur med bakåtslickat blont hår. Han bar en svart kostym med en liten ros i bröstfickan och hans fötter var prydda med ett par svarta blänkande snörenskor, istället för dom vanliga skateboarddojorna.
-Vad? tjöt Petunia tillbaka.
-Vill du följa med som min partner på Grunnings 10-års gala?
-Och varför i hela världen skulle jag vilja det?
-Tja, farsan tycker att jag skulle ha en ordentlig dejt och morsan tycker att du verkar vara en skaplig ung flicka eller något, så...
-Nej! sa Petunia. Kliv inte på mammas rabatt på vägen bort, pojken Snape och min missfostersyster har förstört den så det räcker!
-Men Petunia, sa Veronica chockat. Säga nej till en balinbjudan!
-Inte ens Doris har blivit inbjuden av en pojke till en sådan tillställning, påpekade Yvonne och Doris rätade småsurt på sin långa rygg.
-Jag kan gå om inte du vill. Jag har hört att Grunnings skall vara rätt lyxiöst, sa Veronica med en vild blick i ögonen.
-Lyxigt, rättade Yvonne viktigt. Och det här är Petunias träff, kom igen nu, Tuni!
-Jag gillar inte Vernon, sa Petunia snofsigt.
Doris satt avundsjukt och pillade på den violetta hårkammen.
-Det är lungt, skrek Vernon Dursleys stämma. Jag skall inte trampa i rabatten, jag hatar också när missfostren förstör på Grunnings parkering.
-Jag kan... jag kan tänka mig det, sa Petunia värdigt, och stoppade motvilligt ut huvudet igen.


Fortsättning följer