Den där mugglarflickan
Forum > Fanfiction > Den där mugglarflickan
Användare | Inlägg |
---|---|
uniquorn
Elev |
Hellu alla små enhörningar!
Tänkte faktiskt starta en ny fanfiction, min förra blev ju ganska uppskattad - En dag på Hogwarts - så jag tänkte starta en ny då (som sagt). Jag tänkte skriva litegranna då och då, det kommer att kommer ett antal kapitel och jag hoppas att ni tycker att det är bra! Lite om handlingen: Amina är en sjuttonårig flicka på 1000-talet. Hon bor i en liten by uppe i nuvarande Skottland. Hon lever fattigt men är lycklig. En dag är hon ute för att leta efter hennes mammas bärplockningskorg som hon tappat i skogen. Hon passar på att ta ett bad i den vackra sjön mellan bergen - och då säger det smack. Hon får syn på ett slott. Jag hoppas att ni kommer att tycka att det är bra, så jag skriver ett kort första kapitel här och nu! Kjam! Kap. 1 Skogen var lummig och vacker. Tallbarren låg som en mjuk matta under mina barfota fötter när jag gick längs djurstigen. Fåglarna kvittrade vackra melodier som lät som änglaspel för mina öron. Visst var jag lycklig ändå. Trots lite mat och den snart kommande hösten var jag frisk och mådde underbart. Jag skuttade lätt fram över mossan. Korgen måste ju vara här någonstans i närheten. Mor hade ju inte kunnat gå längre än så här med sin fot. Det var bara att leta vidare på området. Jag sprang runt och tittade. Hur kunde mor ha tappat sin vackra korg? Den använde hon ju alltid till matsamlingen när det var skördetider i skogen och hon satte aldrig ifrån sig den. Hade hon kanske satt ifrån sig den under en vilopaus för sin fot? Jag suckade och satte mig på en sten. Jag var svettig och andfådd och dessutom väldigt, väldigt hungrig. Mina fötter sved av vasst smågrus nedbäddat i mossan. Jag såg mig omkring. Jag hade aldrig varit så här långt bort hemifrån, men det var bara att följa stigen tillbaka hem igen. Den var tydlig och hade nästan bara ett spår. Det var ingen fara. Jag hoppade ner från stenen och fortsatte vidare på stigen. Det var ingen idé att leta efter mors korg, den kanske hade blåst bort eller något liknande. Trollen kanske hade tagit den. Jag skuttade vidare på stigen med mitt trassliga solblekta hår slängande kring ansiktet. Min klänning var sönderriven i kjolfållen och hade blåbärsfläckar på bröstet. Mina knän var också söderskrapade av allt hårt jobb på åkrarna hemma. Sommaren hade varit torrare än någonsin. Jorden hade varit små hårda klumpar och alla odlingar i byn hade dött. Det var svåra tider, och det blev inte bättre av att vi nu också hade en skrikande bebis i huset som ständigt var hungrig. Stackars lillen, han fattade inte att det inte hjälpte att skrika. Jag hade faktiskt erbjudit mig att gå ut och leta efter korgen bara för att komma ifrån skriken ett tag. Det glittrade plötsligt till mellan träden och jag fick syn på att skogen slutar tvärt bara en bit fram. Jag sprang glatt dit. Framför mig låg en sjö. Sjön var fruktansvärt vacker - den låg i en klyfta mellan två stora skogiga berg. Den glittrade i solljuset och såg kall och frisk ut. Gudarna vill mig väl, tänkte jag och började genast att kränga av mig min kliande linneklänning. Jag hoppade i vattnet. Det var precis som jag trodde, kallt och friskt och klart. Jag dök djupt ner under vattenytan - jag var en av de få i byn som hade lärt sig simma. Jag tvättade ur mitt hår som inte blivit tvättat på länge, skrubbade mina knän och drack lite av det söta vattnet. Jag visste att man inte skulle dricka okänt sjövatten, men allvarligt talat trodde jag inte att det gjorde något om inte mor såg. När jag gått upp ur vattnet la jag mig för att torka på ett klippblock. Jag visste att ingen kommer hit ut, så jag låg naken och kände att solen värmde mitt torra skinn. Plötsligt skälvde marken till. Jag öppnade direkt ögonen. Uppe på himlen såg jag hur en genomskinlig bubbla bildades över området jag såg - sjön, bergen, skogen. Den fälldes ner precis bakom mig och jag tittade förvånat på hur den först syns men sedan tonas bort sakta men säkert. Jag förstod inte vad det var, men jag kunde känna på mig att det var magiskt. Detta var en gudarnas källa! Jag satte mig genast upp. Detta skulle jag allt kunna berätta för familjen där hemma tills jag fyllde sextio år. Jag log och såg mig omkring. Bubblan syntes inte längre - allt såg ut precis som innan. Förutom en sak. Det förvånade mig. På en stor klipplatå precis framför mig som förut var tom stod nu ett stort, rödaktigt slott med tinnar och torn. Det var första kapitlet! Ha det gött så länge! 23 nov, 2016 16:45 |
Linn Lumos
Elev |
Bra jobbat.
24 nov, 2016 16:04 |
uniquorn
Elev |
24 nov, 2016 16:05 |
Linn Lumos
Elev |
Du äger uniquorn. Tycker du .
24 nov, 2016 16:21 |
uniquorn
Elev |
Tack så mycket Linn Lumos för att du kommenterade! Här kommer kapitel 2:
Kap. 2 Slottets stora fönster blänkte i solen som var på väg ner. Om mindre än en timme skulle det bli nästan mörkt. Jag behövde skynda mig hem på direkten, tänkte jag. Hur kunde jag ha missat det där stora, pampiga slottet? Jag drog på mig min klänning och kramade ur håret. Vattnet plaskade mot klipphällen. Håret droppade fortfarande på min klänning. Jag kisade mot slottet. Jag var nästan säker på att det inte stod där när jag kom. Hade det någon med Gudabubblan att göra? "Vad gör ni här, min dam?" hördes plötsligt en kall röst bakom mig. Jag hoppade till och svängde runt. Bakom mig stod en ung man i tjugoårsåldern, med höga kindben och gröngråa ögon. Han hade tjockt mörkt hår i en rufsig härva och täta ögonfransar. Han hade mycket blek hud jämfört med de flesta. Dessutom var han klädd i mycket lustiga kläder. Han hade en ganska tjock smaragdgrön mantel spänd i ett elegant järnspänne föreställande en orm. Under bar han en lång, svart tunika som gick ner till knäna på honom. Han såg mycket rik ut, inte minst för spännet som blänkte, välputsat och inte rostigt. Men det allra konstigaste var hans ansiktsuttryck. Han såg ut att vara förskräckt, chockad och undrande på samma gång. Det fungerade inte alls med hans lugna ansikte. "Ursäkta mig", pep jag och neg snabbt, "är det ni som äger marken här?" "Skulle man nog kunna säga", sa mannen, tog ett steg fram mot mig och kysste min hand lätt. "Tillåt mig att presentera mig. Salazar Slytherin." Vilket välklingande lustigt namn, tänkte jag och presenterade mig. "Amina Blanchard", sa jag och nickade. Han släppte min hand och slickade sig om sina läppar. "Vad har fört er hit, miss Blanchard?" frågade han med sammetslen röst. "Jag letar efter min mors korg", sa jag, "hon har tappat den här. Dessutom passade jag på att ta ett bad i den uppfriskande sjön." "Aha", sa Slytherin och log ett svalt leende som inte passade i hans kalla ansikte. "Jag förstår. Har miss kanske... kanske lust att följa med upp till slottet en liten stund? Det mörknar fort och det är långt till närmsta by." "Så slottet är också ert? Jag har aldrig sett det förut", sa jag upphetsat. "Jag trodde att det var ett gudarnas slott, men det är det ju inte. Såklart." Han nickade frånvarande. Han såg uppgiven ut på något sätt. Det var något som distraherade mig med hans utseende. Hans ögon var så kalla men samtidigt så djupa. Som en isvak. "Nå, vad säger ni?" Jag tittade på honom. Han höll upp en hand med långsmala bleka fingrar som pekade upp mot slottet. Jag bet mig i min spruckna läpp. Jag visste ju inte vem han var eller vad han ville. Han kanske ledde mig rakt upp till trollens borg. men han verkade pålitlig, och dessutom nuddade solen alldeles strax vattenytan. Jag skulle inte hinna hem innan mörkret föll. Jag var tvungen att följa med honom. "Visst", sa jag. "Jag följer med er." 24 nov, 2016 16:47 |
Linn Lumos
Elev |
bra
24 nov, 2016 20:10 |
boknörd_
Elev |
25 nov, 2016 06:58 |
uniquorn
Elev |
Ja, vi kör väl nästa kapitel nu direkt! Förlåt för att de är så korta, men jag postar nya varje dag istället (om jag kan!)
Kap. 3 Jag följde med Slytherin upp mot slottet. Jag kände mig inte så rädd faktiskt, men det var antagligen bara för att jag var så trött. Mina ben värkte av den långa skogsvandringen och samtidigt såg Slytherin ut att vara tillräckligt rik för att ha en stor halmbädd eller något liknande istället för en bänk som jag sov på hemma. "Så... vart kommer ni ifrån?" undrade jag, mest för att ha något att prata om. "'Det är en mans handlingar som räknas, inte hans ursprung'", sa Slytherin kryptiskt. "Du vet inte varifrån ändå. Du känner säkert inte till namnet på bygden heller." Jag skakade på huvudet och hoppade vidare. Slytherin hade långa ben och gick hyfsat fort, så jag hann inte riktigt med. Jag frågade honom om ett fåtal saker, men han var djupt inne i sig själv. Jag trodde att han grubblade på någonting. Han verkade väldigt asocial. Till sist var vi framme vid slottet. Portarna var gigantiska, mycket större än jag någonsin hade trott att de skulle vara på avståndet från badklippan. Det satt ett stort lås på dörren av brons. Han plockade upp en hyfsat lång pinne från sitt bälte. Den var inte så tjock och såg ut att vara ganska skör. Den var lätt böjd och gjord av ljust trä. Jag tänkte precis fråga vad han skulle göra med den när han lite diskret, som om han försökte dölja något, satte den mot låset och mumlade något. Det klickade till i det stora låset och han knuffade till porten med axeln. Den gled upp långsamt. Han gick in. Jag stannade kvar och gapade. Han vände sig om och såg oförstående på mig. "Vad är det?" frågade han mjukt. "Hur gjorde ni det där?" frågade jag och pekade på det stora låset. "Ni använde en pinne istället för en nyckel." Han log retligt. "Och det, fröken, får ni lista ut med tiden." Jag följde med honom in i slottet. Vi kom in i en gigantisk hall. Stengolvet var blankare än vatten och enorma pelare reste sig upp mot taket. Själva taket var välvt och framför mig reste sig en bred trappa. Jag gapade. Slytherin verkade inte alls imponerad, snarast orolig. Han gick vidare uppför trappan. Jag bara hängde med. Vi gick uppför massor av trappsteg. Jag hängde flåsande med honom. Jag kunde inte få nog av de ekande ljuden som kom när jag stampade på trappstegen. Allt var så onaturligt tyst, som om något saknades. När vi till sist kom uppför trappan reste sig ännu en stor port framför oss. Jag trodde att han skulle ta fram pinnen igen, men han svängde vänster och gick vidare i korridoren. Jag sprang efter. Vi gick genom massor av breda korridorer och svindlande trappor, upp och ner. Det kändes ändå som att vi var på väg nedåt. Facklor lyste upp de delar som inta hade stora fönster. Till sist var det svalt, så jag gissade att vi var under jorden. Vi kom fram till en sista liten dörr. Jag stannade och flåsade. Han öppnade dörren och ledde in mig i ett stort rum, ganska tomt sånär som på en sovbänk (attans), en garderob och ett skrivbord. Jag gick och slog mig ner på bänken. Det förvånade mig att den var mjuk som moln, men jag var så utmattad att jag inte riktigt reagerade. "Ni får sova här. Jag skulle kunna komma med lite mat sedan", sa Slytherin. "Det är bara jag och Helga här än så länge, men Godric och Rowena kommer senare ikväll. Håll dig här på rummet så blir allt bra." Så det fanns fler personer i slottet? Det fanns så mycket att undra över. Slytherin tänkte precis stänga igen dörren när jag sa: "Och exakt varför har ni byggt denna fantastiska byggnad?" Slytherin log kallt mot mig igen. "En skola, miss. Välkommen till Hogwarts." 25 nov, 2016 15:02 |
Linn Lumos
Elev |
Bra
25 nov, 2016 15:06 |
Siggan 09
Elev |
Jättebra!!!
“We can’t have him assassinated... I suppose” Lady Violet - Downton Abbey 25 nov, 2016 16:13 |
Du får inte svara på den här tråden.