I dina drömmar (drarry, duh)

Jag valde det här nicket för att jag upptäckte en gammal goding jag skrev för några år sedan. Ifall ni har lust att läsa min Drarry version så varsågoda!

I den här berättelsen har i stort sätt alla elever åkt tillbaka för att studera på Hogwarts, den följer inte helt den riktiga storyn. (!!!SPOILER!!!)Voldemort och Dumbledore är fortfarande döda, McGonagall är rektorn och jag vet inte riktigt själv hur jag tänkte medan jag skrev. Den är fortfarande ganska läsvärd och låter läsaren få fantisera lite själv (om jag får säga så själv...). (Jag personligen tycker den här är lite pinsam, haha)
Kom ihåg, det var några år sedan jag skrev denna, kanske tre eller till och med fyra år sedan, men har ni kritik eller frågor kring den så skriv gärna

Så luta er tillbaka och börja läsa! Här kommer kapitel 1.


Kapitel 1 - Drömmen
Sommaren hade Harry tillbringat hemma hos familjen Weasley som vanligt. Tillsammans med hans bästa vänner Ron och Hermione och hans flickvän Ginny; Rons lillasyster.
När solen gick upp över bergen en morgon vaknade Harry av att Ron snarkade till i sin säng borta i hörnet. Han sträckte sig efter glasögonen på nattduksbordet till höger och trädde dem över näsan.
Harry var arton år, hans födelsedagsfirande hade gått lugnt till en månad tidigare. Glasögonen han nu hade på sig var nya, de som han fick av Hermione i present.
Men det var inte glasögonen hans tankar vandrade till några sekunder efter att han satt sig upp i sängen, utan åt drömmen han hade haft innan han vaknade.
Svetten rann ner för ryggen som om det hade varit en mardröm… Det var det kanske lite också, den var så… annorlunda.
Harry reste sig och skakade lite på huvudet; att ha en sådan dröm om Draco Malfoy var något man inte glömde direkt.
I drömmen hade han duellerat mot hans ärkefiende från Slytherin, som ibland hade haft Voldemorts ansikte. Men de gångerna det förvandlats tillbaka till Malfoys hade Harry känt någon slags lättnad, någon slags tillfredsställelse. De gångerna det var Malfoy som stod framför honom med tjuvpojksgrin och halvslutna ögon hade Harry stannat upp för någon sekund, utan att slänga ur sig fler förbannelser. Och tredje gången Harry tvekat fick han en lamslagningsbesvärjelse slängd så hårt i bröstet att han flög flera meter bakåt och slog ryggen i väggen. Allt utspelade sig i Hogwarts bibliotek, och böcker låg utspridda på golvet med blad som rivits ur pärmarna. Harry var fortfarande vid medvetande där han låg på marken och såg när Malfoy långsamt gick fram mot hans svaga kropp.
Han knäböjde försiktigt bredvid Harry, räckte ut sin hand med ett plågat ansikte. ”Förlåt…” viskade han och smekte Harrys kind. ”Det ska aldrig hända igen. Från och med nu ska jag skydda dig.”
Det var då som Ron hade snarkat till och väckt Harry.
Att Malfoy, som hatat Harry i hela deras skolgång, kunde visa något så barmhärtigt, kunde Harry inte förstå. Eller varför hans hjärna ville försöka visa upp Malfoy på det viset.
”Vaken, kompis?” mumlade Ron bakom honom.
Harry kom på sig själv med att bara stå mitt på golvet och stirra på dörren. ”Öh… ja.” mumlade Harry tillbaka och sprang ner två trappor för att komma till toaletten.

Vid frukosten pratades det glatt runt om vid bordet. Harry petade lite i äggröran utan att ha ätit den.
”Ät nu, Harry. Vi drar direkt när du är klar.” sa Ron och stoppade i sig ett helt rostat bröd och svalde nästan utan att tugga.
”Charmigt…” kritiserade Hermione. ”Vilka lektioner skulle du ha i år nu igen, Harry?”
”De vanliga.”
”Undrar vem som ska undervisa i Försvar mot Svartkonster? Jag hoppas det blir någon som Lupin.” sa Ginny som satt bredvid Harry och bredde smör på en macka åt honom.
Han mumlade instämmande och tog en tugga av brödet.
Idag skulle Harry, Ron, Hermione och Ginny fara till Diagongränden för att köpa böcker och tillbehör inför deras sista år på Hogwarts.
Medan Ginny och Hermione gick till Florish och Blotts gick Harry och Ron till Madam Malkins klädnadsaffär, för Ron hade ännu en gång vuxit ur sin skoluniform.
Madam Malkins mätte och nålade i klädnaden Ron hade på sig. Hon klippte och sydde och Harry började tröttna på att bara sitta där efter att redan ha ögnat igenom modetidningarna som låg på bordet bredvid soffan.
”Är det okej att jag väntar utanför?” frågade han.
”Visst. Jag ska försöka att inte dröja så länge.” mumlade Ron otåligt medan Madam Malkins sprang iväg för sjunde gången för att hämta en annan ask med nålar.
Solen var varm idag, så varm att Harry tog av sig huvtröjan så att bara t-tröjan fanns kvar. Han tänkte att han kunde se sig omkring lite. Det var trots allt sista gången han skulle få gå runt här under egna villkor. Vem vet när han skulle komma hit nästa gång? En tur till trollkarlsbanken kanske. Harry tyckte att han inte tagit ut tillräckligt med guld ändå, lite måste han ju ha för besöken till Hogsmeade.
När han gick upp för trapporna till Gringotts Trollkarlsbank hörde han rösten bakom sig han hoppats på att han inte skulle behöva höra på ett bra tag framöver.
”Men hallå där, Potter. På väg att hämta ut pengar, ser jag?”
Harry vände sig om och såg Malfoy stå nere vid foten av trappan, tillsynes ensam.
”Ja. Har du något emot det?”
”Nej, men det är bra att veta vart jag har dig.”
”Vad menar du med det?” Harry kunde höra Hermiones röst eka i huvudet: ”Bry dig inte om honom. Gå till ditt valv nu. Gå bara.”
Malfoy ryckte på axlarna, fyrade av ett hånleende och gick sedan mot Florish och Blotts där Hermione och Ginny precis gick ut genom dörren.
Harry kände inte för att ha något samtal med dem just nu; de hade sett att Malfoy innan stått och pratat med honom och var på väg för att fråga ut honom om det. Så han sprang de sista stegen upp för trappan och in till banken.
Tydligen hade han haft fel om vad Hermione och Ginny hade sett, för de frågade inte Harry vad Malfoy hade sagt.
När de kom tillbaka till kråkboet gick de alla ut till trädgården och spelade en match Quidditch. Harry och Hermione i ena laget och Ginny och Ron i det andra. Hermione började gnälla om jämställdhet (därför att de var tre stycken som kunde spelet) när Ron kommit med idén om att tjejerna skulle spela mot killarna, så Harry försökte stoppa deras munhuggande genom att säga att hon kunde få vara med i hans lag.
De spelade på i någon timme utan att någon tog illa upp eller var upprörd och tillslut blev det lunch.
Hela eftermiddagen tänkte Harry på drömmen och det Malfoy hade sagt på förmiddagen. Men han försökte också att inte koppla ihop drömmen och samtalet till ett stort missförstånd, utan försökte separera dem åt och tänka ut en lösning åt dem båda. Drömmen var bara en dröm… men varför ville Malfoy hålla koll på vart han var någonstans i Diagongränden? Kanske det bara var så att de inte skulle hamna på samma ställen igen, det såg lite ut som att Malfoy också var på väg till banken just då. Och han skulle veta att nästa gång han gick till banken så skulle inte Harry vara där. Eller? Det var i varje fall den rimligaste anledningen Harry kunde komma på.
En vecka senare vaknade han ännu en gång oväntat av att Ron snarkade till i sängen i sitt hörn. Men den här gången mitt i natten, och den här gången hade Harrys dröm varit intensivare än den hade varit en vecka innan.
Det var samma dröm som den föregående. Men nu när Malfoy smekt Harrys kind och lovat honom att de inte skulle duellera igen, så lade Harry sin hand på Malfoys och tryckte den hårdare mot sin kind. Malfoy log stort med glasartade, gråa ögon och lutade sig långsamt närmare Harry.
Hans ansikte var så nära att de nu satt kind mot kind och sedan nuddade Malfoys läppar vid Harrys öra. ”Kan du tänka dig…” andades han. ”… att när allt kommer omkring så är det just det här som vi har velat hela tiden?”
SNARK!
Nu befann sig svetten inte bara på ryggen, utan också i ansiktet, händerna, benen, fötterna… Överallt. Harrys lakan var nästan genomblöta. Och han var så glad över att Ron inte var vaken eller var något erfaren om legilimering. Hade han pratat i sömnen? Men Ron sov djupt, så han hade inte kunnat höra honom.
Harry skakade där han halvsatt i sängen, stödd på armbågarna. Men han var inte rädd, det var en annan känsla. Nervositet, adrenalin. Hade han gillat drömmen? Harry försökte tänka på någon slags psykologisk lösning om drömmar… Han tycker väldigt illa om Draco Malfoy, men han drömmer sådana här saker därför att hans hjärna försöker ”göra dem vänner”. Men den överdriver lite och Harry gillar det i drömmen därför att det är just det man ska göra i drömmar; man anpassar sig helt enkelt i drömmen.
Allt snurrade i huvudet på Harry. Han drog ett djupt andetag och lutade huvudet bakåt, då kände han det. Han visste att när han var på… det humöret så hände just det som hade hänt nu också. Han tittade ner mot benen och såg den uppbuktande bulan på täcket.
Harry hade legat vaken under småtimmarna tills det var dags att vakna. När han hörde att Ron vände på sig reste han sig långsamt och klädde ljudlöst på sig. Han öppnade tyst dörren och gick försiktigt ner för de gamla trapporna – även fast de knakade för varje steg han tog – och gick sedan ut på gården. Tuppen hade inte galt än så det var helt tyst utanför. Himlen var mörkt blå men röd med inslag av guld långt borta i horisonten. Det var lite kyligt ute, men inte kallt. Han kände ändå att hösten hade kommit. Idag var det den första september, så idag skulle han få träffa sin… drömkamrat på Hogwartsexpressen.
Han ville inte. Han ville inte höra ord komma ur Malfoys mun som kunde göra drömmen mer verklig än vad den redan kändes. Det kändes så dumt också, att han stod där nu, klockan halv sex på morgonen och var uppspelt över en dröm. För det var ju allt den var – en dröm. Harry ville släppa den, men den inkräktade hans tankar hela tiden. Kanske det skulle kännas bättre sen när alla vaknade och han fick göra andra saker som kunde sysselsätta honom? Den förra drömmen glömde han ganska snabbt, den kom i alla fall inte tillbaka dagen efter. Men nu hade den förstärkts, och nya detaljer hade blivit tillagda.
Frukost. Sista kollen på packningen. Packa in koffertar och ugglor i lånade ministeriebilar. Konka på bagage och burar genom Kings Cross station på väg till spärren mellan nio och tio. Glida långsamt igenom. Upp med väskorna på tåget. Säga adjö till resten av familjen Weasley. Hitta en tom kupé.
Allt gick som smort utan att Harry hunnit tänka på Malfoy igen. Men nu när de satt där i kupén och väntade på att tåget skulle börja rulla kom minnena tillbaka. Det var som om hans hjärna längtade till de här ögonblicken. Som om Harry inte ville glömma det han hade drömt. Men han förstod inte varför, eftersom det verkligen inte var så det låg till.
”Nej, men… Nähä. Strunta i det, då.” sa Ginny precis sårat bredvid honom.
”Va?” skyndade sig Harry att säga.
Hans blick började fokusera och han såg nu att de satt ensamma i kupén. Ron och Hermione måste ha gått iväg för att se till så allt gick rätt till på tåget innan avfärd, eftersom de var prefekter.
”Vad?” upprepade han bara och såg på henne.
Ginny satt med korslagda armar och tittade argt framför sig. ”Jag sa att jag har saknat stunderna då vi är helt för oss själva. Men det var inget speciellt.”
”Förlåt, Ginny… jag…”
”Vad är det med dig nu för tiden? Du är så frånvarande.” hon tittade oroligt på Harry. ”Du kan prata med mig.”
”Nej, det är ingenting. Jag bara… jag…” han försökte rota fram något glömt ur huvudet som skulle kunna ha något med hans beteende att göra. ”Jag tänker bara på… tänk om han nu inte är borta. Tänk om jag snart måste göra något… förbereda mig.” nu hade han två saker att oroa sig över. Toppen.
”Du-Vet-Vem kommer inte tillbaka, Harry. Inte nu i alla fall. Du måste försöka slappna av, tänka på andra saker. Det här är inte bra för dig.” hon lutade sig mot hans axel och smekte hans arm. ”Men vad som än händer så kommer jag förstå. Jag kommer att stötta dig till hundra procent, och jag kommer att göra precis som du säger utan att säga emot.”
”Tack…”
”Och du är säker, Harry. Inget kommer någonsin att hända dig så länge McGonagall lever och så länge som vi har Fenixorden på vår sida.”
”Du har rätt. Jag har inget att oroa mig för.” han kysste Ginny på huvudet och tittade sedan ut genom fönstret.
Luna och Neville anslöt sig till sällskapet. Ron och Hermione kom tillbaka. Lunchvagnen anlände. Knallkort. Historier. Skratt. Minnen. Framtidsdrömmar. Läraren i Försvar mot Svartkonster. Mörkare utomhus. Tåget saktar ner. Hagrid kramar Harry. Tar droskan som dras av en testral. Framme vid skolan. Stora salen. PANG!
”Är du inte lite av en våghals som vågar visa dig här igen, Potter?” han satt precis bakom Harry vid Slytherinbordet.
Harry vågade inte vända sig om, han ville inte se honom i ögonen. Han ville inte få tillbaka drömmen han så noga försökt att glömma.
Försent… mumlade en röst i hans huvud.
”Håll käft med dig, Malfoy.” hörde han Ron fräsa tvärs över bordet.
”Strunta i honom.” mumlade Hermione till höger.
Det var alltid samma visa. Malfoy sa något, Ron sa något tillbaka, Hermione rådde honom att inte bry sig medan Harry bara satt och höll käften.
”Berätta för mig exakt vad du menar med det, Malfoy?” sa Harry och vände sig helt om och svängde benen över bänken så att han satt precis mittemot honom.
Malfoy gjorde samma sak och de satt nu ansikte mot ansikte. Harry såg hans hand som ryckte lite i närheten av fickan på klädnaden där hans stav kunde finnas.
Malfoy öppnade munnen för att säga något men Harry hann före. ”Och besvära dig inte med att dra fram staven. Salen är fylld med lärare och prefekter.” hans hand knöt sig och Malfoy fick något upproriskt i blicken. ”Så vad menar du med att jag är våghalsig som visar mig här igen?”
”Jag menar att du ska passa dig för mig, Potter.” snäste Malfoy. ”Var inte i vägen. För du vet vad som kan hända.” han lade sin högra hand över den vänstra underarmen.
”Jag vet precis vad du har där och jag är inte rädd för dig, Malfoy. Inget med dig skrämmer mig.” men där kom Harry ihåg drömmen igen, och den skrämde honom lite som hade med Malfoy att göra.
Han grimaserade och Malfoy tog det som ett svagt tecken.
Han hånlog triumferande med halvslutna ögon och lutade sig bakåt. ”Trodde väl det.”
Harry fortsatte stirra in i Malfoys gråa ögon. Han visste inte riktigt varför, men det var något som dolde sig där. Något Harry inte visste om. Tillslut ändrades Malfoys ansikte, det blev först förvirrat och sedan ilsket.
Harry blundade hårt och vände sig sedan till sitt eget bord igen.
”Du borde verkligen lägga dig tidigt ikväll, kompis.” viskade Ron med uppspärrade ögon och rynkad panna.
”Ja.” instämde Hermione. ”Vad handlade det där om? Försökte du stirra ner honom?”
”Ni har rätt. Jag borde lägga mig tidigt.”
Sorteringshatten sorterade in nya elever till sina elevhem. Den sjöng. Professor McGonagall (den nya rektorn) höll tal. Den nya läraren i Försvar mot Svartkonster hette Angus McGuffin. Middag. Efterrätt. Scheman blev utdelade av Professor McGonagall. Ginny kysste Harry i Gryffindors sällskapsrum. Harry lade sig i sängen. Mörkt. Tyst. Snarkningar.
Harry somnade.
Dagarna gick och uttagningsproven inför Gryffindors Quidditchlag skulle äga rum den tolfte september på en lördag.
Harry var lagkapten så han skulle hålla uttagningarna för att få ett så bra lag som möjligt. Ron och Ginny, som hade varit med från förrförra året, behövde inte vara med i själva proven, men de skulle hjälpa till att testa de prövande.
Två nya jagare och två slagmän behövdes till laget.
Dean Thomas fick den ena jagarplatsen – Harry hade inget emot honom längre. Han var inte kär i Ginny längre och de delade sovrum, så inga hårda känslor där.
Den andra jagarpositionen gick faktiskt till Neville. Han hade tränat på att sitta på en kvast nu i flera år utan att ha sagt något, så han var inte lika klumpig längre som han en gång varit.
Slagmännen blev tvillingarna Daniel och Tom Wibbly som gick sitt fjärde år på Hogwarts.
Harry var nöjd med sina val och det var resten av laget också, så han kunde gå därifrån med höjt huvud och äta middag inne på skolan.

Following!

Spännande, blir intressant å läsa fortsättningen Du skriver jättebra ^^

Kommer det mer?

Så bra!!!!! du är bäst!!!