The ones that love us never really leave us ~ (SV) (Marodörerna)

Hej ^^

Här tänkte jag då ge mig på att skriva en liten fanfiction!

Språk: Svenska
Färdigskriven: Nej
Antal kapitel: 62

Handling: Handlar om marodörernas två sista år på Hogwarts, och vad som hände sedan. Kärlekshistorien mellan Lily och James, och även Wolfstar (Remus/Sirius) eftersom jag nu på senare tid börjat shippa de två något otroligt.
Rating: Senare kapitel kan komma att ha sexuellt innehåll, svordomar och alkohol. Avgör själv efter hur känslig du är, jag skulle sätta PG-13, kommer sätta PG-15 på några kapitel så håll utkik.


Sammanfattning hittills, om någon vill hoppa in utan att läsa om allt, eller bara friska upp minnet:




Här kommer ett första kapitel. Släng gärna in en kommentar om ni vill ha mer! ♥


Kapitel 1
Oväntat besök
Juli 1976

…och det var ju lite lustigt, för att vara ärlig. Det dröjer nog innan pappa sätter sin fot där igen frivilligt.

Hursomhelst, hur mår DU? Berätta allt! Vad har du haft för dig?
Helt gaalet att vi börjar SJÄTTE ÅRET snart, eller hur? Och det är bara en dryg månad kvar. Detta året kommer att bli helgrymt, jag är övertygad.
Ta vara på sommaren nu, kompis! Vi ses snart!
Tagghorn

James Potter skummade igenom sitt brev en gång till. Han beslutade att det dög, vek ihop det och stoppade ner det i ett litet kuvert, innan han doppade sin fjäderpenna i bläck igen och adresserade brevet till Remus J Lupin. Hans uggla kraxade otåligt.
’’Jaja, Ab, vänta…’’
Han knöt fast brevet runt foten på den gråspräckliga ugglan och drog sedan ut sin översta skrivbordslåda. Fiskade upp några ugglegodisar, lade de i handflatan och räckte fram till Ab, som kvickt nafsade i sig allihop.
’’Flyg iväg nu’’, log han sedan och öppnade sitt sovrumsfönster. Fågeln flaxade lite med sina ståtliga vingar innan den lämnade fönsterbläcket. James följde den med blicken tills den försvann ur synhåll. När den var helt borta stängde han igen det gamla fönstret. Det var sent och hade redan börjat bli kallt. Dessutom kände han några regndroppar på armen när han sträckte ut handen för att stänga fönstret. Stackars Ab.

Han vände sig om och såg sig omkring i sitt (väldigt) stökiga rum. En plansch med böjda hörn hängde ovanför hans säng, och fyra glada tonårspojkar log stort ifrån den. Den delade vägg med en stor fana i rött och guld, prydd med ett stor gyllene lejon. Böcker och kläder låg slängda över hela rummet. Det var nästan sorgligt att se på, så hemskt var det.
Han kollade upp igen när det plötsligt började mullra. Rummet lystes upp och det kom plötsligt en ilsken och högljudd regnskur. Han suckade och vände sig sedan mot misären i hans rum igen. ’’Jag borde städa’’, tänkte han för ungefär tvåhundrafemtiosjunde gången den senaste veckan. Han överlade det seriöst i några sekunder, innan han bestämde sig för att istället fly problemet och gå ner för att kolla vad hans mamma hade för sig.

Med ett elegant glid längs med trappräcket var han nere på undervåningen på några sekunder, och fantastiska dofter nådde genast hans näsa. James insåg plötsligt att han inte ätit sen lunch, och hans mage kurrade med ens ljudligt. Han gick in i köket, där den brusiga radion stod på högsta volym och blandade sig med ljudet från en fräsande stekpanna. Hans mamma stod och sjöng med till musiken medan hon rörde runt i grytan som stod bredvid stekpannan på spisen. Hon såg glad ut. Han log. Hon hade uppenbarligen inte märkt att han kom in i rummet. Med några steg var han framme och kramade henne bakifrån. Hon hoppade högt och lät höra ett underligt ljud.
Han skrattade. Hennes ansiktsuttryck såg roligt ut.
’’Jag älskar dig mamma, vet du det?’’
Hon log också nu, men skakade på huvudet och återgick till att röra runt i grytan.
’’Vad vill du ha?’’
’’Ingenting’’, sa han, helt ärligt den här gången. Han låtsades vara förnärmad; ’’Kan inte en sextonårig pojke få berätta för sin moder hur mycket han älskar henne utan att vilja ha något?’’
’’Jo. Berätta för mig den dagen det händer, om jag lever då’’, sa Mrs Potter, drog ut en kökslåda, tog upp en sked och smakade försiktigt på innehållet i den stora behållaren. Hennes skeptiska min när hon smakade av sin skapelse var rolig att bevittna. ’’Räck mig saltet, är du snäll.’’
James såg sig omkring i köket, fick syn på den röda saltkvarnen och räckte den till sin mamma. I samma ögonblick ringde det på dörren. Hon kollade förvånat upp.
’’Vem kan det vara?’’
’’Ingen aning.’’
’’Öppna du, är du snäll.’’
Han gick ut till den avlånga hallen, vred om låset och öppnade dörren.

’’Vad gör du här?’’
Pojken snubblade in över tröskeln. Om hans våta ansikte och rödsprängda ögon berodde på att han hade gråtit eller det förskräckliga vädret var svårt att gissa. Antagligen var det en blandning av båda delarna.
’’Kom in’’, sa James snabbt. ’’Vad har hänt? Är du okej? Du är väl inte skadad eller något?’’ Det kom inget svar direkt, men det gjorde ingenting. James böjde sig fram och med ett rejält krafttag drog han in den gigantiska kofferten som stod kvar utanför. Han puttade sedan igen dörren, och ljudet av det kraftiga regnet tonade bort igen.
Han mötte sin väns blick. Det var nu uppenbart att han hade gråtit.
Det var så många frågor han ville ställa, men han struntade i dem och omfamnade sin vän. Den drypande våta hårmanen träffade honom i ansiktet, men han brydde sig inte om den. Pojken började motvilligt skaka och James kunde urskilja snyftningar. Han hade fortfarande inte sagt ett ord.
’’Det är okej’’, viskade James, och strök honom över axeln. Han höll kvar. Länge.
’’Förlåt’’, var det första Sirius sa. Han släppte James och torkade bort sina tårar. Sirius, som aldrig grät inför någon annan. Som alltid var den starke. Osårbara. Den tappre.
’’Be inte om ursäkt’’, sa James strängt. Han visste med ens precis vad det hela handlade om. Det behövdes inte ens några ord. ’’Kom, så bär vi upp din koffert. Eller… vänta.’’
Han stack in huvudet i köket igen.
’’Mamma. Det är okej att Sirius bor här va? Bra!’’ Han tillade det sista utan att invänta svar.
’’Jag visste väl att du hade något i kikaren…’’ hördes Mrs Potters röst.
’’Jag lovar, jag visste ingenting’’, sa James snabbt. ’’Han kom nu.’’ Det dröjde några sekunder innan hans mor kom ut från köket, hållandes i en kökshandduk som hon torkade händerna på. Hon fick syn på Sirius och förstod direkt.
’’Kära barn…’’ sa hans mamma och var framme hos den för tillfället helt förstörda pojken. Hon omfamnade honom precis som hennes son just hade gjort. Precis som han så klurade hon ut vad det rörde sig om. ’’Du får stanna hur länge du vill.’’
’’För alltid’’, mimade James bakom ryggen på henne. Sirius log det tacksammaste leendet James någonsin sett.
’’Tack’’, sa han. ’’Jag vet inte vad jag ska säg…’’
’’Säg ingenting då’’, sa Mrs Potter. ’’Upp med dig. James hjälper dig med kofferten. Ta en varm dusch – du är ju iskall! Middagen är färdig om en halvtimme, det finns gott om mat.’’
’’Mrs Potter, jag…’’
’’Dorea’’, sa hon och log. ’’Marsch upp nu.’’

Medan Sirius stod i duschen hann James göra en racerstädning av sitt rum. Inte för att Sirius skulle bry sig ett dugg, men ändå. Böckerna ställde han upp i hyllan och kläderna skyfflades in i garderoben. Det dussintal med brev som låg på hans skrivbord tryckte han ned i översta lådan. Med ens gav rummet ett mycket mer städat intryck.

När Sirius kom ut såg han lite friskare ut, och en del av färgen hade kommit tillbaka tills hans ansikte. Han hade rena, torra kläder på sig och hans hår var prydligt kammat som vanligt. Med andra ord såg han ut som Sirius igen.
’’Tagghorn, jag vet att jag borde…’’
’’Du behöver inte förklara’’, sa James, som visste precis vad Sirius var på väg att säga. ’’Inte nu, i alla fall. Ta det när du orkar.’’
Mängden tacksamhet i Sirius ansikte växte om möjligt ännu mer. James fortsatte;
’’Du hörde mamma, du får stanna hur länge du vill! Vi blir som bröder på riktigt.’’
Han log stort.
’’Vad skulle jag gjort utan er?’’ sa Sirius.
’’Ingen aning. Men som tur är, så slipper du fundera på det.’’
Sirius log tillbaka som svar.
’’Pojkar! Middagen är färdig!’’
’’Vi kommer, mamma!’’ ropade James. Han gick mot dörren, men innan han tryckt ner dörrhandtaget vände han sig mot Sirius igen. ’’Och du – allt kommer att bli bra. Lita på mig.’’
’’Det gör jag.’’ James log ännu en gång, och de båda vännerna gick sedan ner till köket tillsammans.
Maten smakade ljuvligt. Mr Potter kom hem, och de diskuterade en märklig händelse under hans arbetsdag. Alla fyra skrattade och pratade på om allt mellan himmel och jord. Det var som om det redan var självklart att den fjärde personen bodde där, och var där för att stanna.
Sirius Black var, så gott som, redan en del av familjen.

Jättebra! Känn dig bevakad ♥

Superbra!

Åh va kul! Tack!

Kapitel 2
Brevväxling och blåmärken
juli 1976

’’Jag har bäddat i gästrummet. Se till att få en lång natts sömn nu, båda två. God natt på er.’’
’’Tack så jättemycket’’, sa Sirius. ’’För allt. Godnatt.’’
’’Sov gott, mamma’’, inflikade James och studsade upp för trappan med Sirius hack i häl. ’’Jag går och byter om nu’’, sa han när de kommit upp. ’’Jag kommer in till dig om en kvart.’’
’’Det gör du inte, unge man!’’ hörde han sin mammas röst från nedervåningen. ’’Jag kommer upp och kollar så att du ligger i din säng!’’
’’Okej, mamma!’’ ropade han obekymrat tillbaka. Han vände sig sedan om till Sirius igen och viskade tyst; ’’Vi säger en halvtimme.’’

Dorea Potter kom aldrig in till James rum. Han hörde däremot hur hon gick och lade sig efter tjugo minuter. Antagligen så var hon fullt medveten om att han skulle smyga över till Sirius i vilket fall som helst, och hon hade inga problem med det, men ville bara inbilla sig själv att hon var en ansvarstagande mor som inte lät sin son springa uppe för sent.
När tjugofem minuter hade gått var det helt tyst i hela huset, bortsett från i gästrummet bredvid. James reste sig tyst ur sin säng, smög fram till dörren och öppnade den försiktigt. Han såg sig omkring. Helt släckt överallt.
Med några snabba steg var han framme vid dörren till gästrummet och knackade så tyst han kunde.
’’Kom in.’’
Han tryckte ner handtaget långsamt och smet snabbt in genom dörren innan han stängde den bakom sig.
Sirius stod med ryggen mot dörröppningen och drog precis pyjamaströjan över huvudet, men James hann skymta hans rygg och flämtade till.
’’Vad har du gjort? Är det han som har gjort det? Jag svär, jag ska…’’
’’Schhh!’’ sa Sirius snabbt. ’’Du ska inte göra någonting!’’
Det såg ut som om det brann en eld i James ögon, och för ett ögonblick kunde man tro att ilskan skulle börja pysa ut ur öronen på honom.
’’Låt mig se det igen.’’
’’Nej’’, sa Sirius hastigt. ’’Det är ingen fara.’’
James tog ett steg närmare sin vän och spände ögonen i honom så allvarligt han kunde.
’’Sirius. Visa mig nu.’’
I några sekunder stod de bara och stirrade på varandra. Ingen ville ge sig, utan de hade en outtalad tävling om vem som hårdast kunde spänna blicken i den andra.
James vann.
Sirius suckade, vände sig om och drog tröjan över huvudet.
Hela högra skuldran var blålila och den, inklusive axeln, såg nästan svullen ut. Den violetta färgen övergick till ett färskt blåmärke som sträckte sig hela vägen ner till korsryggen. James kunde inte hindra sig själv från att flämta igen.
’’Du måste låta mamma kolla på det.’’
’’Din mamma ska inte kolla på någonting’’, sa Sirius med en mild ton, och drog ner tröjan igen. ’’För jag mår utmärkt.’’
’’Du kommer inte kunna ligga ned.’’
’’Ska vi slå vad?’’
James suckade.
’’Okej. Jag litar på dig. Men säg till om du behöver hjälp. Mamma fixar det säkert på ett kick.’’ Sirius log.
’’Det ska nog gå ändå. Tack i alla fall.’’
Han tog av sig gästtofflorna han hade på fötterna och ställde de bredvid sängen. Sen kröp han ner i den nybäddade sängen som doftade svagt av citrus. Det såg smärtsamt ut att lägga sig ned, men han klarade det nätt och jämnt.
’’Orkar du snacka eller vill du sova?’’
’’Skojar du eller? Tror du jag skulle gå och lägga mig nu? Maka på dig’’, sa James och gjorde en gest som visade att Sirius skulle flytta närmare väggen. Sirius gjorde plats för James, som kröp ner bredvid honom.
De låg tysta ett tag.
’’Vill du berätta vad som hände?’’
Ännu en stund av tystnad.
’’Äsch’’, började Sirius. ’’Jag fick nog bara.’’
En tredje paus.
’’Jag var ute och sprang, och när jag kom hem hade mamma och Regulus satt igång nåt bråk om nån skitsak. Jag blandade mig i, dumt nog. Sen kom pappa hem och tog mammas parti mot Regulus direkt. Han hade nog druckit lite, för han stank alkohol.’’ Han pausade och andades. ’’Så han började bete sig aggressivt mot Reg, höll upp knytnävar och sånt. Och oavsett vad jag tycker om Reg, så vill jag inte att han ska bli skadad. Så jag ställde mig emellan. Då började den vanliga ramsan. Om hur jag var en besvikelse för familjen Black. Om hur jag säkert skulle gifta mig med en mugglarfödd och bli alkoholist och kriminell och smutsa ner namnet ännu mer. Och jag sa till pappa att den enda alkoholisten i den här familjen var han. Och då…’’ Han svalde.
’’Och då smällde han till dig.’’
Sirius nickade. ’’Ja. Saken är den att Regulus vände sig mot mig. Han började prata om hur jag gick runt på Hogwarts och verkligen njöt, ja, stoltserade med att befläcka släkten. Plötsligt var det alla mot mig, och jag var så arg…’’
Han knöt sina nävar av frustration.
’’Och alla bara skrek, och kastade grejer, och de sa alla tre de hemskaste saker… Jag bara förstår inte hur jag kan vara släkt med folk som har den… synen på människor! Mest besviken är jag ändå på Reg. Jag menar, jag tog hans parti, jag tog hans smällar, jag…’’
’’Du agerade storebror och han agerade förrädare’’, sa James lugnt.
’’Precis så! Och det blev… åh, Tagghorn, jag kan inte förklara, det blev riktigt illa.’’
’’Jag förstår.’’
’’…så jag sprang upp och bara packade en liten väska med det allra nödvändigaste. Mamma sa att om jag stack nu behövde jag inte bry mig om att komma tillbaka.’’
Det gjorde ont i James att höra det här. Eftersom Sirius var en av de mest kärleksfulla och omtänksamma personer han träffat i hela sitt liv, förtjänade han en familj som gav honom samma behandling tillbaka, mer än någon annan.
’’Men… hur fick du tag på din koffert?’’
’’Jag gick upp igen’’, sa Sirius. ’’Och hon tolkade det som att hennes uttalande skrämde mig så mycket att jag stannade hemma. Men nej. Så fort de hade somnat så tog jag min färdigpackade koffert och stack.’’
James funderade en stund.
’’Somnat? Hur tidigt gick de och la sig egentligen? Du var ju här vid sextiden.’’
’’Åh, nej, jag stack igår.’’
’’Vad säger du?’’ sa James chockat. ’’Var sov du förra natten då?’’
’’Nattbussen’’, sa Sirius enkelt. ’’Jag visste inte ens vart den var på väg, men jag åkte med. Hann antagligen åka runt halva Storbritannien. Förklarligt nog sov jag inte så bra.’’
Ingen sa någonting på ett tag. Det var ingen pinsam spänning, bara en fridfull tystnad.
’’Jag är så glad att du är här nu i alla fall. Du kommer inte behöva bo där mer. Jag lovar.’’
’’Jag är också glad att jag är här. Jag kommer vara din familj evigt tacksam, så att säga.’’
James log. Han såg hur Sirius ögonlock blev tyngre och tyngre.
’’Trött?’’
’’Nejdå…’’ sa Sirius. Några ögonblick senare somnade han.

Det knackade på dörren.
’’Helvete!’’ svor James och ramlade ur sängen med en sådan fart att han slog huvudet i kanten på nattduksbordet.
’’Vad hände med att stanna i sitt eget rum, Jamie?’’ hördes Mrs Potters röst från andra sidan dörren. Inget svar. Hon verkade inte det minsta sur. ’’Charlus och jag åker nu. Ta vad ni vill i kylen.’’
’’Mm. Hejdå mamma.’’
Steg hördes i trappan och dörren slog igen på nedervåningen. James satte sig upp på golvet och gned sitt ömmande huvud.
Sirius gäspade högt och satte sig upp i sängen. Han gnuggade sig i ögonen och kollade på James.
’’Smidigt, Tagghorn. Verkligen.’’
’’Schh’’, sa James med en sur ton och ställde sig upp. ’’Frukost?’’
’’Ja. Snälla.’’ Sirius ställde sig upp och sträckte på sina etthundraåttiotvå centimeter. Hans hår stod på ända och han blinkade fortfarande yrvaket. James gick mot dörren, men innan de hann lämna rummet skymtade han en bekant siluett utanför glasrutan i gästrummet.
’’Ab’’, sa han, gick fram till fönstret och öppnade det lagom för att ugglan skulle kunna sväva in och landa på stolen som stod i hörnet. James stängde fönstret igen och knöt försiktigt loss kuvertet från fågelns fot.
’’Från Måntand’’, sa han. ’’Kom, vi går ner så länge.’’
’’Vänta’’, sa Sirius som fortfarande kollade ut genom fönstret. ’’Det kommer en till uggla.’’
Han öppnade fönstret och släppte in ännu en fågel i huset. Den här landade inte lika graciöst utan flög rätt in i dörren på andra sidan rummet.
’’Remus’ uggla’’, sa Sirius medan han knöt loss det här brevet, som var adresserat till honom. ’’Han vet väl inte att jag är här.’’
James svarade inte, utan vecklade ut sitt brev och började läsa högt;

Käre Tagghorn,
Det var ingen dålig historia. Jag förstår din pappa så att säga…

Håller med dig! Fem av sju år avklarade – man kan knappt tro det. Tiden har gått så snabbt, det skrämmer en nästan.
Det är bra med mig! En fullmånenatt för några dagar sedan, men nu är jag på banan igen. Dock är pappas faster här några dagar just nu. Hon kommer fortfarande aldrig ihåg vad jag heter. Suck.
Men, jag har glada nyheter också! Mamma och pappa ska hälsa på några vänner i London i början av augusti. 4-5 tror jag det var. Tänkte hänga med och passa på att införskaffa nya skolgrejerna. Listorna brukar komma i slutet av juli, eller hur? Har du lust att ses där? Har skrivit till Tramptass och Slingersvans också. Hoppas verkligen att vi alla kan träffas snart!
Varma hälsningar,
Måntand

’’Han skrev nästan samma till mig’’, sa Sirius och viftade med brevet som han hade fått. ’’Om London och så, menar jag.’’
’’Vi åker dit såklart!’’ sa James entusiastiskt. ’’Vi borde skriva och förklara att du är här, eller? Vi kan svara tillsammans.’’ Sirius nickade. James gick in i sitt rum, drog fram en bit pergament och en penna.

Käre Måntand,
Härligt att höra! Tråkigt med gammelfastern dock, haha. Elizabeth hette hon, eller hur?

Kan börja med att berätta att vi båda befinner oss på samma ställe – hemma hos Potters. Vi ska förklara så fort vi ses, vi lovar.
Åh, vad roligt! Vi kan säkert komma dit. Måste kolla så att vi kan ta oss dit bara, men det ska säkert inte vara några konstigheter. Vi får höras snart igen!
Saknar dig,
Tramptass och Tagghorn

James vek ihop det, tryckte in det i ett kuvert och skrev Remus namn på det, innan han skickade iväg det med ugglan som nyss kommit.
’’Se där ja’’, sa han när ugglan försvann utom synhåll och han stängde fönstret igen. ’’Frukost nu. Jag svälter ihjäl.’’

Fantastisk! ♥ Kan lägga till att jag älskar Sirius smeknamn på sin bror ^^

SUUUPEEEER!!!

Ny läsare, stor wolfstar shipper så när jag läste att det var det så blev jag fast, du skriver jättebra =D

Jättebra skrivet pieceofchocolate! *bevakar*

Fruktansvärt roligt att ni läser, tack för alla komplimanger! ♥
Hängslebyxor; Samma här nu på sistone haha, det kommer snart ska du se Tack! ♥



Kapitel 3
Stolthet och lärdom
juli 1976

En dryg vecka hade gått sen Sirius flyttade in hos familjen Potter, och för första gången tyckte James att han kunde skymta att riktigt, äkta leende.
’’Ni måste säga till om ni vill att jag flyttar härifrån, lovar ni det?’’ sa Sirius när James för sjätte kvällen i rad hade smugit in i gästrummet och lagt sig bredvid honom. ’’Jag vill verkligen inte att ni ska känna er tvingade att…’’
’’Snälla Tramptass. Jag har alltid sagt att du ska komma hit så fort det krisade hemma. Tror du att jag hade sagt det om jag inte menade det? Du hör väl mamma, hon behandlar dig redan som en andra son. Pappa och du kommer jättebra överens. Och jag… tja, jag kommer ju inte undan ändå, eller hur?’’
Sirius skrattade. ’’Jag antar det.’’
’’Det är lite som att bo på Hogwarts året om’’, fortsatte James. ’’Fast bättre. Utan läxor. Och lektioner. Och Snape. Vi borde be Måntand och Slingersvans komma hit också. Återträff, typ.’’ Han log vid tanken. Att ha de alla fyra i villan var något som Mrs Potter sent skulle återhämta sig ifrån.
’’Påtal om de två’’, sa Sirius. ’’Du sa aldrig vad det stod i brevet!’’
’’Ja, just det!’’ sa James, och lät med ens exalterad. ’’Remus fick sina listor igår, så våra kommer nog i morgon bitti. På onsdag – inte imorgon, onsdag nästa vecka - möter vi upp honom på Den Läckande Kitteln, han kommer dit med sina föräldrar tisdag kväll. Det fanns möjlighet till två extrasängar i hans rum, så vi stannar där tills torsdag och på morgonen kommer Slingersvans och möter upp oss.’’
’’Grymt!’’
’’Visst låter det bra? Kul att få träffa de nu innan terminen börjar också’’, sa James.
’’Eller hur!’’ sa Sirius glatt och vände sig alldeles för snabbt om i sängen. Han kved till av smärta, men försökte snabbt dölja det i en hostning. James genomskådade honom direkt.
’’Det är ryggen, visst är det? Har det inte blivit bra än?’’
’’Min rygg är jättebra.’’
’’Det lät inte så.’’
’’Jag är öm bara, det är inget mer.’’
James suckade.
’’Om du bara kunde låta mamma kolla på det…’’
’’Nej’’, sa Sirius bestämt. ’’Släpp det, Tagghorn.’’
Tryckt stämning.
’’Du avgör själv’’, sa James lättsamt. ’’Du vet att jag bara oroar mig.’’
Han fick bara ett svagt mumlande till svar. Konversationen övergick till tystnad. Ingen sa någonting på en stund. Sirius andetag blev tyngre, och James insåg med ens att han hade somnat, då lågmälda snarkningar plötsligt hördes i rummet.
Försiktigt reste han sig upp från sängen, rättade till täcket så att det räckte ner över Sirius fötter och tassade ut genom rummet så tyst han kunde innan han stängde dörren bakom sig.

Dagen därpå vaknade James av ett otåligt pickande på fönsterrutan. Han kastade surt av sig täcket och kollade på väckarklockan som stod bredvid sängen. Klockan var bara halv nio. James suckade, men reste sig sedan upp och gick fram till fönstret.
Sommarens regnigare dagar verkade vara borta för gott, och nu möttes han av en varm sommarbris och fågelkvitter när han öppnade fönsterluckan. Det härliga vädret fick honom genast att glömma bort det otrevliga faktum att han vaknat så tidigt på en ledig dag, och med ett brett leende iakttog han ugglan som hoppade in på hans skrivbord.
Han skulle precis stänga till igen när han insåg att den inte var ensam. Så mycket som fyra andra ugglor satt utanför fönstret med var sitt brev runt foten, och de följde allihop Ab’s exempel och trippade lätt in över fönsterbläcket.
Förvånad stängde han igen fönstret igen, lossade breven från ugglorna och drog fram en näve ugglegodis som han lade på sitt bord. Det blev genast lite av en fight mellan de fem ugglorna, men James var för upptagen med att läsa på breven.

Det första, det som kom med Ab, var adresserat till både James och Sirius med Remus prydliga handstil. Det andra var också adresserat till de båda, men med Peters små, spretiga bokstäver. Två av de resterande breven var märkta med det nu mera välbekanta Hogwarts-sigillet, ett till James och ett till Sirius. Och det femte var till Sirius, med en handstil som James inte kände igen.
’’Vad i helvete, Tagghorn’’, hörde han plötsligt en röst bakom sig. James ryckte till. Han hade ingen aning om att Sirius stod där. ’’Har du öppnat en hel djurpark?’’ Han stirrade skrämt på ugglesällskapet på James skrivbord.
’’Nästan’’, sa James och log. ’’Redan vaken?’’
’’Knappt’’, erkände Sirius med en gäspning. ’’Har nån fått post?’’
’’En del’’, skrattade James. ’’Ett från Slingersvans, ett från Måntand, två från Hogwarts – ett till oss var – och ett till dig… ser du vem det är ifrån?’’
Han höll upp det femte kuvertet. Sirius behövde bara granska det några sekunder för att känna igen handstilen.
’’Regulus’’, sa han kort. ’’Släng det.’’
’’Men…’’ började James. Sirius låtsades inte om honom, utan gick fram och sprättade upp sitt Hogwartsbrev. Han vecklade ut det och ögnade snabbt igenom listan med saker som skulle införskaffas innan den första september.
’’Har du sett? Vilka fruktansvärt tråkiga ämnen.’’
James gav sig inte så lätt.
’’Tramptass.’’ Han viftade med kuvertet från Regulus Black.
’’Släng det’’, upprepade Sirius. ’’Jag tänker inte läsa det.’’
’’Han kanske vill förklara’’, sa James hjälplöst. ’’Eller be om ursäkt. Du behöver ju inte svara om du inte vill, bara läs det.’’
Sirius kollade på honom i några sekunder, och det såg för ett ögonblick ut som om han skulle lyssna på sin vän och läsa brevet trots allt. Innan James förstod vad som hade hänt hade han ryckt det ur händerna på honom och rivit det i massor av småbitar.
’’Oj, jag råkade visst ha sönder det’’, sa Sirius oskyldigt. ’’Synd. Jag som verkligen ville läsa det.’’ Han böjde sig ner och drog fram papperskorgen som stod under skrivbordet, innan han skyfflade ner resterna av brevet och ställde tillbaka den.
’’Okej. Om det är så du vill ha det’’, sa James enkelt. ’’Men du kan inte undvika honom för alltid.’’
’’Tro mig. Om jag vill så kan jag det.’’
James svarade inte, utan rev upp brevet vars kuvert bar Remus handstil.
Det innehöll bara ett fåtal rader på en bit pergament, och han läste de högt för Sirius;

Kära Tramptass och Tagghorn,
Det låter jättebra! Möt mig där klockan tolv. Längtar redan!
Måntand
PS. Glöm inte tandborste den här gången. Ni får inte låna min igen. DS.

’’Det var en gång!’’ sa Sirius upprört. ’’Herregud.’’
James skulle öppna brevet från Peter, men i samma ögonblick hörde han sin mamma från nedervåningen.
’’James Potter!’’
’’Ajdå…’’
’’Kom hit så får jag krama dig!’’
James och Sirius utbytte en blick.
’’Det är någonting som inte stämmer här’’, konstaterade Sirius. James suckade och gick mot dörren.
’’Strax tillbaka.’’

’’Dina G.E.T-resultat kom med posten!’’ Mrs Potter hade ett öppnat brev i sin högra hand och såg strålande glad ut.
’’Läste du min post…?’’
’’Åh, förlåt älskling, men jag var så nyfiken - vilka lysande resultat!’’
’’Öh…’’
Hon omfamnade sin son och lyfte honom nästan från golvet av glädje. Det faktum att hon var så stolt gjorde att han nästan förlät henne för att ha öppnat hans post.
’’Du kan ju läsa nästan vad du vill sen med de här betygen! Grattis, James! Åh, vänta tills pappa får höra det här, han kommer explodera av stolthet!’’ Hon släppte honom och han rättade diskret till glasögonen som hade åkt på sned.
’’Tack mamma’’, log han. ’’Får jag kolla?’’
Hon räckte honom pappret. I samma ögonblick hördes steg i trappan och Sirius uppenbarade sig i dörren.
’’Åh, god morgon, Sirius! Dina resultat kom också, men jag…’’
’’Hon öppnade inte dina’’, avbröt James medan han granskade sina resultat. ’’Hon har ju respekt för det här med folks integritet…’’
Hon ignorerade sin son och räckte fram brevet som var adresserat till Sirius. Han började ivrigt sprätta upp kuvertet.
’’Nöjd, Jamie?’’ frågade han medan han vecklade ut sina egna resultat och började läsa.
’’Jo vars’’, sa James, kollade upp från pappret och log.
’’Jo vars? Det var ju jättebra resultat! Är du nöjd, Sirius?’’
Sirius väntade några sekunder med att svara tills han hade läst klart, och kollade sedan upp på Mrs Potter igen.
’’Ganska nöjd’’, sa han. ’’Trodde inte det skulle gå bra.’’ Han bytte papper med James och de ögnade igenom varandras resultat. Mrs Potter läste Sirius betyg över axeln på James och hennes strålande leende blev om möjligt ännu större. De hade i princip samma resultat i de flesta ämnen.
’’Fantastiskt! Vad stolt jag blir över er, pojkar!’’ Hon drog in de båda två i en stor kram som nästan mosade dem. ’’Ikväll firar vi!’’
Dorea Potter, som var en ganska kort kvinna, såg ut som om hon växt flera centimeter bara under de senaste minutrarna. Hennes leende satt fortfarande kvar när hon lämnade köket, nästan skuttandes, med det ljusbruna håret (som vanligtvis var uppsatt i en slarvig knut) slängandes kring axlarna.
’’Wow’’, sa Sirius medan han och James bytte tillbaka sina resultat. ’’Kul att hon blev så glad i alla fall.’’
’’Vadå, var du inte nöjd?’’ sa James oförstående.
’’Jo’’, sa Sirius. ’’Men det där –’’ han pekade på ordet ’’Örtlära’’ i listan, som följdes av ett stort A – ’’gör mig besviken.’’
’’Äsch’’, sa James, vek ihop sitt papper och lade ner det i kuvertet igen. ’’Örtlära, vem bryr sig? Jag fick också A. Men vi fick bra på allt annat! Vi borde vara nöjda båda två. Och egentligen skulle vi båda blivit underkända i Örtlära, eller hur?’’
’’Jo, det är sant’’, medgav Sirius. ’’Fördelar med att plugga med Remus Lupin, nummer etthundratjugotvå; Du får godkänt på Örtläraprovet trots att du inte ens öppnat boken förrän kvällen innan.’’
James skrattade.
’’Det är sant. Åh, vad skulle vi gjort utan honom?’’ Han stängde igen sitt kuvert och lade det i den stora högen av post som låg på köksbordet.
’’Akta dig så det inte försvinner’’, sa Sirius. ’’Din mamma tänkte nog rama in det där.’’

Jättebra kapitel!!!!! Jag tkr som James, Sirius borde åtminstone ha läst brevet från Regulus innan han rev sönder det...

Jag vill ha mer nu pieceofchocolate!!!!!!!!!!!!!!!!!!