Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Detta är den andra delen av Den onämnda magiska trekampen, man behöver inte ha läst den första för att läsa denna, men det kan vara till din fördel att ha läst den första också :3

Titel: Den onämnda magiska trekampen – Om du älskar mig- låt mig gå (SV)

Språk: Svenska

Typ av text: Fanfiction

Antal kapitel hittills: 50 st + epilog och prolog

Färdigskriven: Ja

Rating: PG, klarade du den första delen klarar du denna med

Tidsperiod: Marodörernas sjunde år och några tillbaka-blickar

Handling: Det tidigare året hade varit något varken marodörerna eller Lily någonsin kommer glömma. Det hade varit en trekamp med ett hemskt slut där två av förkämparna dött och den tredje blir oskyldigt anklagad för att bära ansvaret över deras död och hon blir även förhäxad av en förbannelse, Sendricum, som ger en människa förmågan att väcka och ta tillbaka dem döda till liv och måste fly för sitt liv. Hon, Gabryella, var inte bara en förkämpe utan en väldigt nära vän till marodörerna och Lily, men allra viktigast var hon nog för Sirius. Deras förhållande var en berg- och dalbana, men blev tillräckligt seriöst och de förlovade sig.

Denna fanfiction kommer innehålla allt möjligt; allt från Sibryella (shipnamnet för Sirius och Gabryella), hur marodörerna orsakar kaos på Hogwarts, hur de tar sig genom alla rykten som sprids om Gabryella, kärleksdrama och framför allt som kommer ligga mycket i fokus: Jily.

Det kommer vara rätt korta kapitel i början, men det kommer bli längre efter ett tag :3



Lite fakta om karaktärer som är påhittade av mig och kommer nämnas:


Fråga om ni undrar något och kommentera vad ni tycker :3

Kram

Prolog (Gabryellas perspektiv

Jag flög så snabbt jag kunde. Bort från ljuden från explosionerna och skriken. Bort från all död och framförallt bort från den förbannade trekampen. Trekampen hade inte bara förstört mitt liv- utan så många fler och jag visste inte ens vad som skulle hända med mina syskon eller mina vänner nu när jag flytt.

- Jag borde återvända, säger jag och landar på marken.
- Du är för svag för det, säger Aurora och det känns fortfarande surrealistiskt att kunna tala med min döda syster igen.
- Dessutom arresterar dem dig om du återvänder, svarar min Far bestämt.
- Vi måste fortsätta, raring, säger min mor och jag nickar.

Jag förvandlar mig till min animagus igen och fortsätter flyga, men tillslut blev vinden starkare och all ork försvann. En hemsk kyla växte inom mig och det kändes som något höll på att krossa mina lungor.

- Biverkningar av döende, viskar Aurora när jag landar på marken och känner hur kylan och smärtan gror.
- Va’? frustar jag och trycker mina händer mot min bröstkorg.
- Du har inte bara fört oss tillbaka från döden; du förde tillbaks dig själv, förklarar mor och sätter sig på huk bredvid mig.
- Jag kan inte röra mig. Det är för kallt, viskar jag hjälplöst.
- Georgiev, se ifall du hittar någonstans hon kan vila, beordrar min mor och min far gör som hon sagt.
- Det ordnar sig, säger Aurora och slår sig bredvid mig.
- Jag har hört det alldeles för många gånger i dag, svarar jag med slutna ögon och tänker tillbaks på ögonblicket min bror sagt det till mig innan jag utförde den sista uppgiften.

Det ögonblicket var så dyrbart för mig och jag kände mig så korkad för att aldrig tänk på alla dyrbara ögonblick jag haft.

- Gaby, säger Aurora och jag öppnar ögonen.
- Ja? Frågar jag utmattat.
- Det är ett hus där borta, svarar hon och jag reser mig upp.
- Hur långt? Hör jag min mor fråga.
- Någon kilometer härifrån, svarar far.
- Jag klarar det aldrig, svarar jag svagt.
- Jo, det gör du, svarar Aurora och jag ser på henne när hon blänger på mig.
- Okej, svarar jag ansträngt och tar ett djupt andetag innan jag förvandlar mig igen.

Jag flyger igen och för varje vingslag känns det som min kropp rivs sönder i småbitar- men jag fortsätter flyga. Jag flyger så snabbt jag orkar och när jag är på väg att falla ner av utmattning ser jag det. Ett stort och mörkt hus som ser ödelagt ut. Jag orkade inte se efter några detaljer utan landar och med hjälp av mina föräldrar och syster kommer vi in i det kalla huset. Min mor följer mig till ett stort rum med en svart skinnsoffa och några fåtöljer och ett mörkt träbord.

- Lägg dig ner, säger hon.
- Det är så kallt, viskar jag.
- Ta den där filten, raring, svarar hon vänligt.
- Räck mig den, ber jag utmattat.
- Jag är ett spöke; precis som din far och syster. Du får ta den själv, svarar hon och med en suck tar jag filten och somnar.

Jag sov i tre dagar sträck och när jag vaknade visste jag inte vad jag hade förväntat mig; att jag skulle vara död? Men jag var fullt levande tills jag insåg att jag inte kunde hitta min puls. I ren panik reste jag mig upp och gick genom huset i jakt efter min familj. Jag fann dem inne i ett rum som kunde kallas för ett kök och såg hur en bok låg mitt på bordet framför dem.

- Är jag död? Utbrister jag panikslaget.
- Ja, svarar min mor lugnt och jag greppar tag i boken framför henne och lyckas lyfta upp den.
- Jag kan röra den. Jag är inte död! Skriker jag panikslaget.
- Du är död, men ändå inte. Det är det Sendricum innebär, förklarar far lika lugnt som min mor.
- Hur kan ni veta så mycket om Sendricum? Frågar jag och börjar bläddra i boken jag höll i.
- Den är flera hundra år gammal och vad vi trodde bortglömd. Det är ett mirakel att Hristo visste om dess existens, svarar far.
- Får jag fråga vad jag ska göra nu? Frågar jag och slår igen boken.
- Lär dig allt om din förbannelse och allt du någonsin kommer behöva veta finns i den där boken, svarar min mor med ett leende.
- Vad är det för bok? Frågar jag skeptiskt.
- Min gamla dagbok. När du blev förhäxad utvecklades skriften i den och nu finns inte bara min historia i den längre, utan alla dina vänners, dina syskons, allt som någon gång kommer ha stor betydelse för dig, svarar hon igen.
- När jag läst ut den då? Frågar jag en aning irriterat.
- Allt står i den raring, säger hon vänligt.
- Men det viktigaste du måste veta är att hålla dig gömd tillsammans med din syster, säger far och jag stänger boken och ser på honom.
- Du och mamma då? Frågar jag oförstående.
- Du har en gåva genom Sendricum; du kan både rädda och föra tillbaks människor från döden, men även låta dem passera till andra sidan, säger mor och ler.

Jag inser då vad hon ber om. Hon och far vill lämna mig och Aurora igen. Jag känner hur tårarna börjar välla i mina ögon och blinkar bort dem.

- Varför vill ni lämna oss? Frågar jag med tjock röst.
- Vi vill inte: det är menat så, svarar Far och reser sig upp och lägger sin hand på min axel.
- Gabryella, vi älskar dig och dina syskon villkorslöst och vi är helt säkra på att ni kommer klara er galant utan oss, men så småningom måste man släppa taget om något förflutet för att något nytt och bättre ska komma fram, säger mor vänligt, men jag tror henne inte.
- Snälla lämna mig inte, jag vet inte ens vad jag ska göra! Utbrister jag medan tårarna forsar ner för mina kinder.
- Jo, det gör du, svarar mor och far i mun och jag möter deras blickar och tar ett sista adjö innan hon säger;
- Men det finns en sak kvar att göra innan vi ger oss av.

Alltså ååh #döravglädjeförattdutaggademigochförattentvåaexisterar

Jag har inte läst ut ettan ännu dock. Så jag har inte läst mer en rubriken på denna. Har varit så otroligt lat då jag blivit av med min padda. Kan du inte lägga upp dina berättelser på wattpad? (Då skulle jag dö en gång till)
Nejmen allvarligt Katta, jag älskar det du skriver och jag ska läsa ikapp så fort jag har något som är bra att läsa på.
Kraam ♥

Jag läser även om jag inte kommenterar. Brukar inte ha tid för det så ofta men är glad att du endå räknar mig som en av dina läsare

Det är lugnt, ta den tid du behöver (eller lägg av om du skulle känna för det, hahxD)
... vad är wattpad? hehe ^-^
Kram ♥




Det är ok, är glad om man läser :3

Klart jag läser

Gaaaaaaaaahhhh! Åh gud vilket kapitel! Och stackars Gaby...bä jag fryste i stort sätt med henne!
Underbart och fantastiskt! Och det är verkligen tur för mig att uppföljaren kommer, annars hade jag haft ganska tråkigt men nu ska jag ta och läsa ettan igen

Katta. Har du missat meningen med mitt liv? x)
Nejmen wattpad är en sida där man läser och lägger ut fan fictions typ. Det är väldigt lättläst och sidan justerar mellanrum automatiskt.
Men om du lägger upp din ff där ska du bara kopiera och klistra in kapitel för kapitel och voilaa. Klart.
Allvarligt. Snälla. Lägg. Ut. Det. Här. På. Wattpad.

Lele: tack så mycket :3
lily, luna: Tack så mycket:3 håller också på att läsa om ettan, men bara för att ändra lite vid vissa ställen ;3
Amaanda: haha har helt missat ''meningen med ditt liv'' xD
får se om jag gör det eller inte
----------------------------------------------------------
Hej allesammans!
tänkte lägga ut första kapitlet nu, men det andra kommer eventuellt dröja lite eftersom jag ska iväg i helg och jaa...
kanske får klart det snart :3

Aja, kommentera er åsikt, ge en tumme ifall inlägget förtjänar det och fråga om ni undrar något.

Kram!♥

Kapitel 1 Oväntat besök (Lilys perspektiv)

Solen sken starkt en helt vanlig juli dag när jag satt i mitt rum och läste stolthet och fördom säkerligen för hundrade gången. Jag hade redan läst den sex gånger sedan vi slutade skolåret, men tröttnade inte eftersom varje gång jag läste den kunde jag blunda och låtsas att allt var som förut.

Men nu började min koncentration brista och jag reste mig irriterat upp för att dra för mina persienner för att undan komma solens strålar. Jag såg ut på gatan där små barn sprang och sparkade efter en boll, hur min mor stod och samtalade med grannfrun Mrs. Lanchester. Allt var i sin ordning och jag kände på mig hur även denna dag skulle bli långtråkig och lugn som vanligt utan något oväntat.
Jag satte mig ner igen och fortsatte läsa tills jag hörde ett gällt skrik från Petunias rum och jag kastar ifrån mig boken och skyndar mig till min systers rum. Dörren var stängd när jag närmade mig och när jag tagit mig fram slängde jag upp dörren och fick en syn jag sent skulle glömma.

- Tja Evans! läget? Är detta din syster? Hälsar James Potter glatt och jag ser chockat på honom, Remus, Peter och Sirius i hundform.
- Lily, känner du dessa? Utbrister Petunia ilsket.
- Ja, Petunia detta är James Potter, Remus Lupin, Peter Pettigrew och Sirius Black, svarar jag fortfarande chockad och pekar ut var och en.
- Angenämnt, säger James glatt och räcker fram sin hand till Petunia som ser äcklat på hans.
- Detta är olaga intrång! Säger hon ilsket.
- Det var inte meningen att hamna i ditt rum- vi skulle bara hämta upp din syster, säger Remus beklagande.
- Hämta mig? Frågar jag oförstående.
- Ja, vi har ett problem, säger James allvarligt och jag känner hur oron stiger.
- Vad? Frågar jag nervöst.
- Sirius här vägrar göra något annat än att ligga i sin hundform och tjura, säger James och nickar mot Sirius som stirrar ilsket på honom.
- Har han varit såhär länge? Frågar jag.
- Ja, enda sedan vi kom hem, svarar James och rycker på axlarna.
- Vi har försökt allt; förolämpa honom, uppmuntra honom, hota honom och muta honom, säger Remus.
- Har ni försökt med henne? Frågar jag och de ser frågande på mig och jag himlar med ögonen.
- Sirius, jag tror inte att Gabryella skulle uppskatta att du låg och deppade ihop hela sommaren, säger jag och Sirius blänger på mig.
- Prova du något Petronella! Föreslår James och ser på Petunia.
- Jag heter Petunia till att börja med och ni ska alla lämna mitt rum, tack! Utbrister Petunia argt.
- Tuni, lugna ner dig, säger jag argt.
- Du kan ta med dina vänner och byrackan ut från rummet! Jag är trött på att du släpar hit massvis med missfoster; allt från den där pojken, dem här och det där ryska missfostret! säger hon ilsket.
- Vem kallar du missfoster? Vrålar Sirius argt när han förvandlas tillbaks till människa.

Synen av hans förvandling var för mycket för Petunia och det tog mindre än tre sekunder för henne att svimma. Vi såg ner på henne en kort stund innan allt fokus vänds mot Sirius som ser ilsket på henne.

- Se man på; Petronella kunde visst få honom att förvandla sig! Säger James nöjt.
- Era försök var inget annat än patetiska ska ni veta. Ditt med Lily, säger Sirius och vänder sig mot mig med ett leende som inte nådde hela vägen upp till ögonen.
- Vänta lite nu, menar du att du bara jävlats med oss? Frågar James.
- Ja, för er slutgiltiga plan skulle vara att åka till Evans och sedan föra med er henne hem och sedan skulle ni slå ihop era smarta huvuden till Evans på något mirakulöst sätt går med på att gå ut med dig, Tagghorn. Allt var väl planerat, svarar Sirius nöjt och vi blänger alla ilsket på honom.
- Jag ska så dränka dig i Svartsjön! Säger James och de börjar låtsas brottas.
- Lycka till med det, skrattar Sirius.
- Vem kunde tro att någon av dem är över åldern fyra, suckar Remus.
- Fysiskt sätt är dem sjutton och arton, men mentalt är dem fyra, konstaterar jag.
- Fyra och ett halvt faktiskt! Säger de båda i mun och vi börjar alla skratta tills min mor kommer in i rummet.
- Vad i hela friden är detta? Frågar hon och ser ner på Petunia som just börjat vakna.
- Detta är mina vänner från Hogwarts; James Potter, Sirius Black, Remus Lupin och Peter Pettigrew, förklarar jag medan marodörerna ler och jag vet att de kommer använda detta mot mig.
- Angenämt, säger de i mun och jag biter mig i kinden för att inte börja skratt.
- Trevligt att råkas, säger min mor och vänder sig mot mig.
- Stannar ni över lunch? Frågar min mor vänligt och innan de hinner svara gör jag det.
- Nej, vi ska hem till James och Sirius, svarar jag med ett leende och vänder mig om för att se deras förvånade miner.
---------------------------------------------------------------
Förlåt för kort kapitel D:

Jättebra

Åh shit, vet att jag har varit jättedålig på att kommentera under slutet av förra delen, men nu ska jag bättra mig!
Fast jag kommer aldrig på vad jag ska skriva, allt låter likadant, som att jag bara kan ca 4 ord..
Men jag älskar verkligen allt du skriver! Du får med så många blandade känslor, humor, ilska, kärlek osv så man rycks med i historien! Du är så jävla bra ska du veta

Hihi Sirius my man, loveu