Marodörerna på Hogwarts [SV]

Titel: Marodörerna på Hogwarts
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Färdigskriven: Nej (påbörjades 2005 och är alltså något jag halvskrivit på i perioder jättelänge och ändrat massor längs vägen. Målet är nu att faktiskt bli klar så jag kan känna mig okej med den)
Rating: PG-13 för svordomar och halvintima scener
Info: Låg tidigare ett par kap ute på Hoggy när det fanns.


Så, nu tänkte jag försöka ge mig på det här med ff's igen! Älskar känslan av att låna någon annans karaktärer och slå ihop dem med sina egna. Detta handlar då om Marodörerna och deras vardagliga liv på Hoqwarts osv osv. Jag hoppas någon vill läsa!



Kap. 1 - Början.

"Sirius din odåga, vart håller du hus?", ropade en kall gäll röst från ovanvåningen. Sirius ignorerade den och granskade sitt hår i hallspegeln. Han hade lärt sig att ignorera rösten och alla dess glåpord. Det han inte kunde ignorera var hatet som vällde upp inom honom och ilskan över att vara fast i ett hus, i en familj där han så uppenbart inte hörde hemma. De ville inte ha honom där och han ville inte vara där. Ilskan gjorde så att han knappt kunde andas så istället för att lyssna till ropen från kvinnan som var hans mor drog han på sig sina skor och gick ut. Han smällde igen dörren så hårt han vågade och stegade ner för trappan och ut på gatan. Han började vandra omkring planlöst, som så många gånger innan, med händerna djupt nedkörda i fickorna och sparkandes på de lite större stenarna som låg på vägen framför honom. Han tänkte sig bort, till Hogwarts och till sina vänner. Sitt liv så som det borde vara. Tack och lov var det bara två dagar kvar innan han skulle lämna dårhuset igen. Äntligen skulle han få prata med sina vänner och vara på en plats där han kunde känna glädje istället för den starka ilskan som frodades varje sommar han var fast här. Han, James, Remus och Peter hade varit oskiljaktiga sedan de första dagarna på Hogwarts och James var utan tvekan den bäste vän han någonsin haft. Lättare till mods av tanken på att snart vara tillbaka fortsatte den unga mannen att gå in i den mörknande natten.

*

”James!”
”Ja mamma?”
”Har du packat klart?”
James Potter slet sina glasögonprydda ögon från 'Quidditch genom tiderna' när hans mamma stack in huvudet i rummet.
”Jaa, jag tror det”, svarade han frånvarande och kastade en blick mot hörnet av sitt stora rum där han ställt sin koffert, i vilken diverse böcker, klädnader och övriga föremål som behövdes på Hogwarts låg i en salig röra. Snart var det dags att åka tillbaka.
”Men James”, suckade mrs Potter uppgivet när hon såg oredan, ”Du måste packa ordentligt.”
Pojken med det svarta ostyriga håret ryckte på axlarna, hans uppmärksamhet var återigen på boken. Han hade fått den av Remus i julklapp förra åter och det var den enda boken han läst så många gånger att han tappat räkningen. Han hade haft ett skönt sommarlov och längtade nu tills han återigen skulle förenas med sina vänner på Hogwarts. Den kloke Remus, den nervöse Peter och den fåfänga Sirius. Hans bästa vänner.
”James? Hör du vad jag säger?”
”Va?”
”Res på dig nu och packa iordning dina saker sade jag”, mrs Potter lät sträng men hon log när hon såg på sin son, ”Snart kommer du vara tillbaka på Hogwarts och slippa höra på mitt tjat om ordning och reda.”
James log tillbaka.
”Jag ska, jag ska.”

*

Remus Lupin satt uppkrupen i sin säng och pressade sig själv mot väggen, rädd. Han tryckte händerna över öronen och låtsades att han inte hörde den höga arga rösten som tillhörde mannen han lärt sig kalla far, och inte heller den vädjande, bedjande rösten som tillhörde hans mamma. Hans föräldrar grälade, som de ofta gjorde. Alltid gjorde. Plöttsligt men inte ovanligt hördes en ljudlig smäll följt av ett svagt skrik och ytterligare två smällar. Sedan ljudet av snabba steg och ytterdörren som öppnades och slogs igen så att väggarna i det lilla huset skakade. Remus hoppade upp ur sängen och rusade ned för trappan. Inte igen!
”Mamma!”, ropade han förtvivlat och sprang fram till henne där hon satt i soffan med huvudet nerböjt och ryggen skakandes av snyftningar. Hon ryckte till av Remus rop och tittade upp på honom där han stod framför henne. Hennes kind lös röd mot den annars så bleka huden. Hon log svagt mot honom.
”Är du skadad?”; viskade Remus tyst.
”Nejdå”, svarade hon och gjorde en ansträngning att få sitt leende lite mindre ostadigt, ”Jag gjorde honom arg igen. Jag borde inte göra honom arg, Remus. Det var mitt fel.”
Ilskan steg inom Remus och han såg bort mot porträttet av mannen hans mamma gift om sig med som satt på väggen. Han hatade honom. Önskade att han kunde göra hemska, vidriga saker mot honom. Men han höll sina känslor borta från sitt ansikte, ville inte visa sin ilska inför sin mamma. Han satte sig bara bredvid henne och gav henne en kram. Hur skulle det gå för hans mamma när han åkte tillbaka till Hogwarts. Han kunde inte ha längtat dig mer än han gjorde just nu och det skämdes han över.

*

Peter låg i sin säng och tittade ut genom det öppna fönstret, ut mot månen som sken starkt i natten. Om mindre än tolv timmar var det dags att åka tillbaka till Hoqwarts. Om mindre en tolv timmar skulle han få återse sina vänner. Han log vid ordet. Han har vänner. James och Sirius var allt han önskade att han också var. Våghalsiga, orädda, populära. Remus var lugnare än de andra två. Den som vågade stå emot och säga ifrån när han tyckte att de andra två blev för mycket. Peter såg upp till Remus också. På ett annat sätt. Hans ögonlock började falla ihop. Tillslut somnade han, med tankarna på Hogwartsexpressen.

*bevakar*
Superbra!

Verkar jätte bra *bevakar*

Tack för responsen!! Jag förstår att alla antagligen har massor med annat kul att göra idag, men här kommer nästa del, hoppas ni tycker om den


Kap. 2 - Hogwartsexpressen

Sirius hade utbytt ett stelt hejdå med sina föräldrar, de visste alla tre att de egentligen bara ville slippa undan varandra så fort som möjligt. Han fnös ilsket och så ljudligt att de som stod närmast stirrade förvånat på honom. Skönt att äntligen slippa dem! Helst hade han aldrig velat se dem igen. Han släpade sin koffert efter sig, så nonchalant han kunde, och kände hur det dåliga humöret försvann mer och mer ju längre kan kom längs kupeerna i tåget. Han log och nickade och hälsade på dem han kände igen, log charmigt mot flickorna han mötte, medan han sökte med blicken i de kupeer han passerade. De flesta flickor rodnade och tittade bort när han log mot dem och han tröttnade aldrig på känslan. Känslan av att vara omtyckt. Åtråvärd.
Tillslut, nästan längst bak i tåget, fick han syn på den personen han sökt efter. Han sköt upp dörren till kupen där en ensam kille med ruffsigt svart hår satt och läste i 'Quidditch genom tiderna'.
"Hej James", flinade Sirius och pojken tittade förvirrat upp från boken. När han såg att det var Sirius log han stort.
"Sirius! Värst vad du var seg på att hitta hit"
"Och ändå är jag inte sist", Sirius gick in i kupen och satte sig mitt emot James.
"Hur var din sommar då?", frågade James trots att han egentligen visste svaret. En hårdhet som inte varit där nyss hade hittat in i Sirius ögon och han log inte längre men hans nävar knöt sig, öppnade sig, knöt sig igen.
"Så hemsk?", mumlade James och motstog instinkten att skjuta sig längre bak på sätet, längre bort från Sirius.
"Värre än någonsin! Jag svär, snart klarar jag inte mer!"
"Klarar inte mer vad?", sade en röst från dörren och både James och Sirius tittade hastigt upp och fick syn på Remus Lupin. Han såg trött och sliten ut, som alltid, men log mot dem och satte sig bredvid James, "Hej menar jag. Vad är det ni pratar om?"
"Min hopplösa sommar. Min så kallade familj. Att jag aldrig någonsin vill se dem igen.", suckade Sirius men ruskade sedan snabbt på huvudet och tittade sedan på klockan, "Den är nästan elva nu. Var är Peter?"
Just då dök en pojke upp i kupedörren, röd i ansiktet av ansträngningen att släpa på sin koffert. Han slängde sig flämtande på sätet bredvid Sirius och log ansträngt mot dem genom andetagen. Remus log tillbaka och välkomnade honom. De fyra vännerna kollade på varandra ett ögonblick innan de alla fyra brast ut i skratt samtidigt och sedan började tala i mun på varandra medan tåget började rulla.

*

Efter ett par timmar då damen med vagnen hade kommit och gått och det började skymma utanförsatt de fortfarande och skrattade. När det plöttsligt knackade på dörren tittade de upp och fick syn på en söt flicka med mörkrött hår och gröna ögon. Sirius tittade irriterat på James som med ens hade fått något drömmande i blicken och öppnade dörren för Lily Evans. Sirius log brett så att hans raka vita tänder syntes och håret låg ner över ögonen med en sorts vårdslös elegans som James bara kunde drömma om.
"Lily Evans. Vad för dig till denna kupe i afton?"
Olikt de flesta andra flickor rodnade inte Lily av Sirius flörtiga röst. Hon flackade inte med blicken som så många andra. Hon log inte ens mot honom när hon svarade.
"Ni borde byta om. Vi är framme snart."
Remus nickade och sade sedan, "Hur är det Lily? Har du haft ett bra lov?"
Äntligen log Lily och vände istället blicken mot Remus.
"Jovars, det var helt okej. Jag har läst mycket. Som vanligt. Ditt?"
"Läst mycket. Som vanligt", svarade han medett snett leende och hon skrattade.
"Evans", sade James, inte helt oväntat, "Evans, snälla gå ut med mig?"
Hennes skratt falnade och och hon fick något hårt i blicken när hon vände den mot den glasögonprydde pojken.
"Nej, Potter. Aldrig. Ge upp. Väx upp."
Efter de orden vände hon på klacken och lämnade kupen som blivit alldeles tyst. Remus, Sirius och Peter tittade alla på James som satt med huvudet böjt och slokande axlar.
"Hon hatar mig", sade han tyst.
"Nej då", tröstade Sirius, "Men du borde göra som hon sa"
"Vadå? Växa upp?"
"Nej, men byta om", flinade Sirius.

omg så bra! Jag älskar den redan!

Awesome

Åh, tack så mycket!!


Kap. 3 - Ankomsten

När tåget stannade skyndade de fyra vännerna ut och gick mot de hästlösa vagnarna. De hörde en välbekant röst mullra över alla andra röster.
"Förstaårselever hitåt! Förstaårselever här!"
"Hej Hagrid!", vrålade James och Sirius i kör och viftade med armarna mot den gigantiska mannen för allt vad de var värda. Hagrid vinkade tillbaka och log med hann inte svara dem innan elevmassan hade fört med sig pojkarna. De lyckades snabbt få tag på en tom vagn och började prata om senaste Quidditch-matchen. Efter ett par minuter stövlade ett par fnittranade tjejer in i vagnen.
"Oj, förlåt, vi trodde det var tomt", fnissade en brunhårig tjej som James kände igen som en utav Lilys kompisar. Sirius, som genast kopplade på charmen, log brett och sade:
"Det är ingen fara, slå er ner bara damer. Det kan hända att vi får sitta lite.. nära bara"
Den brunhåriga flickan rodnade.
"Kan vi inte hitta en annan vagn?", hördes Lilys irriterade röst och James fäste genast blicken på henne genom öppningen till vagnen. Tjejerna diskuterade ett par sekunder innan Lily gav vika för sina vänninors bedjande blickar och de slog sig ner. Lily satte sig så långt ifrån James hon kunde i det begränsade utrymmet. Hennes andra vän med kort lockigt blont hår satte sig dock så nära honom hon kunde.
"Hej James", sade hon glatt och Lily fnös.
"Hej", svarade han glädjelöst och granskade sina skor ingående, hans vanliga kaxighet som bortblåst. Den blonda tjejen ryckte lite lätt på axlarna och vände sig mot Remus istället och började prata med honom

*

Även om färden upp mot skolan bara varade några minuter kändes det som timmar för James. Varje minut blev det svårare att andas och när de var framme skyndade han sig ut, blek i ansiktet och gick rakt på Severus Snape. Snape slogs till marken och det aningens flotta håret föll ner i ögonen på honom.
"Se upp med vart du går, snorgärsen", fräste James irriterat och skyndade vidare utan att notera den blick av rent hat som Severus gav honom.
Sirius, Remus och Peter hann ikapp James först när de kommit fram till Stora Salen och de gick med honom mot Gryffindorbordet.
"Fan vad du hade bråttom", viskade Sirius just som Dumbledore reste sig och började tala. Han kollade fundersamt på James, som vanligtvis brukade kasta av sig Lilys ord snabbare än så här.
"Jag behövde luft", mumlade James ner i tallriken och Sirius suckade och ryckte på axlarna.
Sorteringen var snabbt över och snart fylldes bordet av mat. De fyra pojkarna, liksom alla andra i salen, tog för sig utan hämningar. De suckade djupt ett tag senare när efterrätterna dök upp. Likadant varje år, så mätt att man knappt kunde andas men ändå kunde man inte låta bli att ta för sig av allt gott som dukades upp framför en. Tårtor, pastejer, kakor och av någon underlig anledning även pepparmintskarameller fyllde bordet. James bestämde sig för att han nog kunde få i sig lite sirapstårta utan att spy ner hela bordet, då det var hans favorit.
Kvällen avslutades som vanligt med Dumbledores tal om regler och förbud innan han skickade dem alla i säng.

*

"Jag är trött", gäspade Peter när de väl var inne Gryffindors hemtrevliga uppehållsrum där elden flammade i spisen framför de stora bekväma fotöljerna.
"Jag med", sade Sirius
"Sova?", frågade James och Remus nickade. De gick tillsammans upp för den spiralformade trappan som ledde till pojkarnas sovsal. När de låg nedbäddade i sina sängar och hade sagt godnatt låg James och stirrade upp i taket. Han tänkte på Lily och hoppades att det i år skulle bli annorlunda. Men, fortsatte hans tankar illvilligt, det var nog inte så troligt.



//Lite kort del, ursäkta!

Super bra !!

omg så bra! Är helt fast!!

Tack så mycket vad ni är snälla! Så väldigt roligt att få glad respons på det man skrivet!! Tack!!

Ifall det skulle vara så att ni känner till någon annan som kan tänkas vara intresserad av att läsa vore det också roligt (jag är ganska ny på mugglis och är inte helt med i svängarna än haha)

Här kommer i alla fall nästa del!


Kap. 4 - Bråk och kärlek

Remus vaknade tidigt nästa morgon. Efter en blick på klockan kunde han konstatera att den bara var halv fem, men han kände sig ändå ovanligt utvilad. Han reste sig så tyst han kunde och satte försiktigt fötterna i sina tofflor. Han smög ner i uppehållsrummet med en bok i handen och satte sig i en av fotöljerna närmast brasan, som nu var förvandlad till glöd. Remus kurade ihop sig så gott han kunde öppnade boken. Efter en stund insåg han dock att han inte alls kunde koncentrera sig. Med en suck smällde han igen boken och tittade ut genom förstret. Han såg på månen som lös starkt över hela skolans område och han rös när han insåg att den snart skulle vara full.

*

När väckarklockan ringde slog James genast upp ögonen. Han gjorde ett utfall mot sitt sängbord och stängde av klockan med en smäll. Halv åtta. Peter hade också vaknat, men han inprincip slängde på sig sin klädnad och rusade ner för trapporna för att slippa vara den som behövde väcka Sirius. Vilket var nästan omöjligt att göra. James kom att tänka på Remus och vände huvudet mot hans säng bara för att se att den var tom. Det var inte likt Remus att försvinna iväg sådär. James hade kollat på toaletten, under sängen och av någon anledning i garderoben när en sömndrucken Remus stapplade in i sovsalen. Han såg James förvånade blick och sade förklarande:
"Jag somnade i fotöljen" och började sedan klä sig.
James ryckte på axlarna och vände uppmärksamheten mot Sirius igen. Det började bli ont om tid, klockan var nästan åtta och vem visste hur lång tid det skulle ta att få upp honom. Han gick fram och skakade sin sovande vän. Inget resultat. Han drog bort kudden under Sirius huvud. Inget resultat. Han skakade honom igen, utan reaktion. Irriterad slet James bort täcket.
"Va?", grymtade Sirius och lyfte på huvudet.
"Upp med dig", svarade James bryskt och till hans förvåning så gick Sirius faktiskt upp.
"Se inte så jävla förvånad ut", fräste han irriterat och James skrattade. Sirius gick mot badrummet och ställde sig för att fixa håret. Vårdslös elegans tog längre tid att uppnå än vad man kanske kan tro. James granskade sin egen kalufs i en annan spegel och försökte släta till det. Inget resultat där heller, han suckade och gav upp. Sirius som sett hans försök skrattade.
"Ha ha", muttrade James och måttade en spark mot Sirius, som kvickt hoppade undan. Reslutatet av detta blev att James körde foten rätt in i hanfatet. Han utbrast genast i en falsk sång av svordomar och Sirius skrattade ännu mer.

*

Efter ytterligare tio minuter under vilka Sirius hade fixat sitt hår och James hade kurerat sin tå återförenades de alla fyra i uppehållsrummet. James haltade lite lätt och kastade då och då mördande ögonkast mot Sirius som bara flinade halvelakt till svar. Remus bara skakade på huvudet åt dem båda efter att ha fått reda på anledningen till James skadade tå (stolthet). Precis när de skulle ta sig ut genom poträtthålet öppnades det utifrån och Lily kom in. James sneglade snabbt på henne och försökte sedan skynda sig ut. Men efter endast en knapp meter och halvvägs ute hörde han Lily säga:
"Vad har du gjort med foten?"
Han ryckte till lite av förvåning och vände sig om. Lily tittade på honom. Var det oro i hennes blick till och med? Nej, säkert bara inbillning.
"Jag... jag körde in foten i handfatet", han väntade sig att hon skulle ge honom en dräpande kommentar till svar som vanligt, men istället frustade hon till av skratt. Han såg förvånat på henne.
"Vad var det bra för?", frågade hon och hon log fortfarande. Inte ett spår av den kylighet hon annars reserverade för honom. James kastade ytterligare en mordisk blick på Sirius innan han svarade.
"Det hade sina orsaker.."
Hon skrattade igen och började gå mot flickornas sovsalar.
"Vi ses, Evans!", ropade Sirius efter henne och log sitt vanliga charmiga leende. Av hans tidigare flin fanns inte ett spår. Lily rodnade lätt och försvann upp för trapporna. James ruskade på huvudet.
"Hände det där verkligen?", frågade han
"Det verkar så", svarade Remus och såg också han aningens förvånad ut
"Wohoho, James, kanske har du äntligen fått henne att inse att du kanske inte är så avskyvärd som hon alltid trott", retades Sirius. James gjorde ett utfall mot honom, och gick segrande ur den korta brottningsmatch som utspelade sig, mest på grund av Sirius ovilja att sabba frisyren.