Genomond? [SV]

Titel: Genomond?
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: Vet inte än, men den är knappast åldersgräns på tror jag.
Beskrivning: Mitzi Lestrange, Bellatrix Lestrange dotter, Har vuxit upp hos dom överlevande dödsätarna, och det var redan bestämt när hon föddes att hon skulle gå i sin mors fotspår. Men en dag när hon är 11 får hon ett brev om att få börja på en trollkonstskola, Hogwarts. Hon har fått höra från en gammal dödsätare att Hogwarts är en dålig skola, utan svartkonst på schemat, men dom bestämmer sig ändå för att låta henne gå där, där utbildade sig trots allt hennes mor Bellatrix, och Mörktets Herre själv. Dom har planerat att Mitzi ska bli den nya Mörkrets Härskarinna, och Mitzi tycker själv att hon är den ondaste som kan ta tillbaka makten från dom goda. Men väl på skolan blir hon tveksam. Är hon verkligen som dom alltid har sagt, genomond?
Mitzi är lika gammal som Rose Weasley, Albus Potter och Scorpius Malfoy.
_____________________________________________________
Verkar det bra tycker ni? Jag lägger upp kapitel ett så fort någon gillar det! Jag tar gärna emot kritik! Detta är faktiskt min allra första fanfiction, novell, eller liknande.
_____________________________________________________
Så, nu kommer alla kapitel radas upp här i första inlägget, pga lite rörigt i sidorna
Har gjort ett par ändringar i texterna, just that you know!
Och, en sak till, när ni läser alla kapitel på en gång sådär som nedan, kan ni gärna ta lite pauser mellan kapitlen, för annars kan det bli lite..Öh..Konstigt, om ni läser alla som ett streck. x)
_____________________________________________________
Kapitel 1 – Hogwartsexpressen

Mitzi vaknade med ett ryck. Idag skulle hon, Mitzi Lestrange, börja på en trollkonstskola. Hon reser sig upp från sin svarta bädd och börjar gå mot matsalen. Dödsätarna som inte dog eller sattes i Azkaban efter kriget, hade gömt sig på Malfoys herrgård i flera år nu. Scorpius, hennes jämnåriga kusin, satt redan och åt frukost när Mitzi kom och satte sig bredvid honom. Hon fräste åt en av Malfoys husalfer att steka bacon åt henne, och den lilla varelsen satte igång med fart.
Resten av Malfoys och dödsätarna kom ner till frukostbordet. Frukosten avnjöts i tystnad, förutom små enstaka pip från några av tjänstehusalferna.
- Hrm, hrm. Lucius Malfoy, Scorpius farfar harklade till för att tala.
- Som vi vet ska våra två ungdomar här i huset börja på Hogwarts idag. Jag vill säga till er några viktiga ord innan vi åker till stationen.
- Vi börjar med dig Scorpius, min sonson. Ha uppsikt över Potter och Weasleybarnen och skicka en uggla till oss om dom sen. Även om dom tror dom har vunnit är det inte över än, du måste upplysa oss om blivande fiender.
Scorpius nickade svagt och fortsatte att stirra framför sig. Ibland undrade Mitzi om inte Scorpius var stum, han pratade nästan aldrig och var i sin egen lilla värld, som om ha inte hörde hemma här.
- Och angående dig, Mitzi, Lucius fortsatte att prata.
- Tja, du vet vad du ska göra. Värva anhängare, blivande dödsätare, få dom unga på vår sida.
Och till er båda; Vad ni än gör, hamna i Slytherin!
- Såklart, vad skulle vi annars hamna i? Hufflepuff eller? Sa Mitzi kaxigt. Alla runt bordet brast ut i skratt. Men inte Scorpius. Han satt fortfarande och stirrade framför sig. Hans blick var fäst på något bortom hans tankar.
- Det var det, nu åker vi till perrongen! Lucius ställde sig upp och resten reste också på sig.
- Wendy! En liten ynklig husalf kom fram till Lucius.
- Ja, sir? Gnydde Wendy
Hämta packningen! NU! Wendy sprang upp för trappan som hon hade eld i baken. Mitzi passade på att sparka henne på hennes tunna smalben när hon rusade förbi.
Dom gjorde sig i ordning och ryckte packningen från Wendy.
- Ta hand om huset och diska medan vi är borta! Röt Draco Malfoy, Scorpius rika pappa, åt husalferna som pep till svar.
Draco, Lucius, Scorpius och Mitzi transfererade sig till King's Cross, Scorpius med Draco och Mitzi med Lucius.
Dom landade mitt i den fullspäckade stationen. Dom gick förbi dom förbryllade mugglarna som tittade konstigt på burarna med ugglor, och särskilt Mitzi's, en stor helt svart berguv vid namnet Nyx. Mitzi kastade en äcklad blick på mugglarna och rös, mugglare var det värsta som fanns, men när Mitzi blir Mörkrets Härskarinna kommer det inte finnas mugglare mer. Dom ska utrotas, bli inferier allihop.
Draco gick fram till perrong nio och tre kvart.
- Scorpius, du först!
Scorpius, lika tystlåten som alltid, klev fram och tog sats. Han sprang rakt in i den massiva stenväggen, och just som han slank igenom tyckte Mitzi att han log. Och Scorpius är inte den typen som ler direkt.
- Mitzi, din tur! Mitzi behövde inte ens ta sats. Hon sprang in i väggen direkt Draco hade ropat upp henne. Hennes ostyriga, långa mörka hår fladdrade i fartvinden.
Helt plötsligt stod hon på en annan perrong, där katter sprang jamande överallt, ugglor hoade i sina burar, och ett stort rött ånglok stod framför henne. Hogwartsexpressen.
_____________________________________________________
Kapitel 2 – På väg till Hogwarts

Mitzi knuffade sig fram genom folkmängden. Hon kastade sin väska och buren med Nyx till någon arbetare där. Sen sprang hon genast fram till det stora tåget och gick in. Hon hade inte sett vart Scorpius och dom andra tog vägen, men vem bryr sig? Hon började gå genom tåget för att leta efter en ledig kupé. Trots att dom flesta inte hade stigit på än var det svårt att hitta en helt tom. Men tillslut, ganska långt in i tåget. Hon klev in och satte sig ner på en av platserna. Mitzi drog upp sin trollstav ur fickan. 13 tum svart mahogny med kärna av thestralmanstrå. Hon var faktiskt nöjd med den. Hon började svinga fram och tillbaka med den, så små rökpuffar steg fram i luften. Mitzi höll på en stund, till hon la undan staven och klädde på sig uniformen. Strax därefter sköt en rödbrunhårig flicka upp dörren.
- Hej, får jag sätta mig här? Frågade hon Mitzi. Det var någonting obehagligt över henne, även om hon inte kunde sätta fingret på vad.
- Eh, nej! Sa Mitzi trotsigt till flickan. Det var något mysko med henne, så det var bäst att låta henne vara. Mitzi reste sig upp och smällde igen kupédörren mitt framför ansiktet på flickan.
Och efter en stund av tråkighet började vagnen rulla. Hon blickade uttråkad ut genom fönstret. Landskapet utanför susade förbi som ett virrvarr av grönt. Då öppnades kupédörren åter en gång, och Mitzi's blick fästes kvickt på personen som tittade in. Scorpius. Så där var han.
- Vad gör du här då? Fräste Mitzi.
- Eh, jo, vi undrade om vi kunde få sitta härinne? Frågade Scorpius. Vi!? Undrade Mitzi. Vem i Merlins skägg har han hunnit bli kompis med!? Den rödbrunhåriga flickan tittade fram bakom Scorpius. Åh nej! Tänkte Mitzi. Inte hon igen! Scorpius och flickan klev in och satte sig mittemot Mitzi.
- Ehhm...Det här är Rose. Scorpius syftade på rödbrunhåringen. Mitzi's ögon smalnade till av avsky.
- Och, det här är Mitzi. Sa Scorpius till Rose. Mitzi flyttade sig närmre fönstret. Blä. Rose. Scorpius var inte så tystlåten längre när Rose var med. Mitzi försökte stänga av sig från Scorpius och Rose's pratande, och sjönk in i en dagdröm.
Hennes tankar avbröts av att en liten, mullig tant öppnade kupédörren.
- Sötsaker? Frågade hon. Scorpius och Rose slutade samtala, och Scorpius köpte massvis med chokladgrodor, Bertie Botts bönor i alla smaker, surrande smaskbin, pumpapastejer, kittelkakor och nästan allt annat som fanns på vagnen med. När Rose skulle köpa hejdade Scorpius henne. Han skulle tydligen bjuda henne på sitt. Tvi. Mitzi själv ville inte ha något. Hon blev äcklad av att se Scorpius med Rose. Hon vände sig mot fönstret igen och lade handen på det kalla fönsterglaset. Då, plötsligt, glimmade det till något långt bort. Mitzi försökte titta närmre, och nu såg man flera ljusglimtar där borta. Ljusglimtarna blev fler och fler ju närmre dom kom, och till slut såg man en skugga av ett stort slott torna upp sig. Hogwarts. Mitzi började röra på sig och följde slottet med blicken när tåget närmade sig det med stadig takt.
Och äntligen. Tåget saktade in och stannade. Utanför fönstret stod en stor skylt. HOGSMEADE stod det med stora bokstäver. Mitzi reste sig upp och klev ur kupén. Scorpius och den där Rose får klara sig bäst dom vill, inte tänker jag vänta på dom! Mitzi gick ut ur tåget och rakt ut i den friska höstluften. Hon gick målmedvetet förbi dom andra eleverna som nyss hade klivit ut ur tåget, och mot en stor skepnad.
- Förstaårselever, hitåt! Ropade den stora skepnaden med lite hes röst. När Mitzi kom närmre såg hon att det var en gammal och väldigt stor man. När alla förstaårseleverna var samlade och stod på led, började dom gå mot en stor mörk sjö lite längre bort.
- Nu ska vi åka båt över, okej? Sa den store gamle mannen. Mitzi trängde sig fram bland dom andra förstaårseleverna och steg in i den första lilla ekan som stod vid strandkanten. Inom kort hade alla förväntansfulla elever stigit på båtarna.
Två av dom satte sig i samma eka som Mitzi, en vitblond smal tjej med rakt hår till armbågarna och ett kaxigt uttryck i hennes klarblåa ögon. Den andre, var en spinkig rödhårig kille, som såg ut att vara väldigt nervös.
När alla satt i en båt, började ekorna åka fram över vattnet av säg själv, med hjälp av magi.
- Så, vilka är ni då? Frågade Mitzi dom andra i båten och la armarna i kors.
- Melody, Sa tjejen med minst lika kaxig röst som Mitzi själv. Mitzi kände direkt att hon och Melody passade ihop.
- Du då? Frågade hon den spinkiga killen.
- Va? Frågade du mig? Han lät väldigt nervös, och darrade på rösten.
- Eh, ja? Svarade Mitzi med sin och Melody's kaxiga attityd.
- Jag, jag heter, G...Ggg...Gilbert, Sa pojken ostadigt och osäkert.
- Ha, Gilbert? Vilket fånigt namn! Antar att du är smutsskalle också eller? Sa Melody till Gilbert.
- S-smutskalle..? Sa Gilbert trevande.
- Visst, mugglarfödd då! Nå, är du det?
- Ehm...Ja, Sa Gilbert väldigt tyst.
- Yuck! Fnös Mitzi och Melody i kör och flyttade sig till andra sidan båten, så långt från Gilbert som möjligt.
- Själv heter jag Mitzi, Sa Mitzi till Melody när dom väl var på säkert avstånd från Gilbert.
Melody öppnade munnen för att svara, men hann inte säga något innan båten slog emot land. Hogwarts.
_____________________________________________________
Kapitel 3 – Kapitlet-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn (Tilldelat Valmo som tack för den fina sorteringssången, och iidaahh för den magnifika titeln)

Mitzi och Melody log mot varandra. Hogwarts. Dom klev kvickt ur båten, och just när den spinkiga Gilbert också skulle ställa sig på land buttade dom till ekan så han ramlade bakåt ner i vattnet
- Blubb, Blabb....Gilbert försökte komma upp ur det mörka vattnet. Melody fnittrade till av skadeglädje.
- Där får han ligga om han så gärna vill, kom så sticker vi in! Mitzi och Melody småsprang med dom andra eleverna bakom sig (Dock inte Gilbert, undrar var han kan vara?). Till slut nådde dom en stor mörk ekport. Dom fick stå där och vänta ett tag, men till slut kunde Mitzi höra hur någon öppnade den massiva trädörren inifrån. Personen innanför porten verkade fumla lite med handtaget, men ungefär tre minuter senare öppnades dörren sakta. En lite rund man som såg smått förvirrad ut stack ut huvudet, tittade på förstaårseleverna och den store mannen som tydligen hette Hagrid, öppnade dörren helt och lät eleverna strömma in. Mitzi och Melody klev in i en stor, verkligen jättestor, hall med gigantiska ljuskronor i taket. Alla fick åter igen ställa sig på ett prydligt led, med huvudet vänt mot ytterligare en stor port. Den lite runda mannen ställde sig framför dom medan Hagrid gick någon annanstans, Mitzi kunde inte se vart han gick.
- Hej, jag är Professor Longbottom, och välkomna till Hogwarts skola för Häxkonster och Trolldom! Ropade mannen en aning nervöst ut över eleverna.
- Ni kommer nu bli insorterade i fyra elevhem, Gryffindor, Slytherin, Hufflepuff och Ravenclaw! Medan Professor Longbottom ropade ut det började Mitzi och Melody känna sig uttråkade. Melody pillade med sina naglar och Mitzi la armarna i kors och tittade med trött blick på trädörren framför dom.
Professor Longbottom fortsatte att babbla på, och det tog en lång (och dötrist) pratstund innan dörren öppnades framför dom. En stor sal visade sig, och många blickar vändes mot förstaårseleverna när dom tågade in i salen. Det var först nu Mitzi började tänka på Scorpius. Hon vände huvudet mot hans håll, och såg honom nervöst titta sig omkring i salen, samtidigt som han höll Rose's hand. Tvi, usch, blä. Mitzi orkade inte med äckligheterna och började titta framåt istället. Salen var verkligen stor. Det fanns fyra långbord, och framför dom ytterligare ett med med dom som antagligen var lärare. Vid mitten av långbordet satt en gammal häxa som log åt dom nya eleverna. Antagligen Professor McGonagall, rektor, tänkte Mitzi. När dom hade kommit en bit in i salen bad Professor Longbottom dom att stanna, och gick sen halvsnabbt fram till lärarbordet, böjde sig ner bakom, och tog fram en gammal träpall och en om än äldre hatt. Professorn fortsatte med att ställa fram pallen framför lärarbordet, och placerade den gamla trådslitna hatten på. Sedan gick han till sidan av lärarbordet med ett långt pergament i handen.
När alla verkade ha satt sig till rätta, öppnades en reva på den gamla hatten, och han brast ut i sång.

När fyra vänner möttes,
en gång för länge sen.
Bilda de en skola som flitigt sköttes.
De ville lära upp, barn med magisk kraft.
Hur de skulle lära dem,
skildes åt, så de bilda varsitt hem,
där de lärde upp elever. (Eh, vad i Merlins...!? Började Mitzi tänka)

I Ravenclaw värderas klokhet, skarpa hjärnor och mycket de vet.
I Slytherin finns listiga rävar, som med alla knep, efter seger strävar.
En Hufflepuff är en riktig vän, ingen är för svårt för dem.
Om en vän i fara är, finns en Gryffindorare där.
(Nu började Mitzi att sluta lyssna helt, vad sjutton var denna fåniga trudelutt till för?)

Efter en stund som kändes som flera timmar slutade äntligen den irriterande hatten med sin falska sångröst. Mitzi höll nästan på att somna medan eleverna klappade i händerna och Professor Longbottom steg fram en bit bredvid pallen med det långa pergamentet i handen.
Professorn harklade sig lite och började läsa upp:
- Alstein, Sally! En lite mullig tjej med långt svart hår skuttade fram och satte sig på pallen.
Hmm...Hatten började tänka och mumla tyst för sig själv.
Nåväl, det får bli; RAVENCLAW! Sally studsade glatt vidare mot Ravenclawbordet, och Ravenclawarna jublade förtjust.
- Aybroom, Cyris! Ytterligare en tjej kom fram och satte sig på pallen. Hon hade halvlångt råttfärgat hår och ett leende på läpparna.
- Den här var enkel, HUFFLEPUFF! Cyris log ett om än större leende och gick mot det applåderande Hufflepuffbordet.
- Nästa, Duelake, Martin! En ganska lång kille med mörkbrunt, lite rufsigt hår och hasselnötsbruna ögon steg upp och satte sig på pallen. . Melody tyckte tydligen att han var snygg, för hon knuffade till Mitzi lite i sidan och tittade längtansfullt på Martin.
- Aha, du är en idealisk...SLYTHERIN! Melody log mot Mitzi och tittade triumferande på henne.
Efter Martin kom en snubbe som hette Everflow i efternamn, efter honom någon nervös liten tjej som hade något i stil med Goomer som efternamn, och om Mitzi hade räknat rätt var det bara en kvar tills det var hennes tur.
- Jordan, Shila! Det var tydligen så flickan före Mitzi hette. Hon verkade ganska nervös, men när hon hade suttit sig på pallen dröjde det inte länge förrän den ropade; GRYFFINDOR!
Shila log med hela ansiktet när hon fick höra vilket elevhem hon hamnat i. Blä, tänkte Mitzi, hur kan man bli glad av att hamna i Gryffindor? Men Shila sprang nästan mot dom överlyckliga Gryffindoreleverna. När hon hade satt sig till rätta bland dom, var det äntligen dags.
- Lestrange, Mitzi! Det var som om tiden stod still när Professorn hade utropat hennes namn. Ingen rörde sig, ingen pratade, som vid de andra sorteringarna. Alla i salen följde Mitzi med blicken när hon nonchalant gick och satte sig på pallen. Nu började tystnaden övergå till upphetsade viskningar runt om i elevmassan.
- En Lestrange! Ropade hatten direkt hon hade fått den över huvudet. När den började sjunka ner för ögonen på henne började den prata lågmält med Mitzi.
- Det var längesedan, men du är så lik din mor att det känns som den dagen hon blev sorterad!
Du vet nog vad som väntar, SLYTHERIN!
Mitzi gick med lätta steg mot Slytherinbordet. Några ställde sig upp och klappade starkt i händerna, andra satt kvar och klappade löst, och vissa gjorde ingenting. Varför vart de så chockade över att hon kom till Hogwarts?
- Lemonleaf, Melissa! En rödlätt flicka satte sig på pallen, blev insorterad i Ravenclaw, gick glatt dit, och sen var det dags för en till att bli sorterad.
- Malfoy, Scorpius! Scorpius släppte försiktigt Rose's hand och gick ganska långsamt fram till pallen. Han satte sig, fick hatten placerad på huvudet, och...Inget mer. Han satt där i evigheter kändes det som. När Mitzi började bli lite otålig, satt han kvar där. När de andra förstaårseleverna som inte blivit sorterade än började trampa runt på stället av otålighet, hände inget. Men till slut, till slut, så...

Scorpius synvinkel

När Scorpius hörde Professor Longbottom ropa upp hans namn gav han Rose en sista blick, släppte hennes hand och vände blicken mot pallen en bit framför honom. Han började nervöst och långsamt gå mot pallen. Han satte sig, fick hatten över huvudet och blundade när den föll ner över ögonen på honom.
- Aha, en till Malfoy...Viskade hatten. Men du verkar inte vara som de andra i din familj.
Scorpius blundade hårt nu.
Du är godhjärtad och har inget emot att hjälpa till, du arbetar hårt för att nå dina mål, du är verkligen en sann H...
- Nej! Tänkte Scorpius bestämt. Jag får inte, snälla, jag får inte!
- Vill du inte? Frågade hatten.
- Jo, ja...jo. Jag vill verkligen. Men snälla, placera mig inte där!
- Varför inte?
- Det....Är komplicerat. Placera mig i Slytherin i stället, snälla!
- Du passar inte in i det elevhemmet, du är en sann Hufflepuff, och det vet du mycket väl.
- Ja, men...
- Du är en äkta Hufflepuff i själen, varför inte ta ett steg in i där du passar in, där de uppskattar dig för den du är?
- Hur...Vet du?
- Jag bara vet, Mr Malfoy. Men nog med prat nu, vart ska vi sortera in dig?
- Jag vet inte...Mumlade Scorpius.
- Jo, det vet du mycket väl, unge man!
Scorpius hjärta bultade hårt i bröstkorgen.
- Du borde hamna i Helga's elevhem, men eftersom jag tar viss hänsyn till elevernas val, får du väl bli en av Salazar's elever. Är du säker? Detta kommer aldrig kunna ändras vet du.
- Jag....Jag är säker.
- Bra, SLYTHERIN!
Just när hatten lyftes av honom, hörde han hattens viskning i huvudet.
- En annorlunda Slytherin, må jag säga...
_____________________________________________________
Kapitel 4 – Håll er borta från sjön

När Scorpius kom fram till det jublande Slytherinbordet såg han nästan gråtfärdig ut.
Han satte sig ostadigt ner bredvid Mitzi, men tittade aldrig upp på henne, inte på de andra heller, för den delen. Mitzi suckade lätt och ryckte lite på axlarna. Visst var han en konstig pojke ibland, Scorpius, men man får leva med det. Hon hade vant sig.

- Melway, Penny!
- RAVENCLAW!
Den korta Penny log nöjt och gick mot Ravenclaw-bordet.
- Potter, Albus!
Mitzi ryckte till vid nämnandet av den glasögonbeprydde pojkens efternamn. Potter. Åh nej. Potter! Mitzi kom på sig själv med att göra en äcklad grimas.
Sorteringen fortsatte. Lång tid. För lång tid. Mitzi började bli hungrig. Hennes tomma mage kurrade när hon tittade ner på den alltför tomma tallriken. Det kändes som om hon inte hade ätit på århundraden. Men sorteringen fortsatte. Och fortsatte. Hur många elever skulle sorteras egentligen?
Då utropades ett namn som fick Mitzi att rycka till igen och Scorpius att titta upp första gången på länge.
- Weasley, Rose! Mitzi följde den rödbrunhåriga flickan med blicken. Det var hon som Scorpius pratade med. Som han höll hand med. En Weasley. Scorpius var vän med en Weasley. Usla blodsförrädare. Visste väl att det var något fel med Malfoy-pojken.
Efter en tids tänkande mumlade hatten något ohörbart och utropade slutligen;
- GRYFFINDOR!
Weasley såg ut att bli lika glad åt elevhemsvalet som den där Jordan-flickan. Usch.
Hon såg hur Weasley skuttade lyckligt fram till Gryffindorarna som jublade i högan sky, men sneglade lite mot Slytherinbordet, mot Scorpius, som sneglade tillbaka.
Usch, usch igen, tänkte Mitzi, och återgick till sin tallrik.
- Wintersong, Melody!
Mitzi tittade upp igen. Melody. Varför kände hon igen det namnet? Medan Mitzi funderade satte sig en blond, lång häxa på pallen.
Just det! Melody! Melody, den renblodade typen!
Hon som hon delade båt med på vägen till slottet!
- SLYTHERIN!, vrålade Sorteringshatten, och störde Mitzi i hennes tankar.
Melody slog sig glatt ner på Mitzi's andra sida.
- Så, du är en Lestrange? Frågade Melody med smått höjda ögonbryn.
- Ja? Svarade Mitzi, som om det vore det mest normala man kunde heta.
- Jag har hört om dem. Våra familjer var tydligen typ vänner eller något, sa Melody spydigt.
Mitzi tittade upp och in i Melody's självsäkra, isklara blick.
- Kanske, tillade hon och ryckte på axlarna.
Efter ytterligare några sorteringar, och ytterligare några samtal med Melody, utropades det sista namnet upp.
- Yardfield, Gilbert!
Pppfft! Melody fnittrade till.
En dyngblöt, skakande, spinkig pojke med lite sjögräs i det våta håret steg darrande fram och satte sig.
- Hmm....GRYFFINDOR! Ropade hatten efter viss betänketid.
När Gilbert skakigt gick till Gryffindorbordet lämnade han blöta, leriga fotspår efter sig på det rena golvet.
- Smutsskalle, mumlade Mitzi och Melody nickade instämmande och himlade med ögonen.
- TYSTNAD!
Både Mitzi och Melody hoppade till när Professor McGonagall höjde rösten (Den måste ha varit magisk förstärkt, tänkte Mitzi), och det verkade alla andra i den gigantiska salen också gjort, för alla satt knäpptysta med en fäst blick på professor McGonagall.
- Tack. Välkommen och välkommen tillbaka, kära Hogwarts-elever! Professorn log med hela ansiktet.
Innan vi fyller på dessa tallrikar skulle jag vilja säga en sak, (Suck! Tänkte Mitzi och la armbågarna på bordet) Detta skolår skulle vi vara oerhört tacksamma om ni höll er borta från sjön, för er säkerhet!
Det började mumlas runt om i salen.
- Vadå 'håll er borta från sjön'?
- Varför det?
- Vad är farligt?
- Och jag skulle inte vilja se någon elev som försöker trotsa lagen, tack! Om ni inte vill förkorta era liv, är det bäst ni håller er borta från sjön, och lyd den regeln! Avslutade McGonagall.
Mitzi hånlog och vände sig mot Melody. Hon hade samma uttryck på läpparna. Tänkte hon samma sak?
- Varsågoda och ta för er! Utropade Professor McGonagall med ett brett leende på läpparna.
Med ens fylldes alla faten och skålarna på de fem borden med alla möjliga maträtter man kunde tänka sig.
Mitzi började genast ta för sig av en köttfärspaj, medan Melody kastade sig över en gryta som luktade ljuvligt.
Det smakade gudomligt. Allting. Hon hade aldrig känt sig så här mätt förut. Just när hon trodde att hon skulle storkna av all mat byttes potatisen, biffarna och pastan ut mot de största skålar Mitzi någonsin sett, överfyllda med glass, godis och tårtor. Med ens fanns det hur mycket plats som helst i magen. Hon tog en stor muffin, proppfylld till bristgränsen med blåbär. Fantastiskt. Helt fantastiskt. Hon åt och åt och åt, men till slut måste man bli mätt hur mycket mer det än fanns som hon inte ens smakat på. Mitzi la ansiktet i händerna, lutade armbågarna på bordet och suckade nöjt. Hon kollade upp mot det förtrollade taket. Det var stjärnklart inatt, det såg ut att vara kallt där ute. Själv satt hon trygg inne i värmen, mätt och belåten, i väntan på att få lyfta sig och bege sig mot sitt nya uppehållsrum, Slytherins uppehållsrum.
_____________________________________________________

Kapitel 5 – The Nothing

Hon stod mitt i ingenting. Ingenting var vitt. Vitt, åter vitt, som en klar vinterdag.
- Mitzi?
En vacker röst svepte förbi som med vinden.
- Mor?
Hennes mor steg sakta, men rakryggat och vackert, fram till henne, insvept i en tjock dimma.
- Mitzi? Jag har en uppgift till dig.
- Ja, Mor? Du vet att jag redan vet om Du-Vet-Vad.
- Du börjar få attityd ser jag, Mitzi. Och ja, det vet jag mycket väl att du vet, och det är inte det.
- Inte, Mor?
- Inte, Mitzi.
Hitta mina minnen, Mitzi. Hitta dem och ta dem.
- Dina minnen?
- Mina minnen.
- Ja, mor, jag ska.
- Jag litar på dig.
Hennes mor sträckte ut handen mot henne, och hon sträckte ut handen mot sin mor.
Deras handflator rörde vid varandra. Handen hon kände var kall, på något sätt. Kall och täckt av någon slags rök eller dimma.
- Jag litar på dig, upprepade hennes mor, och med de orden upplöstes hon i dimman, blev till ingenting, ingenting som försvann mitt i ingenting, mitt i allt det vita.
Mitt i allt det vita stod hon kvar. Kvar, och stirrade hjälplöst framför sig, där hennes mor nyss hade stått. Kvar ensam.

Ge mig ett kapitel därmed pasta!

haha bara skoja tänker inte härma med pastan mer!
men JAG VIL HÖRA ETT KAPITEL

Så du gillade den? Tack, tack, taaaack! Här kommer mer!
_______________________________________________

Kapitel 1 – Hogwartsexpressen

Mitzi vaknade med ett ryck. Idag skulle hon, Mitzi Lestrange, börja på en trollkonstskola. Hon reser sig upp från sin svarta bädd och börjar gå mot matsalen. Dödsätarna som inte dog eller sattes i Azkaban efter kriget, hade gömt sig på Malfoys herrgård i flera år nu. Scorpius, hennes jämnåriga kusin, satt redan och åt frukost när Mitzi kom och satte sig bredvid honom. Hon fräste åt en av Malfoys husalfer att steka bacon åt henne, och den lilla varelsen satte igång med fart.
Resten av Malfoys och dödsätarna kom ner till frukostbordet. Frukosten avnjöts i tystnad, förutom små enstaka pip från några av tjänstehusalferna.
- Hrm, hrm. Lucius Malfoy, Scorpius farfar harklade till för att tala.
- Som vi vet ska våra två ungdomar här i huset börja på Hogwarts idag. Jag vill säga till er några viktiga ord innan vi åker till stationen.
- Vi börjar med dig Scorpius, min sonson. Ha uppsikt över Potter och Weasleybarnen och skicka en uggla till oss om dom sen. Även om dom tror dom har vunnit är det inte över än, du måste upplysa oss om blivande fiender.
Scorpius nickade svagt och fortsatte att stirra framför sig. Ibland undrade Mitzi om inte Scorpius var stum, han pratade nästan aldrig och var i sin egen lilla värld, som om ha inte hörde hemma här.
- Och angående dig, Mitzi, Lucius fortsatte att prata.
Tja, du vet vad du ska göra. Värva anhängare, blivande dödsätare, få dom unga på vår sida.
- Och till er båda; Vad ni än gör, hamna i Slytherin!
- Såklart, vad skulle vi annars hamna i? Hufflepuff eller? Sa Mitzi kaxigt. Alla runt bordet brast ut i skratt. Men inte Scorpius. Han satt fortfarande och stirrade framför sig. Hans blick var fäst på något bortom hans tankar.
- Det var det, nu åker vi till perrongen! Lucius ställde sig upp och resten reste också på sig.
- Wendy! En liten ynklig husalf kom fram till Lucius.
- Ja, sir? Gnydde Wendy
- Hämta packningen! NU! Wendy sprang upp för trappan som hon hade eld i baken. Mitzi passade på att sparka henne på hennes tunna smalben när hon rusade förbi.
Dom gjorde sig i ordning och ryckte packningen från Wendy.
- Ta hand om huset och diska medan vi är borta! Röt Draco Malfoy, Scorpius rika pappa, åt husalferna som pep till svar.
Draco, Lucius, Scorpius och Mitzi transfererade sig till King's Cross, Scorpius med Draco och Mitzi med Lucius.
Dom landade mitt i den fullspäckade stationen. Dom gick förbi dom förbryllade mugglarna som tittade konstigt på burarna med ugglor, och särskilt Mitzi's, en stor helt svart berguv vid namnet Nyx. Mitzi kastade en äcklad blick på mugglarna och rös, mugglare var det värsta som fanns, men när Mitzi blir Mörkrets Härskarinna kommer det inte finnas mugglare mer. Dom ska utrotas, bli inferier allihop.
Draco gick fram till perrong nio och tre kvart.
- Scorpius, du först!
Scorpius, lika tystlåten som alltid, klev fram och tog sats. Han sprang rakt in i den massiva stenväggen, och just som han slank igenom tyckte Mitzi att han log. Och Scorpius är inte den typen som ler direkt.
- Mitzi, din tur! Mitzi behövde inte ens ta sats. Hon sprang in i väggen direkt Draco hade ropat upp henne. Hennes ostyriga, långa mörka hår fladdrade i fartvinden.
Helt plötsligt stod hon på en annan perrong, där katter sprang jamande överallt, ugglor hoade i sina burar, och ett stort rött ånglok stod framför henne. Hogwartsexpressen.
_____________________________________________
Varsågod Simon! Tja, det var väl det, alla kapitel kommer inte bli lika långa!

Jättebra! *bevaka tråden*

Ett tips är att lägga talstreck när någon pratar, så blir det lättare att läsa.

Jag gjorde ju det? Åh neeeeej! Talstrecken kopierades inte! Konstigt och dumt! Men jag lovar, jag skrev med talstreck när jag skrev den! Nu har jag ändrat och rättat till det! Och kul att du gillar den iidaahh! Det dröjer nog till nästa kapitel, har inte ens börjat på det än...

Okej, skrev du med talstreck i något Word-liknande program? Då kan du testa att skriva med vanliga bindestreck!

Haha! Bra syrran!

Ja det gjorde jag... Och Pixie, läser du denna!? Du är ju min tvilling! X)

Yay hoppas scorpius hamnar i slytherin och scorpius och Mitzi höll väl i deras hand när dem transfererade sig?

MORE,MORE,MORE,MORE,MORE,MORE!!!!!!!!!!!!!!!!!

PUFFIS, jag tänker kräva mer av dig och kanske t.om spamma din inkorg om jag inte får MEEEEER!!!
Så, du och Pixie är tvillingar?
Hm, då kanske mina drömmar ändrar spår...