Dark Times: Början

Hej på er kära mugglisar. Detta är då fortsättningen på min förra fanfiction.
AKA "Att Hitta Balansen." ^^ Jag hoppas ni vill läsa!


Titel: Dark Times: Början
Språk: Svenska, engelska stycken/meningar.
Typ av text: Fanfiction.
Antal kapitel hittills: 10
Färdigskriven: Nej
Rating: PG13
Handling: Jessica är nu en dödsätare, och efter att ha lovat Avery att besöka deras far så försvinner hon. Lara och Avery är ensamma kvar i familjen Ravens mörka herrgård. Vad finns det egentligen för hemligheter där? Tänker verkligen Avery gå klart sin utbildning vid Hogwarts skola för unga häxor och trollkarlar? Vad är det Lara döljer under sin kalla monsterliknande yta?





Så vad tycks? Ska jag lägga ut första kapitlet? ^^

Låter bra! Kapitel tack! ♥

JAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!! I'M HAAAAPPYYYYYY!!!! Och det här verkar ännu mer spännande! ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ ♥ jag är beredd!

Verkar bra :3 Fortfarande för ung, men strunt samma c8

Åh, ja!!! Jag streckläste hela din berättelse förut, men kommenterade aldrig eftersom jag absolut nt kunde få ber alla mina känslor i ord, seriously var jag helt lost i flera dagar, så bra var det ♥ Men jag lovar att jag ska kommentera så mkt jag kan nu!! ;3
Åh, är så spänd på fortsättningen, jag vill veta hur det går för Sirica, och hur dödsätarna egentligen tänker, förstår dem nt riktigt...
So, plz write more, bevakar hårt ♥

Här är prologen. ^_^ Eller kapitel 1, hur man nu vill se det. Värt att veta är väl att de åkt till Lara och Davids familj i Rumänien. x)

Prolog

Jessica

Fjärde januari 1976.

Pianospel ljöd genom huset. Det mörka hus som var på pricken lik det hemma. Förutom just de små detaljer som sa oss att detta var Laras familjs hus.

Det började redan vid den svarta grinden som ledde in till husets ägor. Som fick mig att känna mig som instängd. Från utsidan av grinden och stängslet som hörde till så såg herrgården ut att vara lite mer prydd. Snön väl skottad åt sidan så att en gång kunde leda oss upp mot ingången. Häckarna välklippta och till och med rosor såhär på den tidiga början av året. Så fort jag satte min fot innanför grinden så upphörde magin som skulle hållit alla mugglares ögon borta. Gräset var så högt och ovårdat att det växte igenom snön. Rosorna som jag sett var fladdermöss som antagligen var tama. Då jag tagit ett steg till så hade jag oförberett transfererats till ingången av huset. Dörrarna var öppna och det doftade himmelskt. Trots att herrgården från utsidan varit så lik vår hemma i England så var det så otroligt vackert i Familjen Andersons hus. Entréhallen var fylld av ljus som svävade omkring i luften bland vackert höstfärgade löv. Det var som om huset levde.

Jag släppte ner min väska bredvid mig med ett trollstavssvep. Den landade lätt med en ljudlig puff och jag tryckte ner trollstaven i en av mina höga boots under den enkla svarta klänningen jag bar. Lara stod intill mig, intryckt i Averys famn med Averys arm om henne. På min andra sida stod David. Han satt i soffan i västra flygeln då vi kom hem senare in på natten för några dagar sedan. Ingen sa ett endaste ord. Men när jag senare inpå natten gick ner dit igen för att hämta ett glas eldwhiskey mot min sömn så hann jag inte ens gå innanför flygelns dörrar förrän jag hörde ett stön. Jag lät dörren som jag öppnat lite stå. Men jag kastade en blick in i flygeln och såg det mörkt röda håret svepa sig om Laras nakna axlar där hon satt över Davids nakna kropp. Min första och enda tanke var på att de var syskon. Innan jag gick hörde jag hur de i takt med varandra viskade varandras namn. Det gav mig rysningar och mardrömmarna jag drömde den natten var bisarra. Ibland var det Avery och Lucius, ibland iakttog jag dem inte ens. Ibland var det min egen bror jag kysste.

Vid trappans topp från två sidor nerför två andra trappor kom fyra personer. Två tjänare följde dem. De stannade i mitten av den vackra trätrappan som var belagd av en röd matta som räckte till dörren. På väggarna syntes porträtt, landskap och vackra texter i tavlorna. Som rörde sig då och då. Neg eller bugade sig. Lyfte på hatten eller bara log. Log ett kritvitt leende med spetsiga hörntänder. Jag kände mig obehaglig där jag stod på samma plats som förut. Med ett dussin blickar vilandes på mig.

”Lara! David! Åh min älskade!”, brast den vackra kvinnan i trappan ut. Hennes gyllenblonda lockiga hår som räckte ner till knäna gungade över hennes sammetsröda klänning, som såg ut att komma rakt från sjuttonhundratalets förnämaste damer. David och Lara gick fram och slog armarna om vad som verkade vara deras mor.
”Cara mia”, viskade David då hans ansikte hamnade i sin mors gyllene hår. De första ord jag hört honom yttra på fyra dagar och jag förstod dem inte ens. Sedan fortsatte konversationen David påbörjat, men inte på Italienska, men på Rumänska. Avery lade en arm om mig, men mardrömmarna från nyår fick mig att dra mig ifrån honom. Han såg upprört på mig och jag log urskuldande mot honom. Sedan såg jag mot familjen Anderson. De två tjänarna som stod bakom hade klänningar som gick runt bysten och ner till de barfota anklarna. Det var en hemsk syn att se armarna, bröstkorgen och halsen som var smyckade i bitmärken. Dock var de vackra och de såg inte ut att må dåligt. Det syntes tydligt att det var tvillingar. Då det knappt gick att skilja dem åt. Blåsvart hår i pagefrisyr, samma ögon. Förutom den lilla skillnaden att den ena tvillingen hade det blåa ögat på vänster sida, och det gröna på det högra, medan den andra tvillingen hade tvärtom. Men de var så enormt vackra. Leendet de gav mig när de märkte att jag iakttog dem fick mig att smälta. Deras tänder var i silver.

”Åh, jag glömde helt bort våra gäster!”, tjoade Laras och Davids mor högt, medan David försvann uppför trappan bakom dem och Lara stannade kvar med en oroande blick bakåt. Jag började nästan skratta åt hur bra de agerade. ”Ni får ursäkta mig!”
Hon tog min hand och kysste den med sina kalla illröda läppar. Jag neg och presenterade mig.
”Jessica Raven, fru Anderson”, sa jag tillgivet och log. Hon gick tre steg åt sidan och höll fram sin hand till Avery som tog den utan att tveka. Hon fick inte gåshud i nacken av hennes kalla hud. Det var antagligen en vanesak.
”Avery, Avery Raven, du sköna madame”, flörtade han och jag kunde skymta en arg blick från Laras hall. Hon hade ju egentligen inte så mycket att säga till om. Avery jävlades. Hon hade varit otrogen på riktigt.

”Kom! Kom så får jag presentera er till resten av familjen!”, skrattade fru Anderson milt och tog bådas händer och ledde oss fram till resten. Vad jag inte lagt märke till förut var den lilla flicka som gömt sig bakom mannen jag antog var fru Andersons man. Herr Anderson alltså. Han hade helt olikt sin fru svart bakåtkammat hår och hans ansiktshår var vackert passande till hans ansiktsdrag. Men flickan. Flickan hade så mycket färg. Det var omöjligt att hon kunde vara vampyr. Hon höll dock ett fast tag om herr Andersons hand och verkade inte vara den första att släppa.
”Åh, detta är min man, Claudius Anderson”, sa hon och hänvisade mig till mannen.
”Ett nöje”, sa jag och neg medan Avery bugade sig.
”Morbror Fenix”, sa hon och hänvisade till en man som såg ut att vara ett sekel äldre än henne. Med scharlakansrött hår som stod vilt om huvudet.
”Otämjbart”, skrattade han med ett snett leende när jag såg förvånat på honom. Redan då visste jag att denna man var någon jag skulle komma att tycka om.
”Lika stort nöje!”
Jag följde fru Andersons steg medan Avery stannade kvar och pratade med morbrodern.
”Min syster, Joanna”, presenterade hon en kvinna som var hyfsat lik henne själv, dock var hennes hår jämnt brunt. Hon log snett med sina mörkt rosa läppar. Men ögonen visade ingen känsla.
”Nöjet är helt på min sida”, sa hon och visade ett par sylvassa tänder runt hela munnen. Hon såg hemsk ut. Jag nickade och neg. Denna kvinna var någon man självfallet var tvungen att ha respekt för. Men jag skulle nog stå ut de återstående fyra dagarna innan vi åkte tillbaka till Hogwarts igen.

”Lara, visar du våra gäster till deras rum, sedan kan ni komma ner till köket om en halvtimma!”, började fru Anderson febrilt, hon kunde verkligen inte hålla munnen stängd i mer än fem minuter.
”Jag har lagat mat.”


_____________________________

Woho första delen av denna fanfictionen. Många återstår! Vi får se hur lång tid det tar tills den är klar. Jag hoppas att jag kommer att avsluta denna snabbare än den förra. C: ♥

HOPPAS NI TYCKTE OM ER! All kärlek till er som orkar läsa. ♥

Åh, så awsome, jag älskar det ♥
Wut? Lara och David?! Ehh hm, konstig syskonrelation (om de nu är syskon?)... Jag som tyckte att Lavery passade så bra, stackars Avery :'( Vet han redan om det? Stackare iaf :c

Var tog Sirius vägen, och är deras kärlek fortfarande stark? Hoppas det, shippar dem ♥ Men jag önskar att Jessica aldrig hade blivit dödsätare, då skulle Sirica fått en lycklig ljus framtid med Lily och marodörerna ><

Jättebra skrivet som vanligt, älskar allting ♥ det är en av de bästa ff:na jag läst 8}

JAG ÄLSKAR DEN HÄR REDAN!!
Men alltså ... Lara ... och ... David ... ? DE ÄR SYSKON
Och stackars Avery som blir tvungen att stå ut med det. Fy på dig Lara. Och så blir han tvungen att följa med dom ... nä fy. Och jag som trodde att lavery skulle vara ett sånt här "Perfekt" par ... fast det blir kanske det i slutändan .. ?
Och sen Sirica ... säg att dom fortfarande är tillsammans! Jag menar de är ju perfekta för varandra! Och Sirius är den sexigaste killen nånsin jag skulle inte kunna stå ut att se honom tillsammans med nån annan.
Men sen är ju den där dödsätar-grejen. Jag säger inte att jag gillar tanken på att Jessica är en dödsätare men det är författarens val så jag säger ingenting alls. Och sen så kan det ju leda till något bra, för man vet aldrig vad författaren planerat.
Och sen: Lucia. Ship-namnet alltså. Det är ju lite misstänksamt att hon tänker på den där kyssen ... Du har väl inte planerat ... ? Jag avslutar inte meningen.

I alla fall: jag älskar den här ff:n! ♥

Och glöm inte:

KEEP CALM AND WRITE ON
och
KEEP CALM AND SHIP SIRICA

Oj... konstig syskonrelation? :oooo Stackars Avery :'(

Aja, det var jättebra, i vilket fall! =D

HEJ TREZZAN!
Bara för att du dissade och tog fett lång tid på dig innan du läste mina kapitel så tänkte jag göra detsamma.
Tyvärr gick inte det så bra, så här kommer min onödiga kommentar som du ändå aldrig kommer svara på.

Det började redan vid den svarta grinden som ledde in till husets ägor. Som fick mig att känna mig som instängd. Från utsidan av grinden och stängslet som hörde till så såg herrgården ut att vara lite mer prydd. Snön väl skottad åt sidan så att en gång kunde leda oss upp mot ingången. Häckarna välklippta och till och med rosor såhär på den tidiga början av året. Så fort jag satte min fot innanför grinden så upphörde magin som skulle hållit alla mugglares ögon borta. Gräset var så högt och ovårdat att det växte igenom snön. Rosorna som jag sett var fladdermöss som antagligen var tama. Då jag tagit ett steg till så hade jag oförberett transfererats till ingången av huset. Dörrarna var öppna och det doftade himmelskt. Trots att herrgården från utsidan varit så lik vår hemma i England så var det så otroligt vackert i Familjen Andersons hus. Entréhallen var fylld av ljus som svävade omkring i luften bland vackert höstfärgade löv. Det var som om huset levde.
Hm Trezz.
Älskar dina beskrivningar.
Det här stycket var så perfection att jag kände för att ta en vals med Lucius i vardagsrummet till en halvdan umpaskumpa låt, men han avböjde förslaget.
Har jag berättat för dig att han blivit nudist?
Han springer omkring här hemma endast iförd en herrstrumpa i storlek 47 och en skär stråhatt med ett blått sidenband runt brettet. vet inte vad som tagit åt honom, tror han gör ett sista desperat försök till att haffa på Hanlio, som påstår att hon inte är intresserad.
Sweet lögn älskling, sweet lögn.
Öh, nu tillbaka till kapitlet.
Jag älskade som sagt det här stycket, det var perfekt skrivet.
Förutom att jag blir förvirrad av dina radbyten, men jag antar att allt är rätt å riktigt, det är bara jag som inte är van att läsa så.
Jag vill också ha en tam fladdermus.

Huh, hur kan en väska landa med ett Poff?! O__O
Comfused but still in love! :*

Jag gillar inte David.
Jag gillar inte Lara heller.
Jag vill hela tiden stava hennes namn Laura, antar för att det är snyggare.
Nåväl. Det där med incest... Huah!
Du minns väl min reaktion när du läste det högt för mig?! Just det bitches-Jag har nämligen redan HÖRT det här kapitlet.
För Trezzan och jag har en alldeles speciell relation, SUG PÅ DEN NI VA.
Gaha älskar den här delen så sjukt himla mycket.

Jag kände mig obehaglig där jag stod på samma plats som förut. Med ett dussin blickar vilandes på mig.
Jag förstår dig så väl Jess.
Det hade jag också gjort.

Lara! David! Åh min älskade!”, brast den vackra kvinnan i trappan ut. Hennes gyllenblonda lockiga hår som räckte ner till knäna gungade över hennes sammetsröda klänning, som såg ut att komma rakt från sjuttonhundratalets förnämaste damer. David och Lara gick fram och slog armarna om vad som verkade vara deras mor.
Okej henne tycker vi INTE om.
Hon har tränat ungarna att sätta på varandra. Fy sjuttsingen.

Tillåt mig översätta för dig, Jessica.
”Cara mia” = MIN ÄLSKLING.
Ja, han tänder på sin morsa, Jess.
Bäst att du varnar dina vänner (Om du fortfarande har några) och tar dig ifrån illa kvickt.
Annars lär det bli du och Avery som ligger tätt ihopslingrade.
Men det har du säkert inget emot, ditt äckelpäckel! O_O

”Kom! Kom så får jag presentera er till resten av familjen!”, skrattade fru Anderson milt och tog bådas händer och ledde oss fram till resten.
Vänta lite här!
Sen när blev Vampyrer värsta friends optimsiterna? GAHA.

”Jag har lagat mat.”
Ja det är SÄKERT jättegott.

....
Okej, förlåt för alla mina cpiga meningar men jag är trött.
Okej, Trezzz.... DETTA VAR HELT UNDERBART.
Du är cpjätteduktig, duktigare än mig trots att jag plockat flera liter blåbär.
Okej, jag ljög.
Jag SKA ut å plocka blåbär. Nu, typ.
Men när fan kommer nästa kapitel? Du skriver så äckligt bra
så jag blir både avundsjuk och kär i en salig blanding.
ÄLSKAR DIG MIN LILLA ÄNGEL ♥