Slottets Hemlighet [SV]

Titel: Slottets Hemlighet
Språk: Svenska, lite franska ord
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 2
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Ophélie Lestrange går på Beuxbatons trolldomsskola i Frankrike. Hon är 17år och går i klass 1, vilket är näst sista året eftersom man räknar uppifrån och ner i franska skolor. Hon är som namnet avslöjar släkt med familjen Lestrange, Rodolphus och Rabastan, men delar inte deras kärlek till Lord Voldermort.
Under hennes näst sista år på skolan får hon vara med om mycket äventyr, kärlek, våld och hon upptäcker en gömd hemlighet.

1. Den andra systern

Det började närma sig midnatt och flickan satt ensam på sitt rum och läste det första kapitlet I Mytologi – Sanning eller falskheter som bara gled igenom hjärnan utan att lämna det minsta spår efter sig. Hon väntade på ett brev från sin syster I Belgien och eftersom hon undrade om den dumma ugglan hade flygit vilse kunde hon inte koncentrera sig på boken.
Ju mer hon försökte koncentrera sig på boken, desto tydligare såg hon framför sig det glada och alltid så vänliga ansiktet hos sin syster. Hon hade alltid stått I centrum, I skolan, hemma, utomhus, till och med när hon inte var där. I år skulle det bli ändring på det. Nu var det hennes tur att få stå I centrum. Hennes syster hade gått ut skolan I våras och flyttat till Belgien.
Flickans puls ökade när hon tänkte på hur bra det skulle bli det här året. Hon skulle få stå I centrum och äntligen få synas. Hon hade till och med skaffat en ny frisyr. Hon hade blivit väldigt nöjd med resultatet. Hennes axellånga bruna hår hade nu blivit skulderbladslångt med ett naturligt svall. Madame Vert hade använt en avancerad hårkur som gjorde att håret växte 10cm på 10 minuter. Det hade inte varit billigt, men det fick kosta hur mycket som helst enligt flickan.
Hon vände på bladet till andra sidan I boken, såg hur långt hon hade kvar och gav upp läsandet, det var meningslöst. Hon la handerna I sitt knä och såg sig uttråkat omkring I sitt rum. Det var ett vackert rum med en stor mahognyfärgad himelssäng mitt emot det höga skjutfönstret, tätt stängda även fast det var varmt ute.
Flickan reste sig med en suck, gick fram till fönstret och tittade ut I den mörka natten som pressade sig mot glaset. Just då, när hon stod med ryggen mot rummet, hörde hon en lätt hostning bakom sig.
Hon stelnade till, näsa mot näsa med sin egen skrämda spegelbild I det mörka glaset. Hon kände igen den där hostningen. Hon hade hört den förut. Mycket långsamt vände hon sig om mot det tomma rummet.
“Hallå?” sa hon och försökte låta modigare än hon kände sig.
Ett kort ögonblick hoppades hon mot all förmodan att ingen skulle svara henne. Men en röst svarade genast, en mörk och bestämd röst, som lät ondskefull och sliskig. Den kom – som flickan hade vetat redan vid första hostningen – från den långa och smala mannen som var hennes fars kusin, Rabastan Lestrange.
“Miss Lestrange, jag hade hoppats på att ni skulle vara hemma.”
Rabastan steg fram från sitt gömställe bakom garderoben.
“Vad gör ni här?” sa flickan barskt. “Ut ur mitt rum!”
“Är det så man tilltalar en släkting?” sa han med samma sliskiga röst och gick mot henne.
Flickan svalde och försökte backa närmare väggen. Hon hade trott att de redan hade jagat iväg honom för gott.
“Svara på min fråga”, sa hon och svalde ytterligare en gång. “Vad gör ni här?”
“För att jag inte var nöjd med svaret du gav mig förra gången jag var här”, svarade mannen.
“Om du ställer den frågan igen så lovar jag att du kommer att bli besviken på svaret”, sa flickan och spände ögonen I mannen.
Hon skyndade tillbaka till skrivbordet och rättade till sitt hår på vägen. Hon hade knappt hunnit sätta sig igen när Rabastan var framme hos henne. Hon försökte att inte visa minsta glimt av rädsla medan hon betraktade den smala mannen som stod precis framför henne med sin trollstav riktad mot hennes bröstkorg.
“Åh, jag tror nog att svaret kommer ändras”, sa han. “Du förstår, jag har en förmåga att få personer att ändra sig väldigt lätt.”
Flickan svalde. Hon visste precis hur han gjorde för att övertala folk och det var inte något trevligt sätt.
“Tvinga mig inte att övertala dig. Ändra bara ditt svar”, sa han lugnt. Hon skakade bestämt på huvudet. Han suckade, rullade på huvudet så att nacken knakade och såg på flickan.
“Crucio”, sa han bestämt och en röd stråle kom ut från hans trollstav och träffade flickan rakt I bröstet. Hon skrek av smärtan som spred sig genom hela kroppen och föll till golvet.

“Ophélie? Ophélie, vakna. Du har en mardröm”, sa en kvinna som satt på den mahognyfärgade sängen.
Flickan vred sig I sängen och mumlade. Hon slog plötsligt upp ögonen och satte sig snabbt upp. Hon kallsvettades och var anfådd.
“Samma dröm som vanligt?” frågade den blonda kvinnan.
Flickan nickade och gnuggade sig I ögonen. Hon hade haft den där drömmen I två cveckor nu och den kändes verkligare för varje natt. Till och med förbannelsen gjorde ondare. Det enda som ändrade sig I drömmen var början. Vad hon gjorde innan Rabastan dök upp. Det hade varit allt från läsa en bok till att borsta håret.
Kvinnan strök hennes hår och kysste henne I pannan.
“Gör dig I ordning nu, frukosten är klar och vi måste till Chemin de Traverse för att köpa det som står på inköpslistan”, sa kvinnan, reste sig upp och gick med korta, snabba steg ut ur rummet. Ophélie sätter ner sina bara fötter på trägolvet och reser sig upp. Hon vinglade till lite men lyckades hålla balansen med lite om och men. Hon gick mot garderoben som var I samma rödbruna nyans som sängen och öppnade den. Hon var väldigt stolt över sin samling med kläder. Det mesta som hängde där hade hon fått uppsytt av en av landets bästa skräddare. Hon bläddrade snabbt mellan galjarna och tog till slut fram ett par mörkblå stuprörsjeans och en svart pikétröja. Hon la kläderna på sängen, tog upp sin trollstav från sängen, riktade den mot garderoben och viftade lite med den. I garderoben dök det upp en dörr med ett gyllene handtag. Hon tog med sig kläderna från sängen in I garderoben, tryckte ner handtaget och sköt upp dörren. Hon steg in I rummet som gömde sig I garderoben. Det var avlångt med hyllor på båda långsidorna. Längst in stod ett vitt sminkbord med en stor spegel. Hon stängde dörren bakom sig, gick bort till sminkbordet, la ner kläderna på pallen som stod framför bordet och drog av sig sin vita sidenpyjamas.
När hon hade tagit på sig sina kläder gick hon till en av hyllorna och tog fram ett par skor. Ett par svarta ballerinaliknande skor I läder. Hon klev snabbt I dem och gick tillbaka till sminkbordet, satte sig på pallen och började kamma håret. Hon drog luggen bakåt och fäste den med ett silvrigt hårspänne. Hon tog sedan upp sin puderborste, duttade den I pudret och drog den över hela ansiktet. Hon avslutade med ett lager rouge på kindbenen och med kolsvart mascara på ögonfransarna. Hon studerade snabbt resultatet I spegeln, reste sig upp och gick ut ur rummet.
I matsalen satt hennes mor med en kopp te I handen. Hon såg upp från tidningen Gazette du Sorcier när hon såg Ophélie I dörröppningen.
“Det var på tiden unga fröken”, sa hon när Ophélie satte sig ner på stolen till höger om henne.
Solen sken in genom fönstret och Ophélie ångrade att hon hade satt sig med ansiktet mot fönstret. Hon sträckte sig efter en rostad macka, men innan hon hann ta en kom en tallrik med två rostade mackor med ost flygandes och landade framför henne. Hon drog tillbaka armen och tog istället upp en av mackorna som hade landat framför henne.
“Jag bad Ratière att göra I ordning din frukost så att vi skulle komma iväg så fort som möjligt”, sa hennes mor. En husalf dök upp bredvid henne och tog den tomma tekoppen från bordet. Han hade ett vitt lakan fastknutet runt sig som en klänning och ett blått förkläde över det.
“Behöver ni något mer, Madame?” frågade han hennes mor.
“Nej, inte just nu, Ratière”, svarade hon och återgick till tidningen. Ratière försvann in I köket. “Ännu fler mord I London, oj oj, hur ska det här sluta?” sa hennes mor och vände blad.
Ophélie stoppade in den sista biten av den andra mackan I munnen.
“Jag är klar”, sa hon utan att tugga ur. Hennes mamma såg irriterat upp från tidningen.
“Ophélie, prata inte med mat I munnen”, sa hon barskt.
Ophélie svalde och torkade sig runt munnen med en servett. Hennes mamma la ifrån sig tidningen och reste sig upp. Hon hade en svart pennkjol, vit blus och en svart kavaj på sig. Hennes blonda hår var uppsatt I en stram knut I nacken och hon hade klarrött läppstift på läpparna.
“Kom nu, vi har ont om tid”, sa hon och vinkade med sig sin dotter när hon gick ut ur matsalen och in I allrummet.
“Albert, kommer du?” ropade hon upp för trappan.
En medelålders brunhårig man kom långsamt ner för trappan samtidigt som han försökte knäppa sina skjortknappar.
“Att det ska vara så svårt att knäppa sin egen skjorta”, mumlade han.
Kvinnan tog tag I hans ärm och knäppte alla tre knapparna på några sekunder.
“Det är tur att jag har dig. Annars skulle jag aldrig kunna ha på mig skjortor. Om de inte är kortärmade såklart”, sa Albert och skrattade lite.
Han drog på sig sin svarta rock med mantel och gick till den öppna spisen. Ophélie och hennes mor gick efter honom. Alla tre tog varsin näve med flampulver och Albert steg in I den öppna spisen.
“Chemin de Traverse”, sa han tydligt och släppte pulvret. En grön eld steg upp och med ett poff så var han borta. Kvinnan gjorde samma sak och snabbt därefter klev även Ophélie in I spisen och försvann på samma sätt.

En till fanfiction? Hur många ska du skriva egentligen?

det du

skriv !!!!!

Super mega foxy awsome bra!

När jag läste "kan innehålla en del franska ord" blev jag genast nyfiken! kul idé synd att jag inte kom på den...

2. Chemin de Traverse

En grön eld omringade henne och det började snurra. Det som var bra med flampulver var att även fast det snurrade så blev man inte snurrig.
Några sekunder senare stod hon I en öppen spis inne på värdshuset le Chaudron Baveur. Hon steg ut på det mörka trägolvet, bortstade av askan från sin svarta kavaj och gick mot dörren. Det var nästan tomt I värdshuset, vilket inte var så jättekonstigt med tanke på att deras grannland var I krig med den mäktigaste trollkarlen som har existerat. Folk höll sig inomhus så mycket det bara gick nu för tiden. Förra gången Han-som-inte-får-nämnas-vid-namn höll på att ta över England hade han anhängare I Frankrike och man tror att det kan finnas dödsätare här igen. Hennes far hade blivit utfrågad av trolldomsparlamentet I Paris om han visste något om dödsätare I Frankrike, bara för att de var släkt med dödsätarna Lestrange I England. Han hade släpts efter att ha druckit veritaserum och till parlamentets besvikelse inte haft någon information.
Hon öppnade dörren och steg ut på kullerstensgatan. Hennes far och mor stod utanför värdshuset och väntade på henne.
“Äntligen, kom nu, vi har inte mycket tid”, sa hennes mor stressat, slet tag I hennes arm och drog iväg henne mot bokaffären Fleurir et Flétrir.
De steg in I bokaffären som var fylld med elever som skulle köpa sina böcker inför skolåret. Hennes mor tog fram inköpslistan från sin handväska och gick fram till kassan.
“God dag, Madame Fleurir, vi behöver böckerna som står på den här listan”, sa hennes mor till den gråhåriga, lite knubbiga damen I kassan.
“God dag, Madame Lestrange, självklart”, sa Madame Fleurir när hon tog listan av Madame Lestrange. “Ah, näst sista året, tänk att de växer upp så fort”, sa hon och log rört mot Ophélie.
“Ja, visst gör de. Om du ursäktar oss så har vi faktiskt lite bråttom, så om du bara skulle kunna fixa fram böckerna är vi väldigt tacksamma”, sa Madame Lestrange.
“Självklart”, sa Madame Fleurir, tog upp sin trollstav och viftade med den I luften samtidigt som hon läste listan.
Ett antal böcker kom flygandes genom rummet och landade I en perfekt hög på disken. När hon slutade vifta med staven var det åtta böcker staplade på varandra. Hon behövde nya böcker I varje ämne, förutom I mytologi där de använder samma bok som det gjorde förra året.
“Det blir...” sa Madame Fleurir och började räkna på fingrarna. “67 Galions och 7 shekels.”
Albert tog fram sin portmonä och ur den drog han upp en säck fylld med pengar. Han hade använt sig av en utvidgnings förtrollning på sin portmonä för att kunna få plats med säcken. Albert ställde ner säcken på disken, öppnade den och tog ut sju små säckar. Madame Fleurir såg frågande på honom.
“Jag delar upp alla Galions I högar om tio, mycket lättare att få fram rätt summa då”, sa han utan att hon hade frågat något. Albert var alltid väldigt ordningssam, nästan för ordningssam. Han jobbade på banken I trollkarlsstaden Maçon Creuse, som man kom till om man gick in I en gränd från Rue de Bayard I Toulouse och knackade med en sten på tegelväggen fyra gånger, och var därför väldigt noga när det gällde pengar.
Madame Fleurir tog säckarna, hällde ut pengarna på disken, räknade dem snabbt och gav honom 2 Galions och 10 shekels tillbaka.
“Ha en trevlig dag”, sa hon och puttade fram böckerna mot honom.
“Ni med”, svarade han och tog fram sin trollstav, viftade lite med dem och på nån sekund hade böckerna försvunnit. Hela familjen vände på klacken och gick ut på kullerstensgatan igen. Madame Lestrange tog tag I Ophélies arm och drog iväg henne mot Belle Sorcières, klädaffären som sålde skolklädnader. Albert hamnade en bit bakom dem då han hade stött på sin goda vän Jean-Pierre Fournier.
Ophélie undrade om hans dotter Avril också befann sig på Chemin de Traverse idag. Hon hann inte stanna för att leta efter henne för hennes mor var redan I full gång med att dra in henne I affären. Madame Jaune log mot dem när de kom in. Hon var lång, slank och hade ett väldigt smalt ansikte och liten näsa. Hennes svarta hår satt I en lös knut I nacken och hon hade de fyrkantiga glasögonen I pannan.
“God dag, Madame Lestrange”, sa hon vänligt och ställde sig framför disken.
“God dag, Madame Jaune”, svarade hon lika vänligt. Ophélie ställde sig bredvid sin mor och spanade runt lite I affären.
“Vill ni ha hjälp med något?” frågade Madame Jaune.
“Ophélie behöver en ny skoluniform”, svarade Madame Lestrange och puttade fram sin dotter ett steg.
“Självklart”, sa Madame Jaune. “Om ni följer med här så ska jag ta era mått”, fortsatte hon och gick lite längre in I affären. Ophélie och Madama Lestrange följde efter henne. Hon visade med handen att Ophélie skulle ställa sig på den svarta pallen som stod på golvet. Hon gjorde som hon hade blivit tillsagd. Madame Jaune tog fram ett måttband och började ta alla möjliga mått på henne.
Plötsligt plingade det till klockan ovanför dörren och en flicka med ljusbrunt, skulderbladslångt hår steg in I affären. Hon fick syn på Ophélie och vinkade glatt åt henne. Ophélie log brett, men kunde inte vinka tillbaka eftersom Madame Jaune tog hennes armmått. Madame Lestrange vände sig om för att se vem hennes dotter log åt. Hon fick syn på flickan och även hon fick ett stort leende på läpparna.
“Avril, gud så roligt att se dig”, sa hon och gick mot flickan. Hon gav henne en stor kram och kysste henne på båda kinderna.
“Hej, Madame Lestrange”, sa Avril och såg lite besvärad ut. Ophélie fnittrade till lite när hon såg Avrils min.
“Har du haft en bra sommar?” frågade Madame Lestrange. Avril nickade och log.
“En av de bästa på länge faktiskt”, svarade hon.
“Så roligt att höra. Ska du också köpa en ny skoluniform?” fortsatte Madame Lestrange utan att riktigt lyssna på henne.
“Nej, det har jag redan gjort. Min far pratar med er man lite längre bort och de sa att Ophélie var här så jag gick hit för att träffa henne”, svarade Avril.
“Jaha, jo Ophélie är där borta och får sina mått tagna av Madame Jaune”, sa Madame Lestrange och började gå mot Ophélie igen. Avril följde efter henne.
“Det var inte igår man såg dig”, sa hon till Ophélie. “Ditt hår ser fantastiskt ut.”
“Tack, ditt har blivit lite längre sen vi sågs senast”, svarade hon. “Vad har du gjort under sommaren?”
“Jag har varit I Cannes hos mina släktingar I en månad och sen har jag inte gjort så mycket mer”, sa hon med ett finurligt leende. Ophélie förstod att det hade hänt något, men som hon inte kunde berätta inför Madame Lestrange och Madame Jaune.
När alla mått var tagna gick Madame Jaune och Madame Lestrange iväg för att hitta kläderna. Ophélie klev ner från pallen och kramade om Avril.
“Nu måste du berätta vad som har hänt”, sa Ophélie tyst. Avril fick ett stort leende på läpparna.
“När jag kom tillbaka till Toulouse träffade jag Olivier och...”, började hon.
“Olivier, som I Olivier Legrand?” avbröt Ophélie henne. Avril nickade.
“I alla fall så började vi prata och sen bestämde vi oss för att ta en fika och det ena ledde till det andra och ja... man skulle kunna säga att vi är tillsammans nu”, sa hon entusiastiskt.
“Du och Olivier? Det är ju fantastiskt”, sa Ophélie lika entusiastiskt och båda två började småhoppa på stället och fnittra. De slutade tvärt när de hörde att de två kvinnorna var på väg tillbaka.
“Sådär, nu är det klart och vi kan äntligen åka hem igen”, sa Madame Lestrange.
“Mamma, är det okej om jag stannar kvar ett tag till?” frågade Ophélie och såg hoppfullt på sin mor. “Jag har inte träffat Avril på evigheter och vi har så mycket att prata om.”
“Men lilla vännen, vi får ju gäster ikväll”, svarade hennes mor irriterat.
Ophélies hoppfulla leende försvann genast. Hon hade glömt bort att familjen Dupond skulle komma över ikväll. Det var därför hennes mamma hade stressat så mycket.
Familjen Dupond var ingen favorit hos Ophélie. Särskilt inte deras dotter Gabrielle. Hon stod inte ut med henne. De var I stort sätt fiender I skolan med.
“Åh mamma, måste jag vara med på middagen? Jag och Gabrielle klickar inte så bra”, sa hon uppgivet. Hennes mamma gav henne en bestämd min.
“Klart du måste vara med. Det är en fin middag och jag vill att hela familjen ska vara med”, svarade hon bestämt och betalade Madame Jaune för kläderna.
Avril gav Ophélie en tröstande blick. Hon visste hur mycket Ophélie avskydde familjen Dupond.
“Men Beatrice är ju inte med, då blir det ju inte hela familjen”, sa Ophélie snabbt.
“Din syster är ursäktad. Hon bor ju I Belgien”, svarade hennes mamma barskt. “Inget mer tjat nu.”
Madame Lestrange gick mot de två flickorna och tvingade ut dem på gatan.
“Vi får ses en annan dag istället”, sa Avril och gav Ophélie en stor kram. “Om inte, så syns vi I skolan på måndag.”
“Ja, du får ha det så bra fram tills vi ses igen”, svarade hon och vinkade när hon började gå efter sin mor.

Ååh, jättebra ! *Bevakar*

bra!!! Ja skriver också om en flicka från Beauxbautons!! Men hon flyttar och börjar på Hogwarts... Men du skriver jättebra!! Och jag gillar att du skriver så långt!! Avezome!! MEER!!