Är jag ensam om att älska att gråta?

Lägg märke till detta. Jag är inte en sånn liten mesig tjej som gråter för att hon inte får som hon vill eller råkar snubbla och skrubba upp knäna.

Jag är den tjejen som älskar att vara hemma ensam en lördagkväll, se en sorglig film eller helt enkelt lyssna på sorglig musik och gråta lite lätt. Det är mitt sätt att slappna av. I skolan är jag väldiga pressad väldigt ofta. Då gillar jag att gråta där hemma, men inte inför folk. Ensam.

Är jag helt puckad eller finns det sånna som jag? c':

Skulle mer säga att jag gillar att bli tårögd av filmer, en del för att de är så sorgliga och en del för att de ha någon slags awesome-känsla!
Känns bra iaf, gillar filmer man blir berörda av!
Blir man inte berörd av en film, så är det ingen bra film!

jag är inte så bra på att varken visa eller prata om känslor så typ två gånger i veckan kommer allt det där undertryckta ut i en flod av tårar. fast bara under nån minut, sen är det över.
sån är jag..

Samma här..

Jag älskar att gråta åt filmer, men annars är det inte speciellt roligt :o

Gråta åt filmer. ♥ Fast jag gör det inte alls ofta, har typ bara gråtit till Harry Potter, Titanic och I Taket Lyser Stjärnorna, tror jag.

Jag gråter väldigt lätt fast till väldigt få saker. I princip bara saker som rör familjen, och musik då.

Jag har gråtit jättemycket till HP! Till HP7 p. 1 liksom, då grät jag typ jättemycket, men jag tycker om det, på nåt sätt...

jag tror att en av de värsta sakerna jag vet är att gråta ^_^ det händer att jag blir lite tårögd när jag blir rörd och det har jag inte så mycket emot. men utöver det så försöker jag att hålla alla tårar inne.. även om det kan vara svårt ibland...
(måste bara lägga till att jag inte på något sätt hatar andra som gråter.. då blir jag bara förvirrad och lite bestört )

Det är mysigt att sitta och se en sorglig film själv och gråta ibland, men oftast är filmen så sorglig att jag inte kan se på den
Då rinner bara tårarna och när filmen är slut så kanske jag fortsätter att gråta över någonting annat en liten stund (*suck* hormoner) ^^

Jag pratar aldrig om mina känslor, inte ens med mamma eller mina närmsta vänner. Jag är lite inbunden. Därför gråter jag mycket, över minsta lilla småsak, och jag gillar det. För efteråt känner jag mig en aning lättare om hjärtat.
Så jag gillar både sorgliga böcker och filmer, för då får jag fokusera på någon annans känslor och problem och glömma mina egna. Men jag klarar inte av att se sorgliga filmer med andra personer, för då känns det konstigt att gråta så mycket som jag vill göra.
För jag gråter bara ensam. Ingen har någonsin sett mig gråta över småsaker. Mina vänner tror till och med att jag är ganska tålig.