The Capitol childrens Hungergames (sv)

Hej! Den här berättelsen har jag hittat på Berättelsen handlar om Hungerspelet som Coin ville ha för Capitol's barn. EnyOy! ♥

__________________________________________


Kapitel 1

Hope was allways there, untill now

Jag hatade rebellerna. De hade förstört hela mitt liv. Förut var jag en rik flicka, president Snow's barnbarn, Hungerspel-älskare. Nu skulle jag själv vara me i spelen. Jag visste att jag skulle bli vald, eftersom min farfar var President Snow. Jag visste oxå att ingen skulle ge sig frivilligt för mig. Jag var rik och bortskämd, snobb. Och Snow's barnbarn, kunde det bli sämre?
Det var dags för slåttern. Jag ställde mig med 18-åringarna. Det hängde en stor bild på Katniss Everdeen, rebbelernas docka, sa jag docka? Jag menar "ledare". Jag fnyste. Hon stod bara framför kameran. Jag fattar inte varför folk följde henne alls.. President Paylor skulle få "äran" att dra namnen. Jag märkte att hon redan höll en lapp. Med mitt namn på såklart. Precis som jag trodde. Hon sa högt: Elizabeth Jeanne Snow! Jag hörde hatet när hon sa Snow. Jag gick fram. Skiträdd. Jag visste att de skulle spränga mig så fort jag kom in i arenan.
Det hade jag redan förstått ett tag sen.
Kanske skicka några läskiga muttanter på mig..
Det var ett mirakel att jag fortfarande levde. Men som sagt. Jag var skiträdd.
Nåra rebeller puttade iväg mig med sina pistoler.
Jag var inte van att bli behandlad så.
- sluta! fräste jag så elakt jag kunde men min röst darrade av skräck.
- Ha ha! spara det åt arenan, ha! sa den ena och skrattade han lät hotfull så jag tystnade. För en annan person hade blivit uppvald. Jag märkte inte att det redan stod 22 personer previd mig. Sista personen tänkte jag.
Paylor ropade upp namnet:
- Jake Beauty.
Jag drog in andan. Den personen var nog den enda jag verkligen brydde mig om. Och den enda som jag verkligen gillar.. Min bästa vän! Sen slog mig tanken. Min bästa vän kommer att mörda mig.

______________________________________
hoppas ni gillade den ;P

Skriv vidare

Ja! Jättebra!

Kapitel 2

Time is running out

Jag satt i ett rum, väntade på besöker. Jag väntade förgäves. Ingen kom. Inte ens mina föräldrar kom. Men sen undrade jag om rebbelerna kanske inte tillät besökare. Några vakter kom in och hämtade mig. Jag gick in i en bil. Jag blev förd till träningscentret. Jag förväntade mig paraden och sen träningen men blev förvånad när vi blev tagna till våra rum direkt.

Jag kunde inte somna i natt.
Jag drömde hur det skulle vara om rebbelerna förlorat kriget.
Då skulle jag nu sitta i en mjuk fotölj och tittat på paraden och skratta åt de fula.
Jag skulle sitta med min familj. Omkramad av de. Men Jake skulle inte vara med. Han hatade Hungerspelen.
- Tänk dig om vi var de som var med!sa han argt.
- Ja, men vi är inte med, skrattade jag.
Ja, Jake , nu är vi med..Jag suckade.
Tårarna rann nerför mina kinder och in i mina öron eftersom jag låg på rygg.

Till slut måste jag ha somnat. Får jag vaknade på morronen. Jag gick och åt frukost. Sen var det dags.
Jag kom in i ett rum. I ena hörnet hängde en outfit. Jag tog på mig den. Tunt material.. Sen kom en tjej in satte in en sändare och fixade mitt hår i en vanlig hästsvans. Hon visade med handen mot röret. Jag gick in. Glasdörrarna stängdes. Plattan höjde sig. Från skrämt ansikte bytte jag mot tufft.
Nu börjar det spelen,
Nu börjar de på riktigt.

De låter Bra!

Jag hade ju tänkt att skriva om de spelen x3
Aja, du gör det förmodligen bättre än jag och jag orkar ändå inte göra det nu, jag har redan 2 andra ff som jag inte lyckas komma vidare på så det får vänta.
Du skriver jättebra, btw. *bevakar*

Tack

Jättebra, fortsätt skriva. Älskar det här

Skriv mer!

Kapitel 3
Monsters don't exist, they're being maken

Jag kunde inte låta bli att dra in andan när jag såg arenan. Det var inte en skog, inte ett snölandskap, det var inte ens utomhus, det var.. I typ ett slott.. Jag tänkte titta på Jake och le men ändrade mig. Det skulle bli svårare att döda honom om han är snäll mot mig. Rummet vi var i var typ huvudsalen. Det ledde massor av korridorer därifrån. Men när jag tittade åt höger såg jag Jake titta på mig, förvånad, han hade rätt. Jag kan inte döda någon. Och jag kommer inte. Aldrig i livet. 3! 2! 1! Gonggongel lät och jag sprang. Jag fick tag i en ryggsäck och en helt okej kniv. Jag rusade in i en korridor till vänster. Jag hörde steg efter mig. Någon, eller några sprang efter mig. Jag hamnade i ett rum. Jag var ingstängd. Jag vände mig om. Där stod två muskulösa killar. Den ena hoppade på mig. Snabbt stack jag in min kniv i hans hjärta. Den andra försökte vara smidigare. Men det hände något konstigt. Jag skrek ursinnigt slog runt med kniven som en galning. Hoppade på honom och bet av hans hals med bara mina tänder. Han var död. Jag hoppade åt sidan och skrek. Vad har jag gjort tänkte jag. Jag är ett monster. Ett elakt monster.
Vad har jag blivit tänkte jag.
Jag började plötsligt gråta. Hade så många barn tänkt så här i arenan? Gråtit, skrikit. Mördat.
Jag lade mig i hörnet, gjorde mig själv så liten så möjligt och försökte sluta leva. Vad har jag gjort?