Elevhemsspökena [SV]

Titel: Elevhemsspökenas historia
Språk: Engelska eller Svenska
Typ av text: Novell. Men egentligen en kort berättelse/fanfiction. Den är för lång för att vara novell..
Antal kapitel hittills: Det är uppdelat 4 delar...
Färdigskriven: Ja
Rating: Det är mord i den. Så, ganska våldsam, ja...
Beskrivning: Ingen jag hört om har någonsin beskrivit varför elevhemsspökena dog. Så jag gjorde det ^^
Detta är ju min syn på saken, du behöver itne alls tycka som jag ;3

--

Helena öppnade långsamt ögonen den morgonen. Hon låg kvar i sin varma säng och försökte att inte visa att hon var vaken. Så fort hon vaknade skulle hon behöva ta itu med sina problem.
Hon smög så tyst hon kunde fram till fönstret för att ingen bland tjänstefolket skulle höra henne. En kall vind blåste utanför fönstret och Helena ryste ofrivilligt till. Träden i skogen runt borgon, och tornet hon väntade i, vajade oroligt i vinden. Något rörde sig i buskagen nära skogen och blixtsnabbt drog Helena fram sin trollstav ur fickan på den tunna nattrocken.
"Vem där?" skrek hon gällt, och hoppades av hela sitt väsen att alla andra skulle sova. "Visa dig!"
Helena trodde i några sekunder att hennes hjärta skulle stanna av den spända tystnaden.
Hon kvävde ett förskräckt skrik när busken rörde sig igen. Ut genom busken kom en lång, blond man fram. I handen hade han en luta.
"Åh, Nick!" viskade hon andlöst.
Det verkade på hans skamsna min att han visste, lika mycket som hon, att han inte borde vara där.
Han drog handen över strängarna och började sjunga för henne, bara till henne. Hjärtat hoppade över ett slag i bröstet.Ett prassel till i buskaget intill avslöjade att någon hört det.
Nick drog fram sin trollstav och pekade mot busken.
"Visa dig" mumlade han. När han inte fick något svar sa han "Bombarda"
Busken sprängdes i luften, men det fanns ingen bakom den. Nu hördes istället en hög knackning på dörren till tornet.
"Miss?" frågade en svag röst. "Är ni vaken? Det lät som om något sprängdes!"
Jag gjorde en schasande gest åt Nick hon försökte med så lung röst som möjligt.
"Jag är vaken, kom in."

På eftermiddagen samma dag kom sir Charles och hälsade på, som han i princip gjorde regelbundet nu mera.
”Helena, lika bedårande som vanligt” sa han och räckte över en röd ros.
Helena hade tappat räkningen på hur många hon fått nu. Hon klämde fram ett falskt leende och tittade åt ett annat håll.
Sir Charles hade som vanligt kommit för att berätta en av sina tråkiga historier. De var troligtvis menande att imponera på henne, men Helena blev snarare uttråkad.

---
Det var del 1 ^^
Kommentera så skickar jag mer :3

Jätte bra!

Jättebra ^^ ♥

Tack ^^3

Nästa del, två alltså ^^3

---

”..och därför” sa han och lade till en dramatisk gest med tekoppen. ”Härstammar jag från en baron.
Helena hade lyckats få fram några passande ”Åh” och ”Ah”, vilket sir Charles verkade ha uppskattat. Det gick ytterligare någon timme.
”Jag har en viktig fråga, Helena” sa han sedan allvarligt.
”Jaha..?” frågade hon eftertänksamt och smuttade lite på det kalla teet.
”Vill du bli bli brud?”
Helena höll på att sätta teet i halsen och stirrade chockat på honom. Hon hade vetat att den här frågan skulle komma, men hon hade inbillat sig att det skulle dröja.
”Jag… Det är en stor fråga” sa hon undvikande.
Sir Charles gick efter några minuters spänd tystnad.

Helt tanklöst gick Helena en timme senare fram och tillbaka i korridoren. Utanför ett litet fönster lyste månen blek. Hon kunde inte komma på någon annan lösning än den hon kommit på för en halvtimme sen, men det skulle aldrig gå. Någon skulle komma på henne.
Snart efter denna händelse skyndade Helena upp mot sin moders sovrum. Rowena låg i sin säng och bröstet hävdes i djupa andetag. Bredvid sängen stod en glasmonter. Där, på en blå sidenkudde, låg diademet. Ravenclaws diadem.
Är det så enkelt? Tänkte jag förbryllat.
Inte skulle väl Rowena Ravenclaw lämna sin högst skattade ägodel helt oskyddad?
Jag sträckte trevande handen mot glaset. När min fingertoppar nuddade den svala ytan kände jag genast ett ryck vid naveln. Som om en krok drog mig med sig i en spiral bland virvlande färger. Mina fingrar satt som fastklistrade.
När fingrarna senare lossade från glaset hördes ett ekande vrål genom gläntan där jag hamnat.
”Du som stulit mitt diadem, du är aldrig mer välkommen. Du är härmed förvisad.”
Helenas mors röst skrek fortfarande hotfulla saker och förvisningar till henne. Men hon kunde knappt höra dem. Ordet ”förvisad” ekade i öronen på henne.
Vad skulle hon ta sig till nu? Var skulle hon ta vägen? Vad skulle hände med henne.
Busken prasslade högt till och Helena vände sig blixtsnabbt om. Trollstaven flög fram i samma ögonblick, som en reflex.
”Vem där?” halvskrek hon gällt.
Busken prasslade igen och ut ifrån den kom Sir Charles med ett underligt ansiktsuttryck. Tomt men fortfarande fullt av känslor.

Bra att vi fokuserar lite på Spöken!

Bara för att skickar jag tredje delen x3

----

”Åh hej..” Försökte Helena med vanlig samtalston. ”Vad för dig hit..?”
”Du ljög” morrade han.
Helenas ansiktsuttryck avslöjade nog att hon inte hade en aning om vad han pratade om.
”Jag såg den där Nicholas de Mimsy-Porpington” fräste han hotfullt och spottade i marken.
Helena kände mig helt tom. Hur kunde han veta det?
”Just det” han var skicklig på att tolka hennes ansiktsuttryck. ”Jag var där”
Då kom hon att tänka på busken. Varför hade Helena inte anat, varför hade hon inte förstått?
”Charles…”
”Försök inte ens!” fräste han och silver blänkte i luften.
Ett högt skrik ekade i skogen. Nästa sekund slutade Helena andas. Ögonen rullade upp och hon ramlade ihop på marken.
Sir Charles stod i sekunder, minuter och timmar och tittade på Helenas döda kropp. Hon blev blekare och blekare ju mer blod som försvann genom såret efter dolken.

När mörkret hade börjat falla på allvar hördes en hög röst genom skogen.
”Helena? Helena, är du där? Jag hörde ett skrik…”
Snart dök Sir Nicolas upp mellan träden.
Hans ögon for mellan Helenas döda kropp och Charles ansikte.
”Ni!” halvskrek han gällt och hans ögon smalnad. ”Är ni orsaken till det här?”
Sir Nicolas hade kommit helt obeväpnad. Vilket var väldigt dumt gjort.
Hatet fyllde tomheten och sorgen hos Charles.
Dolkens silver ven än en gång genom luften och träffade sir Nicolas i halsen. Nick avled snabbare än Helena.
Den nu blodige Baronen blev rädd för att sir Nicolas och Helenas spöken skulle hemsöka honom. Han framsvärjde därför en stor yxa från köket i Ravenclaws slott. Han högg så hårt han kunde över Nicks hals, men chocken hade försvagat honom, hade kom inte hela vägen. Gång på gång högg han. Men huvudet gick inte av helt.
Han kunde inte förmå sig att göra samma sak mot Helena. Därför stack han du den blodiga dolken, som redan tagit två liv, mot sig själv. Han avled på samma plats som den han hatade och den han älskade.

MORE

Sista delen, del fyra alltså :3

---

I närheten av gläntan i den Albanska skogen låg på den tiden ett kloster. Klostrets förråd av harsyra var slut just denna morgon. Broder Oris, en fetlagd man med mörkblå ögon, var den som skulle ordna det.
Han visste att i närheten av klostret fanns en glänta där harsyran trivdes, så han styrde sina steg ditåt. När han upptäckte vad som fanns där, blev han först chockad. Chocken övergick i sorg och sorgen i beslutsamhet. Han ansåg, likt alla andra i brödraskapet, att alla var lika mycket värda. Och att dessa arma själar inte skulle få samma sista vila som resten av människorna var helt oacceptabelt. Harsyran han funnit på vägen dit kastade han åt sidan och knäböjde för Helena. Då upptäckte han glasmontern som låg vid hennes hand. Diademet inuti, förstod han, hade varit viktigt för henne. Därför tog han upp det och såg i samma ögonblick ett ihåligt träd. Ingen skulle någonsin leta där, tänkte han och lade varsamt ner Ravenclaws diadem där.
Broder Oris stannade många timmar på denna plats, för att rentvå deras själar. Och på grund av den sorg platsen uttryckte, dog även broder Oris på samma plats.
Aldrig någonsin mer, fanns någon deras kroppar. Fören Tom Dolder kom och störde deras sista vila.

Den var bra ju, du måste göra fler D:

Haha :3
Min dröm i livet är författare ^^"
Önskar jag blir lika berömd och bra som J.K Rowling... Det kommer aldrig hända. :c