Livet som hemlig avsändare [SV]

Titel: Livet som hemlig avsändare
Ratings: Öh, det får väl bli PG men vi får se.
antal kapitel: 1
Förord: Ibland kommer jag skriva om saker som absolut inte var med i boken, men jag hoppas att det bara blir roligare. Tycker ni inte om första kapitlet, ber jag er ge kritik och läsa nästa kapitel ändå
Beskrivning: Saindee Laimore är en av de viktigaste, när det gällde den tjänsten om att få stopp på mörkrets herre. Hon var avsändare, hon var som en brevduva. Hon fick själv aldrig veta vad som stog i dessa brev, men en gång, lyckades hon ändå få se en väldigt viktig mening, som kan ge henne något att tänka på. Eftersom hon inte har tid att gå på Hogwarts, har hon fått gå direkt till fjärde året på Hogwarts. Utspelar sig när Harry gick i andra årskursen.

KAPITEL 1
Den slitna gamla puben Svinhuvudet

Mitt slitna, näst intill vita hår fladdrade vilt i vinden, nästan som en eld. Jag var trött och kännde mig ofräsch. Men jag behöll modet, jag var en sådan som kunde ha oändlig tålamod. Även fast jag hade jobbat för pakten i snart 1 ½ år nu var det alltid samma gamla. Dela ut brev, topphemliga som pakten säkert skulle döda mig om jag ens vågade öppna ett hörn av det smutsiga brevet. Jag rös till och sprang över en mugglargata, och några timmar senare hade jag stannat vid Diagongränden. Allt folk tittade oförskämt på mig, som om jag var en rabiessmittad mus av något slag. Jag frågade ett par folk om var Hogsmeade låg, och de flesta sa med himmlande ögon att jag skulle ta 'den' vägen och sedan svänga av 'dit' och sedan gå rakt fram tills man.. Jag fattade knappt något av det, men ändå lyckades jag på något sätt ta mig till Hogsmeade. Jag borstade av mig lite damm, andades djupt och gick mot en pub, jag brydde mig inte om den stora puben som tydligen hette Kvast eller något sådant, utan gick rakt mot ett ganska sunkig liten stuga, jag klev in och jag insåg snabbt att jag smälte in ganska perfekt där, Alla möjliga sorters farbröder och ruskiga tanter med långa sjalar och ruskig uppsyn. Jag valde att ignorera de för en stund och sa kort och normalt med hes röst; "Å goddag, jag skulle vilja ha något.. Öhm.. Vad brukar unga människor i samma ålder som jag dricka?" Jag hade ingen uppfattning om det, jag hade ju bara gått långa vägar och delat ut brev eftersom ugglorna uppsnappades och dödades och allt sådant, och jag hade knappast tid att prata med folk, som såg mig som luft. När jag kom tillbaka från mina tankar hörde jag precis mannen bakom den sönderskrapade disken säga något. "Ursäkta?" sa jag så vänligt jag bara kunde. Mannen stirrade på mig med ett litet leende. "Jo, Honungsöl brukar de få elever som kommer hit dricka." Han plockade genast fram en honungsöl och hinnan jag hann kväva fram ett 'Tack' sa han snabbt "Hit med sicklarna, det blir 3 sicklar och 13 knutingar" jag suckade, grävde långt in i fickan och hittade tillslut 3 sicklar. Sedan stoppade jag handen i andra fickan och tog fram 14 knutingar. Han tog vänligt emot pengarna och den knutingen som blev över stoppade jag nöjt tillbaka igen. "Bara att sätta sig" sa mannen och pekade på ett ledigt bord. Jag småsprang dit och drack upp ölen, ganska långsamt tydligen eftersom de gamla kunderna hann försvinna. Istället kom en gammal man som vreste åt mig, han gillade väl inte barn, vilket var ganska okej ändå. Jag var van vid vresiga gubbar och mystiska tanter, sånt fanns överallt där jag brukade gå. När glaset var tomt och jag tillochmed hade spottat ut lite grus i det, lämnade jag det tillbaka till mannen och började snabbt gå därifrån. Men jag hörde plötsligt ett hoande, när jag gick genom den fina skogen med alla växter och de stora mängderna blåbär. Jag vände mig snabbt om, och Irma, en stor sotig tornuggla kom farande mot mig med ett brev. Ugglan satte sig på min axel och jag lossade försiktigt på snöret. När jag efter en stund äntligen pillat upp brevet, blev jag chockad när jag läste det..
~
Vad brevet hade för hemligheter egentligen, och varför fick hon ett brev mitt i uppdraget?

Kan detta bli braigt tror ni