Jag ville inte veta av det...

Titel: Jag ville inte veta av det...
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Kapitel: 4
Färdigskriven: Nej
Handling: Danielle Macabre går sitt tredje år på Hogwarts, hon har aldrig riktigt velat ta kontakt med andra innan hon blir tvungen eftersom en ny elev, Jason Strickt, tjattrar med henne på tåget. Då vänds hela hennes värld upp och ned och hon vet att inget blir sig likt igen.

[Bara för eran information kommer varken elever, lärare eller rektorer vara dem som var på Harrys tid. Den är lite paralell...]

Jag börjar så fort någon sagt att dem vill läsa den.

Börja!! ♥

[Fint bara de att jag ska egentligen plugga nu o_o]

Prolog:
Danielle Macabre är 13 år gammal och har alltid varit en outsider, freak och allt det där vanliga, men hon har aldrg brytt sig. Hon trivs med att vara sitt eget sällskap. Varför skulle hon vilja ändra på det nu?

Danielle

"Kolla de e freaket!" viskar ett par blonda slytherin tjejer bakom ryggen på Danielle. Hon vänder sig inte om utan hon skakar bara på huvudet så hennes långa svarta hår döljer den sidan av hennes bleka ansikte som vetter mot resten av kupén. Hon hör hur slytherin tjejerna suckar och går därifrån.
"Snorungar..." säger Danielle med kall, obeveklig röst.
Hon känner hur tåget rullar igång och hon bara sitter där och gör inget. Någon kommer in i kupén... vem är det? En ny elev eller?
"Är det ledigt här?" Hör hon en killröst, hon svarar inte. Men han sätter sig ändå.
"Vad heter du?" Frågar han, Danielle svarar inte.
"Kom igen, svara, är du en sån där blyg tjej eller?" Säger killen kaxigt.
"Danielle Macabre, nu kan du väl sluta förpesta min tillvaro." Säger hon irriterat och tittar upp, hennes ögon möter två mörkbruna och Danielle tittar ut genom fönstret.
"Jason... Jason Strickt, jag ska precis börja på Hogwarts." Danielle granskade Jason genom luggen, han såg inte ut att vara en förstaårselev precis, mer tredje eller fjärde år trodde hon.
"Du är tyst av dig va?" Frågar Jason. Danielle fnyser.
"Ja, annars hade jag väl pratat eller hur?" Danielle säger det sista med en röst som dryper av sarkasm.
"Ta det lugnt! Jag menade inte att vara elak." Kaxig röst... igen.
"Har du gått på någon annan skola innan, man börjar nämligen vid elva års ålder på Hogwarts." Säger Danielle elakt.
"Nej, fick hemundervisning..." svarar han och Danielle tittar äntligen rakt på honom. Han hade blont hår, var solbränd och hade mörkt bruna ögon. Danielle antog genast att han var renblod, själv var hon halvblod och gillade inte riktigt renblodiga eller inte mugglarfödda typer heller... hon gillar inte någon speciellt mycket.

va bra!

(Tack! )

Jason

Danielle vände sig om och betraktade Jason. Jason blev förvånad över hennes stålgrå ögon... dem var ju nästan läskiga. Han tyckte hon var onormalt blek, kanske var hon inte ute mycket, och hennes hår var ganska långt och vad han såg, svart som... ja något som är riktigt svart!! Nu vände sig Danielle om igen.
"Renblod?" Frågade Jason med en spydig röst. Renblod brukade vara i Slytherin, då skulle han hålla sig borta.
"Pfft... Är halvblod, kan du hålla snattran så jag kan låtsas som om du inte är där nu?" Svarade hon med samma elaka röst som hon använt förut.
"Nej, det kan jag inte." Svarade Jason och log retsamt. "Vad ska du göra åt det?" Fortsatte han.
Danielle sa inget, rörde sig inte och totalt ignorerade honom. Jason suckade, DET kunde hon såklart göra.
Det tog en stund innan Jason kom på något att säga.
"Varför kallar dem dig freak?" Frågar han och inväntar att något ska hända...

(Jag kommer skriva mer senare, Jason kapitlet blev rätt kort )

Skriv mer snart, jätte bra! * ny bevakare *
_________________________________
En gång en Slytherin, alltid en Slytherin ♥
Börja gärna läsa min ff om det nya kriget
http://www.mugglarportalen.se/#forum.php?topic=13926&page=1#p706168

Danielle

"Det har inte du att göra med, låt mig vara ifred nu" väser hon irriterat och kastar en ursinnig blick på Jason innan hon tittar bort. "Och föressten kan nog alla berätta för dig vem jag är." mumlar hon sedan. Danielle börjar tänka efter på 'hur' hon blev freaket som alla tycker är ett missfoster och helt fel. Ett speciellt minne dyker upp när hon tänker på det...

Stora salen, det svävar ljus och man ser knappt något för alla förstaårselever som tränger sig överallt. Många namn, olika namn, namn som Danielle aldrig skulle komma ihåg. Danielle var, som alla andra, dyblöt och kall eftersom det spöregnade utanför och dem hade precis åkt över sjön, någon konstig tradition som alltid drabbade förstaårseleverna.
"Ma, Mariella" Sa en äldre häxa som Danielle inte kunde namnet på då, men nu kunde hon. Detta var Professor Sern, lärare i trolldryckskonst. Nu sades hennes namn.
"Macabre, Danielle" Hon blev tvungen att knuffa sig framåt eftersom dem återstående eleverna vägrade flytta på sig. Hon snubblade framåt till pallen och försökte att inte bry sig om alla elever som spänt ville att hon skulle hamna i deras elevhem. Hatten gled ned över ögon och öron så Danielle tackade den tyst.
"Varsågod, nu ska vi se... snabbtänkt, slug jasså? modig är du också! Men ändå flitig. Vart kan man sätta dig... självklart det blir... SLYTHERIN" Det sista ropades ut och Danielle möttes av applåder från ett av borden. Hon log och tog av sig hatten för att sedan skynda sig ned till bordet, där möttes hon av en platinablond, grovt sminkad tjej som kunde vara ungefär i hennes egen ålder.
"Vad har hänt med ditt hår har du doppat de i bläckhornet eller?" frågade hon elakt och tog tag i Danielles hår. "Du Simone, checka ungens hår de är ju becksvart!" Fortsatte hon men Danielle sa ingenting utan höll bara tyst...

"Hey! Hallå!? Sover du?" Avbryter Jason plötsligt hennes minnesstund.
"Vad?" Fräser Danielle argt och vänder en ursinnig blick mot Jason.
"Uhm... ett par killar..." Säger han och Danielle vänder genast blicken mot kupédörren där det står fyra killar. Allihopa klädda i lediga kläder... men ändå så är dem gröna.
"Vad gör du här Strickt? Du borde inte vara så nära freaket hon kan ju smitta. Eller hur, Freak?" Säger en blek kille med fräknar och svart krusigt hår. Danielle vänder bara bort huvudet och svarar inte.
"Ähh kom igen! Freak, titta hit! Eller är du för dum för det??" Fortsätter killen.
"Hörru, Mason, har du sett hon har fortfarande inte tvättat håret!" Säger en annan kille och pekar på Danielles svarta hår. Killen har solbränd hy och rakt mörkbrunt hår.
"Nej minsann! Ska vi hjälpa henne på traven??" Säger Mason och drar fram staven. "Nu ska vi kolla om ditt hår faktiskt kan bli rent någon gång freak!" Säger han och ler elakt. Danielle drar sig längre mot väggen, inte för hon faktiskt skulle kunna fly, eller hur? Dem var fyra och hon var en.
"Låt henne vara ifred! Det riktiga freaket här är ju du, 'Mason' visst heter du Trebble efternamn? Åkte inte din pappa nästan i finkan på grund av övergrepp mot mugglare? Jag tror inte min pappa skulle viilja höra att hans SON har gjort övergrepp mot en elev!" Säger Jason, som utan att Danielle märkt det, rest sig upp.
"Va-va-vad? Äh! Kom igen killar!" Säger Mason och kastar en arg blick på Jason innan han och dem andra tre försvinner tillbaka till sin kupé.

Jätte bra *bevakar*

[Tack sååå mycket :3]

Jason

Killarna försvann ut ur kupén och Jason sätter sig ned igen.
"Varför gör du inget åt dem!? Det där var ju hemskt!" Säger Jason och tittar på Danielle med en lite oroad min.
"Som sagt, det har inte du att göra med!" Svarar Danielle irriterat men när Jason tittar närmare kan han se på henne att hon hade blivit ledsen.
"Men varför säger dem sånt?" Frågar han försiktigt, trots sin vanliga framfusiga natur kunde han ibland sakta ned. Han såg hur Danielle suckade för att sedan vända sina underligt grå ögon mot honom.
"Om jag berättar, håller du käften då?" frågar hon och Jason funderar.
"Jag lovar inget! Men jag... kan försöka." Säger han och Danielle nickar.
"Det började redan efter sorteringen, hamnade i slytherin och ett par tjejer började reta mig för mitt hår sa saker som att jag tvättat det med bläck och sådant. Sedan, ungefär efter några veckor av sådan mobbing, blev jag förbannad på dem eftersom dom 'råkade' spilla ut mitt bläck i mitt hår för att se om det var någon skillnad. Då fick jag deras hår att fatta eld, såklart var det inte meningen det bara hände." Berättar hon.
"Men... du är väl inget freak för det?" Frågade Jason.
"Nej, låt mig prata klart! Dem fick gå till sjukhusflygeln och folk började tycka jag vär helt knäpp som bara satte eld på folk sådär, och jag var dessutom bara 11 år när det hände. Till och med lärarna blev förbryllade över det. Jag borde kunna kontrollera mig vid det laget. Dem lät det vara, fick lite straffkommendering. Sedan började dem igen. Och jag blev än en gång arg. Då satte jag inte eld på dem, jag fick dem kravla över golvet av smärta." Fortsätter hon. "Man kunde ju tro att dem skulle bli livrädda för mig, tycka att jag var läskig och aldrig komma i närheten av mig igen, tvärtom, dem kom på att jag var ett freak, ett missfoster och ett okontrollerat monster. Då slutade jag helt enkelt, jag slutade bry mig. När mina raseriutbrott slutade, slutade också folk skada sig... på grund av mig. Så jag vill helt enkelt inte bry mig, SÅ håll snattran nu!" Det sista fräser hon åt honom och vänder bort huvudet. Jason stirrar häpet på henne.
"Men har du inga vänner då?" Frågar han och hon skakar på huvudet. "...Vill du... bli vän med mig?"

Hon tvekar och tillslut så säger hon med låg röst "Kanske"