Vassa skärvor. [SV]

Titel: Vassa skärvor.
Språk: Svenska.
Typ av text: Fanfiction.
Färdigskriven: Nej.
Beskrivning: Fyra amerikanska tonåringar som varit bästa vänner sedan barnsben övertalar sina föräldrar att ensamma få resa till England, där de ska börja sjätte året på Hogwarts. De har lovat varandra att alltid hålla ihop, men löftet bryts efter sorteringen. De har alltid haft varandra - kommer de klara sig ensamma? Kommer de gå vidare, eller försöka återbrygga vänskapen? Och när de återvänder hem - hur ska de förklara för sina familjer?

Utspelar sig under sjätte boken, och de fyra går i HP:s årskurs, men det kommer skilja en hel del från böckerna.
Jag kommer skriva ur alla fyras synvinkel.
Hoppas att den uppskattas.
~~~

Cloe

Jag lutade huvudet mot fönsterrutan och såg ut över de vackra landskap som svischade förbi. Sjöar, berg, dalar, ängar, skogar, allt var likadant och lika vackert. Jag har alltid tyckt om naturen, och just då var det mer än vanligt. När jag vände blicken in mot kupén igen klack det till av glädje inom mig. Det hade krävts en hel del övertalning innan våra föräldrar gett med sig. Vi var trots allt fyra stycken, skulle hålla ihop, och vi var dessutom stora nu. Sexton år, nästan myndiga, och vana vid att klara oss själva. Varför det varit så viktigt för oss att komma iväg visste nog ingen av oss, men det hade ändå betytt så otroligt mycket, mer än vad det egentligen förtjänade.
Vi hade allihop växt upp i USA. Ända sedan vi gick i blöjor hade det varit vi fyra. Våra familjer hade kommit bra överens, och när vi sedan började skolan hade vi varit oskiljaktiga. Ju äldre vi blev, desto mer sammansvetsade blev vi. Och vi hade alltid, alla fyra, tyckt om att röra oss bortom gränserna. Så, efter många om och men, villkor och kompromisser, hade vi fått tillåtelse att gå våra två sista år på skolan i England. På Hogwarts. Skolan hade gott rykte, och det var förmodligen därför vi fått lov att åka ensamma. Ingen vuxen med, ingen alls. Vi skulle klara oss helt själva.
Natasha, som satt mittemot mig, mötte min blick och log. Hon förstod vad jag tänkte på, förstod precis. Som hon alltid gjort. Hon var som en syster för mig, jag, som alltid varit enda barnet. Nat räddade mig från det.
Plötsligt gav Josh ifrån sig ett glädjetjut och hoppade upp, började dansa omkring och jubla. Han var den av oss som alltid gav ifrån sig mest ljud, stod i centrum och älskade det. Lite taktlös var han, visst, men det spelade ingen roll. Han gav liv åt alla situationer, alltid.
”Kan ni fatta det? Dem släppte iväg oss!” jublade han. Vi andra tre såg på varandra, och brast sedan ut i skratt. Det här var säkert femtonde gången bara idag som han sa dem orden. Josh drog upp Philip och började hoppa runt med honom. Phil skrattade, men satte sig snart ner igen. Trött, sa han bara, och drog fram en bok. Som alltid. Sådan var Philip, men oftast kunde han vara rolig också.
Efter en stund lugnade Josh ner sig, mest för att Natasha utmanade honom på ett schackparti, och snart var det lugnt i kupén igen. Philip läste, Natasha och Josh spelade schack. Tystnaden bröts endast av enstaka svordomar från Josh eller Nat, som bägge var rätt så dåliga förlorare. Nats hjärna var aningen skarpare än Joshs, men å andra sidan hade Josh lärt sig spela schack redan i sin pappas knä.
Lugnet var smittsamt, men plötsligt kände jag ändå ett akut behov av att skriva. Det kunde bli så ibland, och just därför hade jag alltid min skrivbok med mig. Mamma kallade det dagbok, men jag gillade inte termen. Varför visste jag inte, men den ingav mig en obehagskänsla. Gjorde mig sårbar, på något sätt. Snabbt öppnade jag den beigea axelremsväska där jag hade mitt handbagage, det jag inte ville ha i kofferten. Det som var viktigt för mig. Där låg till exempel min fjäderpenna, den med den mjuka, bruna fjädern och min mörkblå skrivbok. Med pennan i ett vant grepp mot papperet lät jag tankarna fyllas ut i ord, ord som aldrig skulle försvinna, ord nerskrivna på papper.

Äntligen! Jag vet inte vad det var som fick dem att ändra sig, men nu är vi på väg. Tillsammans, till Hogwarts, till ett nytt, annorlunda liv. Jag hoppas bli mer utåtriktad nu. Slippa vara beroende av de andra för att klara mig. Jag vill bli mer självständig, men absolut inte förlora de andras vänskap. Jag behöver den, nu, mer än någonsin. Och dem behöver mig, vi behöver varandra. Men ibland känns det som om vi lever i helt olika världar. Vi är så olika, till allt. Utseendet, personligheten, bakgrunden, familjen, värderingarna, våra intressen… jag kan komma på tusen olika saker som skiljer oss åt – men inte en enda som binder oss samman. Det känns som om det kommer leda till problem, kanske snarare än vi tror. Men jag vill inte möta de här problemen. Jag har en så egendomlig känsla av att vår vänskaps dagar är räknade. Hoppas verkligen att mina föraningar för en gångs skull är felaktiga. Hoppas, hoppas verkligen på det.
Cloe