En annan del av mig [SV]

Titel: En annan del av mig
Språk: Svenska
Typ av text: FanFiction
Antal kapitel hittills: 1
Färdigskriven: Nej
Rating: PG
Beskrivning: Rebecca James är, till att börja med, en elvaårig lögnare som lyckas ta sig in på Hogwarts.

* * *

Prolog
Jag kände hur giftet trängde sig genom huden och in i blodet, hur kroppen försvagades kraftigt på bara några sekunder. Jag var hundra procent säker på att jag skulle dö, precis som han.
Tanken på min döde herre skrämde mig mer än tanken på att jag snart skulle gå samma öde till mötes. Det var mitt fel att han dött, det var jag som hade uppmanat honom att döda pojken. Efter det hade allt gått fel.
Jag försökte resa mig upp, men misslyckades och föll istället ihop till en meningslös klump på golvet.
— Det var ditt eget val. Du förrådde oss alla. Du förrådde honom, Sa min blivande mördare från andra sidan rummet.
Min syn hade försämrats och jag kunde endast urskilja hennes bleka hy och långa, mörka hår. Resten var alldeles för suddigt.
Men hennes röst var som vanligt, om än mer ondskefull och kylig. Visst hade jag förväntat mig att någon skulle vända sig emot mig en dag, ge mig en plågsam död som hämnd för alla liv jag tagit. Men aldrig hade jag trott att det skulle vara min bästa vän.

— Tjugo år, Andades jag. Min röst var skrämmande svag och jag fick kämpa till det yttersta för att hålla mig kvar vid medvetandet.
— Tjugo år är en väldigt lång tid, Becca. Mycket kan förändras, Svarade hon likgiltigt.
Jag blundade hårt i några sekunder och koncentrerade mig på att andas. Jag kunde känna hur lungorna gav vika och lät giftet ta över. Tillsammans med giftet följde paniken, men jag visste att jag var tvungen att behålla lugnet.

När jag öppnade ögonen igen hade hon tagit ett par ljudlösa steg emot mig. Hennes ansikte var fortfarande en blek massa, men jag föreställde mig skadeglädjen i hennes blick.
— Du har, låt mig tänka, en minut kvar att leva. Om giftet fungerar ska, stenhjärtat du äger sluta slå, Förklarade hon med lugn i rösten, som om detta var vardag för henne.
Visst var det en vana vi hade, plåga människor till döds för herren. Men inte på kul, jag hade aldrig sjunkigt så lågt.
— Jag hade förväntat mig något annat av dig, Sa jag med min hemskt svaga röst och försökte fokusera blicken på hennes ansikte, men den ville hela tiden cirkulera åt alla håll tills jag blev yr.
— Åh Becca, förrädare förtjänar något alldeles extra, Kvittrade hon och tog ännu några steg närmare.

Jag la märket till staven hon riktade mot mig, som om hon faktiskt trodde att jag skulle finna kraft att kasta mig över henne.
Tanken skulle gjort mig starkare, det var jag helt säker på. Därför var det en chock när mörkret långsamt började krypa sig in på mig. Plågsamt långsamt.
— Du njuter av det här, eller hur? Att mörda din bästa vän. Du är inte mänsklig, Bella, Hasplade jag ur mig.
Det sista jag såg innan mörkret till slut omslöt mig var hennes ansikte, farligt nära, med ett stort, hånfullt leende på läpparna.
Om jag ändå kunde hämnas på henne.

---

30 nov, 2010 17:50

Detta inlägg ändrades senast 2010-12- 1 kl. 21:26
Antal ändringar: 1

meer

---

"I hope you're pleased with yourselves. We could all have been killed - or worse, expelled. Now if you don't mind, I'm going to bed."

30 nov, 2010 18:14

Väldigt bra

---

Draco Malfoy <3 | Slytherin for ever | A very Potter musical <3

30 nov, 2010 18:44

Super bra !!

---

1 dec, 2010 14:41

Kapitel 1
Jag håller för öronen samtidigt som jag rusar uppför trappan. Det är ingen enkel uppgift, men jag är van. På senare tiden hade föräldrarna börjat bråka värre än förut. Det brukade leda till bord som behövde reparation eller att en av dem försvann i flera dagar.
Idag väljer jag den enkla vägen och stannar inte ens kvar för att få dem att sansa sig. Det funkar ändå aldrig.
När jag stänger igen sovrumsdörren efter mig dröjer smällen kvar en stund tills jag förstår att det stora skåpet i vardagsrummet fallit ihop.
— Måtte ingen bli skadad, Mumlar jag och slänger mig på sängen. Kolla tänker jag i alla fall inte göra. Det är inte mitt fel om de tar livet av varandra.

Jag sluter ögonen och försöker stänga ute föräldrarnas skrik. Det är tyvärr omöjligt och de lär mig ännu en rad smutsiga ord som jag inte borde kunna förrän jag är åtminstone femton… eller äldre.
Det är svårt att förstå hur Daniel och Elizabeth James helt plötsligt blev så hetsiga mot varandra. Det hade börjat för ett halvår sedan, då jag otroligt nog berättat om incidenten i skolan. Jag har aldrig kunnat förklara hur jag lyckades flytta vasen från fönstret till katedern utan att röra vi den. Jag hade bara… blivit så arg liksom.
Mina föräldrar tog det som att jag var galen och efter det bråkar de bara.

— Helvete, Daniel! Ut ur mitt hus. Jag vill aldrig se dig igen! Skriker modern från våningen under. Hennes röst ringer som en falsk klocka i mina öron och hur jag än försöker stänga ute den är det som om den fastnat inuti huvudet.
— Med nöje, Svarar fadern och jag hör dörren öppnas samtidigt som klockan ringer.
Jag sätter mig spikrakt upp. Detta kan inte sluta väl. Besök samtidigt som föräldrarna är inne i sitt största gräl någonsin.
På tre sekunder har jag korsat rummet och är halvvägs ner för trappan när jag får syn på besökaren.

Det första jag lägger märket till är hans förskräckliga klädsel, en lång klädnad i lila och en hatt i samma färg. Färgen på skägget är vit, samma färg som håret. Bakom ett par halvmåneformade glasögon kisar ett par klart blåa ögon emot mig.
— Du måste vara Rebecca James? Otroligt vad du har växt sedan jag senast såg dig, att elva år kan förändra så mycket, Säger han och ler så att de blåa ögonen glittrar.
Jag upptäcker då att jag slutat andas och drar då in luft när jag tittar på Elizabeth och Daniel. Båda står som paralyserade vid synen av besökaren, Daniel med handen på dörrhandtaget, redo att lämna huset, och Elizabeth med en stekpanna i handen som hon håller en decimeter ovanför Daniels huvud.

Jag skäms, riktigt mycket, över mina föräldrars uppförande.
Elizabeth verkar höra mina tankar, för hon sänker genast stekpannan och låter den falla till golvet med ett ljudligt skrammel.
— Och vem är du? Frågar jag när tungan äntligen blir fri från förlamningen.
Besökaren skrattar till.
— Ursäkta mig, självklart kommer du inte ihåg mig som jag kommer ihåg dig. Mitt namn är Albus Dumbledore. Jag är biträdande rektor på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom.
Jag blinkar till, förbryllad över den nya informationen som rinner över mig som ett glas med iskall mjölk.
Jag hade aldrig hört talas om en skola vid namn Hogwarts. Men det som fångar min uppmärksamhet mest är häxkonster och trolldom, övernaturliga fenomen. Något jag drömmer om på natten.

Dumbledore lägger märket till min förvånade min och vänder sig till Elizabeth och Daniel. Han såg inte längre road ut, snarare arg ut.
— För elva år sedan överlämnade jag, mot min vilja, flickan i er omsorg för att ni själva inte kunde få en dotter. I mina krav följde också att när flickan var sju år skulle ni berätta för henne om hennes sanna identitet, allt. Det verkar som om ni inte alls har uppfyllt mina krav, Säger han och blänger från den ena till den andra.
Elizabeth gnyr förskräckt till.
— Dumbledore, ni måste förstå… Vi trodde inte att… Att-
— Ni hoppades att Rebecca skulle bli avslagen sin plats på Hogwarts om ni aldrig berättade, om ni lurade henne till att tro att hon var en mugglare, Avbryter Dumbledore tvärt.

Jag stirrar från förälder till förälder och sedan på Dumbledore.
Vad är mugglare? Vad handlar allt detta om? Är de inte mina riktiga föräldrar?
— Min sanna identitet? Frågar jag till slut, efter att jag gått igenom alla frågor i huvudet.
Dumbledore vänder sig mot mig ännu en gång, hans blick lugnare.
— Du är en häxa, Rebecca, och jag är här för att erbjuda dig en plats på Hogwarts.

---

1 dec, 2010 21:50

2 dec, 2010 16:29

meeer snälla Bex

---

"I hope you're pleased with yourselves. We could all have been killed - or worse, expelled. Now if you don't mind, I'm going to bed."

2 dec, 2010 16:43

11 apr, 2011 18:32

bra

---

Läs gärna min ff, Love Twice

12 nov, 2011 22:56