En Historia

Titel: Osynlig
Språk: Svenska
Antal kapitel: Hittills 4 men jag skriver vidare!
Färdigskriven: Nej
Handling: Det handlar om Mia Karlsson vilken blir tvungen att flytta och i den nya skolan är hon osynlig...
Varning: Akta er den här tjejens tankar är inte så värst... kul.

Epilog:
Jag är 13 år gammal och jag har sandbrunt axellångt hår. Mina ögon är mörkgröna och dem är oftast tomma och grubblande. Jag är väldigt lång och gänglig. Mitt namn är Mia Karlsson och detta är min berättelse om att vara Osynlig.

Kapitel 1: Första morgonen...

Idag ska jag börja i 7b på en ny skola, jag avskyr att behöva byta skola och flytta runt bara för att pappa byter jobb hela tiden. Det är helt enkelt orättvist! Varför kan inte jag få säga vad jag tycker om det hela innan dem börjar packa och ringer flyttbilar?
"Framme, gumman! Ha det så roligt nu!" säger mamma och jag stiger ut ur den röda stadsjeepen. Skolan är byggd av tegel som sedan målats rött, färgen är avskavd på större ställen och fönstren är relativt stora. När jag går in på skolgården upptäcker jag genast hur kal den ser ut att vara. I mitten av skolgården finns en basketplan och runt varenda ingång har någon planterat träd och det finns buskar med gula blommor överallt. Trots att skolgården ser så fruktansvärt tråkig ut så är det helt fullt med barn i olika färger, former och åldrar. Man ser direkt vilka som är 'de populära' dem står vid hörnet och snackar, fjortisar hela bunten. En översminkad blondin med för tajta kläder står och hånglar med en basketspelare.
"Ugh.. show offs!" tänker jag och hoppar till skolklockan ringer.
"Dags för att möta den nya klassen då..." tänker jag och går in genom den vita glasdörren vilken har skylt där det står '7B'. Jag öppnar dörren och ser genast att jag har en egen krok precis vid dörren sitter den och jag hänger av mig jackan, otroligt vad en jeansjacka kan kännas varm i början av höstterminen. Dörren öppnas och plötsligt myllrar det av människor runt mig. Ingen säger hej eller jag tror inte ens dem ser att jag är där. Jag går in i klassrummet som ser ut som vilket klassrum som helst bänkarna står uppradade i par och katedern står längst fram, tavlan är en whiteboard och det finns olika sorters kaktusar i fönstren. Alla mina klasskamrater går in och sätter sig på sina platser. Det finns en bänk längst fram åt höger vilken det står: MIA på. Jag sätter mig där och väntar på läraren.
Fortfarande verkar det inte som någon har märkt mig...

Fortsätt gärna ^3^

Kapitel 2: Gruppen...
Alla sitter och snackar om ditt och datt och ingen har märkt att jag är där, kan ju vara för att jag inte sagt något till någon annan men borde dem inte märka mig iallafall?
Dörren öppnas än en gång och in kommer en kvinna som ser ut att vara ungefär 30 år, hon har glasögon, blont hår och bär ett blårandigt linne och ett par normala jeans, hon vänder sig mot klassen som blivit alldeles tyst av hennes ankomst.

"Hejsan barn!" hälsar hon och lutar sig mot katedern.
"Godmorgon Fröken Englund" säger hela klassen ,utom jag, i kör.
"Idag har ni fått en ny klasskamrat, Mia Karlsson." Säger läraren och tittar på mig, på en gång verkar det som allas blickar fastnar på mig som om dem var tuggummi på skorna eller något!
"Ska du presentera dig för klassen, Mia?" frågar läraren och ler, oj vilket vitt leende hon har!
"Uhm... Jag heter Mia Karlsson." Säger jag och läraren går tillbaka till katedern.
"Behandla henne väl nu!" Fröken Englund vänder sig mot klassen och alla nickar, till min förvåning ser jag både blondinen och hennes pojkvän i klassen också.
"jaha, så dem finns i klassen också? Hmm..." tänker jag och riktar sedan, äntligen, uppmärksamheten mot min bänkkamrat. Jag måste se ganska skum ut när mina ögon spärras upp när jag ser honom.
Han har korpsvart hår med lilafärgade strimmor som löper genom hela håret, han har svarta kläder som är fyllda med kedjor och nitar. Han verkar ha insett att jag är där också efter som han vrider på huvudet och tittar tillbaka på mig. Han har tre piercingar en ring på överläppen, en i näsan och en nit som sitter fast ögonbrynet.
"Han ser ju... okej ut!" tänker jag och snabbt vänder jag min uppmärksamhet mot tavlan.

Lektionen handlar om Historia, för att vara exakt handlar den om Antikens Grekland. Det visar sig att man ska jobba i grupp och ta reda på olika saker som finns kvar än idag, samt att presentera den inför klassen om två veckor. Fröken delar in oss i grupper, jag vet allvarligt talat inte vem jag hamnar med eftersom jag inte vet ett enda namn, men vi får väl se!
"Grupp 1: Julia, Eric och Lina, Grupp 2: Natalie, Martin och Markus, Grupp 3: Robin, Mia och Josefine" så grupp tre va? Undrar vem Robin är, och vem Josefine är.
"Så sätt er med era grupper nu." Säger hon och hela rummet fylls av rörelse.

"Du är Mia va?" säger killen bredvid mig. Förvirrat tittar jag upp och nickar.
"Ja, jag är Mia" säger jag och utan att jag märkt det har jag tagit upp handen.
"Det är jag som är Robin" säger han och skakar min hand. "Trevligt att råkas" fortsätter han och släpper sedan min hand som faller tillbaka på bänken.
"Du Josefine! Vi är en mer en du kom igen!" ropar han tvärs över rummet och jag ser hur blondinen stirrar bistert på honom innan hon kommer till våra bänkar.
"Åhh vad jag liksom HATAR att jobba med dig!" säger hon och stirrar rakt över mig på Robin.

[Ska jag verkligen fortsätta?]

Ursäkta, jag tror du skrivit i fel tråd. Jag skriver här. Skulle du vara vänlig nog att skapa en egen tråd för din novell? Det skulle kunna bli så att folk blandar ihop våra noveller. Jag skulle uppskatta om du även tog bort din novell från min tråd eftersom jag redan skriver här.

Jag menar inte att vara taskig jag bara undrar om du kunde göra det...

jadå de e lungt ingen fara

Tackar
--------------

Kapitel 3: Mellan två fiender...
"Du får helt enkelt leva med det, fjolla!" svarar Robin spydigt och flinar åt Josefine som dunsar ned sin väska på golvet och drar åt sig närmaste stol.
"Aha, vad skulle vi jobba med då?" frågar hon och kastar en rasande blick på Robin, som i sin tur flinar bittert.
"Jag har ingen aning, Josse..." svarar Robin och då verkar det som tredje världskriget bryter ut eftersom båda två svarar med samma mynt och dem slutar inte förrän fröken lägger sig .
"SLUTA BÅDA TVÅ! NI SKA JOBBA TILLSAMMANS OCH DÄRMED BASTA!" Skriker hon och hela klassen kryper ihop där dem sitter. Även Josefine och Robin fast dem sänder fortfarande varandra föraktfulla blickar.

Äntligen börjar vi jobba med projektet! tänker jag och vi börjar prata om Antiken, såklart. Vi kommer fram till ganska mycket och vi börjar skriva på uppsatsen, otroligt vad dåligt dem jobbar tillsammans.
"Nej! Vi skriver om kalendern inte din fåniga krigskonst!" säger Josefine och Robin svarar såklart tvärtemot och ett litet bråk börjar igen.
"Men vad tycker du då? Krigskonst eller kalender?" Frågar Josefine mig plötsligt och jag blir ganska förvånad att hon faktiskt visste att jag var där.
"Uhm... Varför inte ha med båda två?" säger jag försiktigt och Robin nickar.
"Bra ide Mia!" säger han glatt och vi börjar skriva igen. När det ringer ut så sticker alla ut på rast och jag ,själv, går ut på den grå gården.

"Jasså, ensam på första rasten, inget ovanligt..." tänker jag och går till närmaste bänk och sätter mig.
"Mia!" Hör jag plötsligt Robins röst och till min förvåning sätter han och hans kompisar sig bredvid mig.
"Jag heter Mattias , men kalla mig Mattis." Säger en blond, lång kille som jag genast känner igen som killen som ett par av Josefines kompisar hängde efter i morse.
"Konrad, kalla mig helst Conny, trevligt att råkas!" säger en svarthårig kille med blå tjocka slingor som löper genom hela håret, dem matchar hans ögon som också är blå.
"Hey! Ge tjejen lite space va!" säger en blond och svart hårig tjej och alla killarna lugnar genast ned sig.
"Natalie är mitt namn och jag är en tjej som kan!" rimmar hon och en annan tjej med illrosa hår skrattar till som om det varit ett dolt skämt.

"Jag heter Mia, kul att träffa er allihop..." säger jag omtumlad och känner redan att den nya skolan kanske inte blir så hemsk som jag trodde.

Fortsätt!

Kapitel 4: Matten...

"DONG DONG" låter det från skolhuset och jag förstår såklart inte att det är skolklockan som ringer så jag sitter kvar med mina nya kompisar innan dem reser sig.
"Ses, det är matte nu..." säger Robin och vänder sedan blicken lite frågande mot mig. "Kommer du, Mia?" frågar han och först nu fattar jag att det där ljudet var ringklockan.
"Ja! självklart!" säger jag och reser mig upp. Vi går till klassrummet under tystnad, men inte någon pinsam tystnad direkt... utan mer som att vi inte behövde säga något till den andre.
Vi går in genom dörren och hänger av oss jackan.
"Ni är sena!" säger en medelålders-man med gråsprängt brunt hår och runda för små glasögon.
"Med två sekunder magistern..." säger Robin och går förbi honom, jag följer hans exempel eftersom jag inte vet vad jag ska göra annars.

"Idag ska ni repetera ekvationer" säger magistern och skriver upp en ekvation på tavlan.
"Vad är 100/x + 15 - 13 = 12, vad är X?" frågar han och ett par händer, inklusive Robins, flyger i luften.
"Robin" säger läraren och tittar på Robin.
"10" svarar han.
"Varför tror du det är tio?" frågar magistern.
"För att 100 delat 10 blir 10, 10 plus 15 blir 25 och 25 minus 13 blir 12..." rabblar Robin som om han lärt sig det utantill.
"Rätt, Vad ska man räkna först i en ekvation, Mia?" jag rycker till när jag hör mitt namn.
"Man ska väl räkna delat med och gånger först..." svarar jag osäkert och magistern nickar.
"Rätt, slå upp sida 67 i matte böckerna och börja jobba." fortsätter magistern och alla börjar arbeta.
Kapitlet var enkelt det var ungefär samma problem hela tiden, och dem var lätta att lösa.
Ibland sneglade jag på Robin och ibland kunde jag svära på att han sneglade på mig, men det var säkert bara inbillning.

"Sluta nu, Mia, som om han skulle vara intresserad av dig..." tänker jag och fortsätter snegla. Han är faktiskt ganska söt, och snäll... och...

"RING RING" ringer det och jag fattar att det måste vara olika signaler för olika saker, en för ut och en för in.

"Kom igen då!" säger Robin och tar sin väska.
"Det är kemi efter lunchen så vi ska till ett annat klassrum så du borde ta med din väska.." säger han och jag tar min väska och sedan sticker vi och äter lunch. Jag tror jag faktiskt börjar gilla honom, lite... Men han verkar inte intresserad så vem bryr sig liksom?

Men jag kan ändå inte sluta hoppas... kan jag?

Mer! Känns som om jag är den enda som läser? :3