Som jag vill vara...

NAMN: Som jag vill vara...
SPRÅK: svenska
KAPITEL: 1
RATING: PG
KLAR: nepps!!
HUVUDPERSONER: Draco Malfoy och henne

HANDLING: Draco Malfoy går sitt femte år på Hogwarts, hans hemligheter blir allt bredare för var dag som går och han vill verkligen ha henne. men vill hon ha honom? Han och hon är så olika, men ändå drar Malfoys känslor någon annanstans och så småningom börjar han dras med i den olagliga världen som hans far har förbjudit honom till. Han kan inte längre kämpa emot, han har lyckats i tre år, nu orkar han inte längre...


Kapitel 1

Klockan tickade långsamt framåt i klassrummet. Efter att ha räknat sekunderna i över en halvtimme med samma tomma papper framför sig trodde den blonde pojken att han skulle spricka av uttråkning. Tick tack, tick tack...tänkte han surt och drog händerna för ansiktet innan han vände sig tillbaka till pappret. Han hatade verkligen professor Binns lektioner, de var tråkiga, långsamma och ytterst sövande.

Till sist ringde klockan äntligen ut, alla elever ställde sig samtidigt upp och lämnade pappren på bordet. Det hade endast varit en person som faktiskt ivrigt hade skrivit på provet. Han själv hade endast ögnat igenom frågorna, svarat så mycket så att han åtminstone skulle få ett 'Dåligt' innan han hade sovit igenom resten av lektionen.

”Gick det bra, Draco?” ville Pansy Parkinson direkt veta då de steg ut ur klassrummet. Han hatade henne, okej kanske inte hatade direkt. Men han tyckte definitivt inte om hennes sätt att tala till honom. Som om de vore trolovade eller något liknande.
”Visst.”svarade han utan att egentligen bry sig. Hans blick flög förbi fyra elever, alla skrattade muntert åt något som äckelpottan just hade sagt. Draco blängde på killen med de runda glasögonen som fick henne att skratta. Draco ville få henne att skratta, känna hennes armar om sig och...
”Draco, kommer du?”frågade Crabbe och avbröt hans tankar. Han tvingade sig själv att ta bort blicken från henne och titta på sin så kallade kompis.

”Ja...visst.”sade han bortkopplat och följde efter sina vänner till Slytherin bordet i stora salen för att äta middag innan dagens sista lektion. Han slog sig ner på sin vanliga plats i mitten av bordet bredvid Goyle som direkt började proppa munnen full med mat. Han hade redan vant sig vid de två klumpedunsarnas sätt att äta att han inte längre blev äcklad av det.
Pansy pratade med de andra tjejerna i hans årskurs, de alla fnittrade tillgjort hela tiden. Varför var alla som dockor eller robotar? De gjorde som de blev tillsagda och uppförde sig så som Salazar Slytherin en gång hade sagt. Själv visste inte Draco längre vad han ville, hans problem var långt ifrån den alldagliga och hans blickar gick hela tiden mot...han kunde inte ens förbrå sig att tänka på hennes namn.

”Jag går till sovsalen.”mumlade Draco till dem, fast han var inte säker på att någon hade hört honom då han ställde sig upp och gick ut ur stora salen. Förstås så var hans dag ännu mer förstord då han krockade med glasögonormen på vägen ut.
”Se dig för vart du går, Potter.”fräste Draco och stegade sedan förbi Potter, Weasley och smutsskallen. Alla tre skakade på huvudet och utan ett ord hade de stigit in i stora salen och gått mot Gryffindors bord. Alla tre, Draco kunde inte säga att han inte var svartsjuk på dem. Han ville också ha sådana vänner, men om man gick i Slytherin så hade man inga äkta vänner då hade man snarare kompanjoner med en ledare. Och han hade förstås fått den oturen att bli ledare för två idioter och en jag-kan-och-vet-allting.

Han styrde dystert stegen ner mot fängelsehålorna, det var inte lätt att vara femton år, ha en far som är dödsätare och försöka uppföra sig bra inför paddan Umbridge som snokade bakom vartenda hörn. Ändå så var det fortfarande endast höst, den där stollen Sirius Black talade man fortfarande om men Draco hade några aningar om att Black inte hade mördat de där människorna...
”Nej!”tänkte han hårt till sig själv, han fick inte bli som potter och hans vänner. De som brydde sig om andra och ville att alla skulle må bra, han fick inte...Inte hur mycket han än ville. Med en suck sade han lösenordet inför porträttet som dolde deras gång in till uppehållsrummet. Det svängde upp och han blev verkligen lättad över att han var själv i rummet då ha steg in och satte sig på den mörkgröna soffan och stängde ögonen.

Han lovade sig själv, efter att flera gånger ha ångrat sig, att försöka säga något snällt till henne istället för något som han senare skulle ångra sig över. Han gillade henne, hon hatade honom. Inte för att han anklagade henne för det. Han själv var ju världens största idiot mot henne, fast om hon skulle veta om vad han tänkte så skulle hennes blick säkert bli annorlunda än den vanliga arga blicken som han alltid fick.
”Det är mitt fel.”viskade han till sig själv.
”Vad är ditt fel, Draco?”frågade Samantha, en medellång flicka i hans årskurs. Hennes hår var långt och kastanjebrunt som passade perfekt till de nötbruna ögonen. Hon hade några små fräknar på näsan som fick henne att bli söt, men mer kunde inte Draco tänka om henne.

Hon satte sig ner bredvid honom i soffan med en bok i famnen, trolldryckskonst, som var deras nästa lektion.
”Inget.”mumlade han och hon fnyste.
”Bra försök.”sade hon med ett leende, vilket var orsaken varför ingen i hela Slytherin, förutom han själv, gillade henne. Hon var alldeles för snäll och omtänksam för att kunna vara i Slytherin, Draco tyckte att hon borde ha tilldelats till Gryffindor. Men då skulle han säkert ha kallat henne för fula ord också.
”Nej men det är bara det...”började Draco, skulle han berätta eller inte? ”Jag har bara haft en dålig start.”
”Jag också, hon där Umbridge är nog en riktig...”
”...padda.”avslutade Draco och log snett, vilket fick henne att hjärligt skratta sitt fina klingande skratt.

”Japp, verkligen. Kommer du med på lektionen då?”frågade hon och ställde sig upp. Draco sneglade mot klockan, lektionerna skulle börja om fem minuter. Han drog på munnen, skulle han få se henne än en gång senare idag?
”Visst, kom då.”sade han en aning för glatt och drog iväg med henne ut ur Slytherins sällskapsrum med hård fart.

Jag gillar den här, skriv mer!

Tack!!

Kapitel 2
Draco vaknade upp av en duns, eller hade det vari en snarkning? Han tittade sig omrking i det lilla rummet. Crabbe, Goyle och Blaise sov fortfarande djupt. Han suckade tungt, varför var det alltid han som vaknade först?
Tyst ställde han sig upp och klädde på sig den vanliga klädnaden som han alltid bar var dag. Sedan smög han ut ur sovsalen för att inte väcka sina 'kompisar' ur deras tysta djupa andetag som emellanåt stegrades till en snarkning.

Han gav knappt en blick på folket som satt i sofforna i uppehållsrummet. Men de såg förstås på honom, han struntade i deras blickar och fortsatte ut ur Slytherins elevhemsrum och gick upp mot entréhallen. Han hade inte sett henne senare på gårdagskvällen. Han var tvungen att göra det, annars skulle han snart dö av längtan. Varför kunde han inte vara ödmjuk, snäll och vänlig mot henne då han ville det. Han ville verkligen att hon skulle se vem han egentligen var, den riktiga Draco Malfoy och inte den otrevlige, snäsige och populära Draco.

Stora salen var nästan tom då han steg in i den. Han tittade upp mot huvudbordet där Umbridge högrdraget satt med ett nöjt tillgjort leende på läpparna. Han ryste till vid tanken på henne och förflyttade blicken mot vänster, där satt McGonagall och pratade glatt med Professor Sprout. Snape satt som vanligt ensam och åt sin frukost med en bitter min.
Han slog sig ensam ner vid bordet och plockade åt sig ett rostat bröd och började bre det med smör. Fast hans blick var hela tiden riktad framåt, där satt hon igen och log mot Potter och Weasley för att de just hade sagt något roligt. Ett sting av avundsjuka gick genom magen på honom, han ville också sitta där.

”Hej Draco.”sade en pigg kvittrande röst. En mage skymde sikten för honom mot Gryffindors bord och Samantha slog sig ner mitt emot honom. Han log tillbaka så bra han kunde, fast det blev mer som en grimas.
”Hej Sam.”sade han tyst och slog ner blicken. Plötsligt kände han sig inte hungrig längre.
”Är du nervös?”frågade hon en aning skadeglatt medan han förvånat tittade upp.
”Vad menar du?”svarade han och blev plötsligt stel, visste hon om honom och...
”Alltså vi ska ju till Hogsmeade idag dummer.”flinade hon och han pustade lättat ut. Han hade helt och hållet glömt bort deras färd till Hogsmeade. Glädjen fyllde honom efter hon säkert skulle till byn. Han skulle åtminstone till Godisbaronen eftersom allt hans godis var slut.
”Just det, det var ju idag.”sade han en aning bortkopplat.
”Japp, mina pumpapastejer är slut.”babblade Samantha på som aldrig förr. Hon pratade ju sällan med någon i alla fall.
”Öh...mina med.”mumlade han med blicken fäst på henne då hon gick ut ur stora salen med ett brett leende på läpparna. Han hade missat sin chans, igen...

På vägen ner till Hogsmeade så gick han tillsammans med Crabbe och Goyle som mullrade ac skratt efter att ha knuffat ner en förstaårselev från Hufflepuff i en håla på slottet. Om det skulle ha varit som förut så skulle Draco själv ha skrattat med dem, men nu ville han inte det.
”Draco du skulle ha sett hans min!”skrattade Crabbe.
”Ja, som en liten barnrumpa!”mullrade Goyle. Draco tvingade fram ett leende.
”Visst.”sade han. ”Öhm...jag kommer snart.” han satte av genom byns gator innan de andra två hann springa efter honom och gömde sig lättat bakom ett av husen. Där kunde han äntligen luta sig bakåt och stänga ögonen. Han ville inte börja gråta, men snart kunde han inte stå emot längre.

”Malfoy.”sade en röst bredvid honom, han slog upp ögonen och hjärtat stannade. Där stod hon, med ett irriterat glin i ansiktet, men vad såg han? Var inte det ett par ledsna ögon han såg in i?
”Vad vill du?”fräste han och ångrade sig direkt, hennes ögon var ju fyllda av tårar och själv stod han där stel i kroppen utan att kunna säga ett snällt ord.
”Inget.”snäste hon till svar och skulle just gå förbi honom då han utan att kunna göra någonting åt det tog tag i hennes arm och drog henne närmare sig.
En förvånad blick gick över hennes lena ansikte, men han ville inte släppa henne. I stället böjde han sig ner och gjorde något som han defintivt inte borde ha gjort. Han kysste henne!

Sjukt bra. ♥
Bevakar.

Jättemegajättesuperultrabra ♥

Jättebra!! *ny bevakare*