Fyra Flickor [En fanfic av Ailue]

Fyra flickor
Fyra ivriga elvaåringar sitter spända bredvid varandra i stora salen, på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Sorteringsceremonin har just börjat. Det är fyra ganska olika flickor. En har rakt, svart hår, en annan rött och de två andra är blonda, men den ena av dem har välvårdade lockar, som hänger ner över de spröda axlarna och den andras hår liknar mest en risbuske. Den svarthåriga flickan är liten och kort, den ljuslockiga spinkig. Flickan med risbusken till hår är lång och stark medans den rödhåriga är en typisk normallång och normalbygd elvaåring. De har olika egenskaper också, mycket olika. Men ändå är de mycket nära vänner, de har vuxit upp i samma lilla trollkarlsby och varit vänner så länge de kan minnas. Nu är det en av de fyras tur att bli sorterad.
”Ashford, Rose” Den spinkiga kliver fram, hon ser inte speciellt nervös ut. Det bleka ansiktet ser tomt och avslappnat ut och Roses grågröna ögon är stadiga när hatten placeras på hennes huvud. Hennes ögon fortsätter att vara stadiga och efter en liten stund har hatten bestämt sig.
”Slytherin!” Utropar sorteringshatten och eleverna vid slytherinbordet jublar, Rose skuttar ner och sätter sig ibland dem.
Elev efter elev sorteras och den svarthåriga flickan märker knappt när det blir hennes tur.
”Chen, Alice” Den lilla mörkhåriga kliver fram, hon ser mer nervös ut än Rose och hennes bruna ögon flackar fram och tillbaka. Hatten tar mycket kort tid på sig, den snuddar knappt vid hennes huvud förrän den har bestämt sig.
”Gryffindor!” Utropar hatten och åter igen utbryter jubel, den här gången vid gryffindorbordet. Alice slänger en orolig blick mot slytherinbordet innan hon sätter sig vi gryffindors bord. De två flickorna som sitter kvar utbyter även de oroliga blickar, de var ju så säkra på att hamna i samma elevhem allihop!
Nu sorteras eleverna i snabb takt och det dröjer inte länge förrän det är den rödhårigas tur.
”Gray, Eileen” Hon skyndar sig upp till sorteringshatten, som sätt på hennes huvud. Hon utbyter en snabb, ljusblå blick med den rufsiga, som sitter ensam kvar. Sorteringshatten tar tid på sig innan den till slut beslutar sig för ett elevhem.
”Ravenclaw!” Ropar hatten och Ravenclawarna applåderar. Eileen ser något bekymrad ut men skuttar snart glatt ner till sina nya kamrater.
Till slut blir det i alla fall den rufsigas tur.
”Salmon, Hannah” Hannah drar handen genom håret och tittar nervöst omkring sig med de gråa ögonen. Hon vet redan att hon kommer att hamna i Hufflepuff, hon har alltid vetat det. Men att de andra skulle hamna i olika elevhem trodde hon inte. Hatten placeras på hennes ljusa huvud.
”Hufflepuff!” Utropar den och Hufflarna jublar. Hannah lunkar ner till deras bord.

Ingen av de fyra flickorna kan riktigt njuta av måltiden. De oroar sig allihop för att elevhemstillhörigheterna ska splittra deras vänskap. Alla fyra spanar efter varandra, men kan inte urskilja de andra. När de sedan går mot sina respektive sällskapsrum så känns det här med Hogwarts plötsligt inte alls lika spännande.

Bra.

Tack Lägger ut en liten bit till!

Rose: Jämlika vänner
”Ashford, var det så du hette” Frågar Sullivan och slätar ut sitt, redan spikraka, bruna hår. Rose nickar och tar en minimal tugga av sin fralla. Hon slänger en blick mot hufflepuffbordet, ingen Hannah syns till. Sedan låter hon ögonen vandra över ravenclawbordet, men hon ser ingen skymt av Eileens röda hår. Till slut kastar hon ett snabbt ögonkast mot gryffindårarnas bord, och där sitter hon, gryffindåren själv, Alice. Rose vinkar lätt till henne, men hon verkar vara upptagen av ett samtal med en blond pojke och ser inte Rose.
”Vem vinkar du på?” Frågar Sullivan och dricker lite ur sitt glas med pumpajuice.
”En kompis, hon blev sorterad till Gryffindor.” Säger Rose och tittar ner i bordet.
”Jaha, men jag råder dig, snacka inte med dem, de är helt koko!” Säger Sullivan och nickar mot gryffindorbordet. Rose nickar, Alice är ganska koko ibland, Rose brukar störa sig på det. Men nu när de har blivit splittrade så saknar hon det lite. I och för sig så har hon alltid ansett att hon är lite, men bara pyttelite bättre än sina vänner eftersom hennes familj är renblodig och äger en stor herrgård. Ibland har hon faktiskt sett ner på sina vänner.
”Jag har en kusin i Gryffindor, Cerys. Hela släkten fryser ut hennes familj nu, vi har tillhört slytherin i åratal.” Sullivan skrattar till. ”De vanärade vår släkt.” Säger hon. Rose nickar, hon börjar få ont i nacken av allt nickande.
”Alla mina vänner hamnade i andra elevhem, jag är ensam i Slytherin.” Säger Rose och gör en grimas.
”Det visar att du är bättre än dem, Slytherin har alltid varit det bästa elevhemmet.” Säger Sullivan. ”Förresten, jag är din vän. Så du har visst en vän i slytherin. En jämlike!” Säger hon sedan och ler. Leendet smittar och snart ligger de dubbelvikta över bordet och skrattar åt ingenting särskilt.
”Men du, vad heter du i förnamn?” Frågar Rose och skrattar till.
”Estelle, men du kan kalla mig Elli” Säger Sullivan. ”Du, Rose va?” Rose nickar och de börjar skratta igen. Efter en stunds skrattande bestämmer de sig i alla fall för att börja gå mot sin första lektion, trollfomellära med Professor Lyle, en typisk trist gammal lärare, eller ja, på namnet låter det så i alla fall.

Bra! Annorlunda! Känn dig bevakad vill ha mer nu!

Tacktack, mer kommer här:


Alice: Spöviftande och andra fasoner
Alice har sällskap med Joshua, den blonda killen som hon hade så roligt med under frukosten. De är på väg till lektionen i trollformellära.
”Min bror har sagt att Professor Lyle är jättesträng, det sägs att hon brukar bestraffa sina elever genom att förvandla dem till olika insekter, en flicka fick vara mygga i flera dagar för att hon hade råkat förvandla professorns finaste fjäderpenna till en gås.” Säger Joshua och spärrar upp ögonen.
”Jaja, vi får väl se.” Svarar Alice och skrattar åt Joshuas tokiga berättelse.
Rätt vad det är så svänger de in i klassrummet, rätt klassrum dessutom. Professorn är en lång, svartklädd kvinna. Hennes hy är blek och dragen vassa. Håret är nästintill vitt och flätat i en lång, tjock fläta som räcker ner till midjan.
”God morgon Professor Lyle.” Stammar de två gryffindoreleverna och skyndar sig till ett ledigt bänkpar. Fler och fler elever dyker upp, det är Gryffindors och Slytherins ettor som ska ha lektion tillsammans. Snart dyker även Rose upp, i sällskap med en brunett. De pratar och skrattar nästan oavbrutet.
”Hej, Rose!” Utropar Alice när de går förbi hennes och Joshuas bänk.
”Hej.” Säger hon och ler hastigt innan hon och den andra tjejen skyndar vidare till en ledig bänk.
”Jaha, då är klockan halv nio.” Säger Professorn, med ovanligt hög stämma för att komma från en sådan tunn kvinna. ”Idag ska vi ägna oss åt en mycket enkel besvärjelse som heter vingardium leviosa.” Säger hon. ”Vet någon vad denna besvärjelse gör?” Ett par händer sträcks upp i luften, mest Slytherinares. ”Andra raden bakifrån, längst till vänster, presentera dig gärna också.” Säger Professor Lyle och pekar på flickan som sitter bredvid Rose.
”Estelle Sullivan, Madame.” Säger hon. ”Vingardium leviosa får saker att flyga.” Säger hon och ler nöjt.
”Mycket bra, miss Sullivan, fem poäng till Slytherin!” Sullivans leende blir om möjligt ännu mer självsäkert.
”Jag tänkte att ni skulle få öva på fjädrarna jag har här.” Säger Professor Lyle och nickar mot katedern. ”Var och en hämtar en fjäder till att börja med, så ska vi gå igenom stavrörelserna tillsammans.” Eleverna reser sig upp så att stolarna skrapar mot golvet, snart har alla hämtat varsin fjäder.
”Följ nu efter mig.” Säger Professorn och lyfter sin stav, eleverna gör lika dant.
”Vingardium leviosa!” Säger hon och för sin stav i ett inte alltför komplicerat mönster, eleverna följer efter. ”Bra, varsågoda att börja öva!” Salen fylls av röster och stavar som viftar. Hittills har ingen fått sin fjäder att lyfta.

Joshua börjar bli uttråkad, han viftar slött med staven och mumlar något som mest liknar ”Vimsa Loviska”. Plötsligt smäller det till. Alla blickar vänds mot Joshua och hans fjäder, som nu har antagit en illrosa nyans. Spridda skratt hörs runtom i salen, men Professor Lyle ser inte lika glad ut.
”Mr Fields, för jag antar att ni är David Fields lillebror. Magi är farliga saker, jag vill inte veta av okontrollerat spöviftande och andra fasoner!” Fräser hon. ”Magi är farliga saker, någon hade kunnat bli skadad!” Joshua tittar ner i bänken. ”Jag låter dig slippa straffkommendering den här gången, femton poängs avdrag för Gryffindor!” Säger hon ilsket och stampar med foten i marken. ”Återgå till arbetet.” Säger hon sedan. Joshua himlar med ögonen mot Alice och återgår suckande till att försöka få sin stackars rosa fjäder att flyga.

När tio minuter återstår av lektionen har fortfarande ingen fått upp sin fjäder i luften. Alice försker envist.
”Vingardium leviosa!” Säger hon, direkt när hon har uttalat orden så vet hon att hon har lyckats. Det går som en ilning genom armen och fjädern lyfter.
”Bra jobbat, miss…?” Professor Lyle tittar frågande på Alice.
”Chen.” Svarar hon och tappar koncentrationen på fjädern, vilket får den att falla ner på hennes bänk igen. I och med det är lektionen slut.

Jättebraa! Mer

Tack


Eileen: Nya vänner är överskattat
Eileen tittar trött på tjejen som sitter bredvid henne. Hon har råttfärgat hår och heter Cartwright, Kylie Cartwright närmare bestämt. Det bara blev så att de två hamnade bredvid varandra på lektionen i trolldryckskonst. Alla de andra ravenclawettorna satte sig bredvid varandra, så de blev liksom över. Då bestämde de sig för att sitta med varandra, mest för att inte verka ensamma eller mobbade. Eileen har insett att de ska ha lektionen tillsammans med Hufflepuff, det vill säga Hannah, Eileen längtar efter sina tre bästa vänner så mycket att det nästan gör ont, antagligen så kommer Hannah att lindra smärtan lite i alla fall. Deras lärare Professor Ace är en ganska gammal man, hans röda hår har många gråa slingor i sig och hans klädnad är urblekt, dessutom råkar Professor Ace vara Ravenclaws elevhemsföreståndare. Eileen gillar Professor Ace, det röda håret gör att hon känner att hon kan identifiera sig med honom. Hon hinner inte tänka så mycket mer på det, för då kommer Hannah in i klassrummet. Hennes hår står på ända, som vanligt och de gråa ögonen lyser av glädje. Hon kommer inte ensam, två flickor går på varsin sida om henne. Den ena är lite kraftig och har korpsvart hår uppsatt i en hästsvans. Den andra är lång och brunögd. Hennes bruna hår är flätat på ett sätt som ser mycket komplicerat ut, det är vackert. Den brunhåriga heter Carmen Gracely, Eileen minns det, dels eftersom namnet är jätteskumt, dels eftersom hon sorterades precis före Eileen själv, den andra har hon inte en aning om vad hon heter.
”Åh, hej Eli!” Säger Hannah och ler med hela ansiktet mot Eileen. Det är bara Hannah som får kalla henne för Eli, Eileens avskyvärda smeknamn.
”Hej, Hannah.” Säger Eileen och besvarar hennes leende. De två kompisarna har gått och satt sig tillsammans och Hannah tittar sig nu vilset omkring. Hennes ögon blir med ens ledsna när hon ser att även Eileen har en bänkkamrat. Eileen ser det och trots att hon inte vill vara taskig så mumlar hon ett ”ledsen” åt Cartwrights håll och sätter sig med Hannah i en annan del av klassrummet.
”Nya vänner är överskattat.” Viskar hon i Hannahs öra. Hannah får en bekymrad rynka mellan ögonbrynen, men den försvinner snabbt.
”Känner du dig ensam, Lee?” Frågar hon oroat, men Eileen skakar på huvudet.
”Du då?” Frågar hon istället.
”Nej, jag Carmen och Patricia har blivit rätt bra vänner.” Säger hon och tittar längtansfullt mot dem där de sitter, Eileen känner sig med ens överflödig. Hannah märker det inte, eftersom lektionen börjar.



Hannah: Vart tog Rose vägen?
”Salmon, vad tänker du på?” Undrar Patricia, Hannah hatar att hon och Carmen kallar henne vid efternamn hela tiden.
”Inget.” Säger Hannah, surare än hon hade tänkt. Att hon och Eileen hade trolldryckskonst tillsammans i förmiddags var i alla fall roligt, men resten av dagen har varit kass. Även att Carmen och Patricia låter henne vara med dem så känner hon sig utanför, det är så tajta och ibland så är det som om de glömmer bort Hannah. Dessutom har hon inte sett en skymt av vare sig Alice eller Rose på hela dagen. Hon saknar förstås båda jättemycket, de har inte varit ifrån varandra mer än ett par timmar på flera månader, nästa ett år och nu, poff! Borta. Ändå är det Rose hon saknar mest, trots att hon ibland slänger ur sig endel taskiga kommentarer, så är hon ändå gamla Rose. Rose som också fyller år den tolfte april. De har firat elva födelsedagar tillsammans, med Eileen och Alice som gäster så klart. Hannah hoppas att hon kommer att få träffa både Rose och Alice snart, helst skulle de behöva träffas alla fyra. Hannah är orolig för att deras vänskap kommer att bli förstörd annars.
Klockan är halv nio på kvällen, men Hannah måste göra något, så hon reser sig ur fåtöljen i Hufflepuffs sällskapsrum och försvinner iväg genom skolans många korridorer. De annars så livliga korridorerna är nästan tomma så här dags. En äldre slytherinelev knuffar till Hannah, men hon skyndar vidare. Till slut står hon utanför dörrarna till stora salen och mycket riktigt står Eileen där och dessutom har hon med sig Alice. Eileen och hon bestämde ju att ses vid dörrarna klockan halv nio, men att Eileen skulle hitta Alice också!
”Alice!” utropar Hannah och ger henne en hastig kram. Det hugger till i bröstet, det känns bättre när de är två av fyra än när de är tre av fyra. Nu känns det som om de har glömt bort Rose, eller rentutav struntat i henne. Hon säger ingenting på en lång stund.
”Var är Rose?” Frågar Alice plötsligt.
”Jag har inte sett henne sedan sorteringen.” Svarar Eileen.
”Inte jag heller.” Säger Hannah och försöker svälja saknadsklumpen i halsen. Hon borde ju ha försökt hitta Rose. Eileen har ju säkert sprungit runt efter Alice i evigheter.
”Jag borde ha letat efter henne.” Säger Hannah skuldmedvetet.
”Nej, jag sprang på Alice av en slump, men det är en lång historia!” Säger Eileen som om hon kunnat läsa Hannahs tankar.
”Men vad har ni hittat på under tiden som vi inte har setts, då? Jag är jättenyfiken!” Säger Alice och avfyrar ett leende.
”Du först!” Säger Hannah och Eileen med en mun.
”Jag har haft det superbra, Gryffindor är toppen!” Säger hon och ler. ”På frukosten träffade jag en kille som heter Joshua Fields och sen hängde vi ihop hela dagen. På trollformelläran råkade han färga sin fjäder illrosa istället för att få den att flyga, så då fick Gryffindor poängavdrag. Rose var också på den lektionen med en äckelsnobbig Slytherintjej, Sullivan och hon svarade rätt på någon fråga och fick poäng. Jättesnobbig var hon efter det!” Alice sätter armarna i kors. ”Sen har väl dagen mest flutit på, men såg du inte mig på örtläran, Eileen?” Frågar hon sedan.
”Jo, men du satt med den där Fields, så jag vågade inte gå fram till er.” Säger Eileen. ”Jag har varit ensam hela dagen.” Fortsätter hon. ”Förutom när Hannah och jag hade trolldryckskonst i morse. Den enda jag har sagt något till i Ravenclaw är en tråkigt och blyg tjej som heter Kylie Cartwright. Jag vill gå i samma elevhem som någon av er!” Säger hon och får någonting ledset över blicken.
Hannah slänger en blick på sin lilla armbandsklocka och inser att hon måste skynda sig.
”Oj, jag måste till sovsalen nu!” Utropar hon och skyndar iväg.
Alice följer efter henne.
”Jag ska åt samma håll.” Säger hon urskuldande när de tar trapporna upp till nästa våning. Hannah nickar och vinkar till henne när hon svänger av mot Hufflepuffs sällskapsrum.

Det här var riktigt bra!

*bevakar*

Tacktack


Rose: Vem bryr sig?
”Ashford” Säger Rose artigt och tar pojkens hand.
”Waldorf” Svarar pojken och skakar hennes hand energiskt.
”Trevligt att träffa någon i samma klass som en själv.” Utbrister Rose och släpper Waldorfs hand.
”Ja, våra släkter har ju lite status åtminstone.” Säger Waldorf och slänger en irriterad blick mot hufflepuffbordet.
”ja, jo. men jag menade att vi är Slytherinettor båda två.” Svarar Rose och skrattar nervöst.
”Jaha.” Pojken ler avmätt och smackar med tungan.
”Trevligt att ses.” Säger han sedan och reser sig upp, trots att halva hans lunch ligger orörd på tallriken.

Det har gått två månader sedan Rose kom till Hogwarts och hon har faktiskt slutat sakna sina vänner, hon har insett att de spelar i olika divisioner. Nu händer det till och med att hon undviker dem med flit. Men idag är hon ensam. Hennes två nya bästa vänner, Cerys Vermont och Estelle Sullivan ligger båda i någon slags influensa uppe på sjukhusflygeln. Så nu sitter Rose och äter sin lunch ensam.
”Kan jag sitta här?” Frågar en flickröst plötsligt. Rose tittar upp, Allison Keats. Hennes bruna hår är uppsatt i en stram tofs och luggen blänker välborstad. Rose rycker på axlarna och nickar.
”Jag är så stressad!” Utropar hon. Rose nickar.
”Alla de här läxorna tar ju kål på en.” Säger hon och suckar. Rose nickar igen och suckar ljudligt.
”Du vet örtläran, alltså den här läxan med att man ska artbestämma de där växterna du vet, kryddväxterna.” Rose tittar uttråkat åt ett annat håll, men Keaton fortsätter oberört att prata. ”Jag ägnade hela kvällen åt det igår, ja jäklar det var så svårt! Men vi får väl se, jag tror att jag får alla rätt, jag gjorde det jättenoggrant och inte för att skryta, men hatten ville placera mig i Ravenclaw, fast jag typ tvingade den att välja Slytherin, hallå lyssnar du eller?” Rose rycker till.
”Va?” Säger hon begåvat och tittar yrvaket på Keats.
”Skit i det då.” Säger Keats och går, igen bra kompisdag för Rose, men vem bryr sig, Keats får plåga någon annan istället. För första gången på länge kommer Rose på sig själv med att sakna sina gamla vänner och som på begäran dyker en av dem upp.
”ESMERALDA ROSE ASHFORD!” Snäser Hannah där hon kommer gåendes mot Rose i sällskap med Eileen och Alice.
”Vad är det, Hannah?” Undrar Rose.
”Inget annat än att du har undvikit oss i snart två månader.” Säger Alice syrligt.
”Precis, men vi är inte arga på dig, vi undrar bara varför du gömmer dig för oss?” Säger Eileen något mjukare.
”Jag… jag har bara inte velat. Vi kan inte fortsätta umgås när vi går i olika elevhem! På sommaren visst, men när vi är på Hogwarts så måste vi ha andra vänner.” Svarar Rose och sätter demonstrativt armarna i kors.
”Men, varför?” Frågar Hannah och de andra två nickar medhållande.
”För att elever i olika elevhem inte umgås på samma sätt som elever i samma elevhem.” Säger Rose och snörper på munnen.
”Men varför det då?” Undrar Alice.
”Det bara är så!” Fnyser Rose och slår ut med armarna.
”Kom, vi går. Bry er inte om henne.” Säger Eileen och drar med sig de andra två bort mot utgången.
”VEM BRYR SIG?” Ropar Rose efter dem, hon ångrar sig nu. Men det är försent. Hon tänker inte svälja stoltheten och springa efter dem, så fort de är utom synhåll faller hon ihop mot bordsskivan och börjar gråta.