Sirius James Remus Black

NAMN: Sirius James Remus Black
SPRÅK: svenska
KAPITEL: 8
RATING: kanske G
KLAR: jo
FanFicen handlar om Sirius Blacks son, den utspelar sig på Harrys tredje år på skolan. Sirius har ingen aning om vem hans föräldrar är och får snabbt reda på vem Sirius Black egentligen är. Lögnerna och förfrågningarna dyker upp under första året för Sirius och han börjar snabbt undra över vem han egentligen kan lite på...

__________________________________________

Kapitel 1.

Sirius James Remus Black stod på perrongen 9 ¾, hans biljett var i ett hårt grepp i handen och hans nya uggla hoade roat från änden av vagnen ovanpå kofferten. Bredvid sig hade han en pojke som var en aning längre än han själv, hade korpsvart hår, runda glasögon samt gröna ögon. Sirius drog in ett djupt andetag, det skulle bli hans första år på Hogwarts och han hade ingen aning om någonting.
”Kommer du?”frågade Harry och höjde sedan ögonbrynen. Sirius nickade osäkert och följde efter den trettonårige pojken in i tåget med sin koffert släpandes efter sig samt buren med den bruna ugglan framför sig. Harry svängde in till en kupé med Ron och Hermione. Sirius fortsatte ensam framåt och hittade till sist en kupé som var tom. Lättat satte han sig ner efter att ha slängt upp sin koffert på hyllan och lagt buren med Zip bredvid sig.
”Ursäkta, får jag sitta här?”den var en kille med mörkbrunt hår, bruna ögon som självasäkert tittade på Sirius med stora ögon. Han nickade och pojken satte sig ner mitt emot honom. ”Jag heter Sam förresten, Sam Cornsweet.”
”Sirius.”svarade han ointresserat åt killen som flinade stort åt honom.
”Ska du också börjapå första klass?”frågade Sam genast. Sirius gav killen en kort blick.
”Ja.”muttrade han.
”Kul! Det ska jag med, hoppas jag hamnar i Gryffindor eller Hufflepuff.”babblade pojken men Sirius hörde inte på. Han tittade uttråkat ut på perrongen, där föräldrarna tog farväl till sina barn. Sirius hade inga föräldrar, endast dem som hade plockat upp honom utanför sin dörr då han hade varit ett litet spädbarn. Han hatade dem och de hatade honom, så han kunde ju inte klaga över att han skulle få åka bort från dem.
Tåget visslade för avgång, föräldrarna vinkade sorgset åt sina barn och ett sting av avundsjuka gick genom Sirius mage. Han ville också ha sina riktiga föräldrar som vinkade av honom. Men han skulle aldrig få se dem, eftersom han inte visste vem de var. Han visste ju inte ens ifall de var vid liv. Men det hade i alla fall varit tur att han hade stött på Harry Potter utanför portalen, annars skulle han ha missat tåget och då skulle det inte ha blivit kul för honom. Han suckade och lät pannan vila mot det kyliga fönstret, han orkade inte ens vända på huvudet då han hörde att dörren till kupén öppnades. Han hörde att det var en flicka som frågade ifall om någon av platserna var lediga och att hon hette Sophie. Resten orkade han inte bry sig om.
I stället stirrade han på sin egen spegelbild, svart orstyrigt hår, ljusblåa ögon och en rak mun. Han drog handen genom håret som en reflex. Han gjorde alltid så, inte för att han visste varför.
”Hörde ni om den där rymlingen Sirius Black?”frågade Sophie. Sirius ryckte till, någon med samma namn som honom själv? Intresserat lyssnade han på de andras samtal utan att vända sig om.
”Ja, ingen vet ju hur han lyckades rymma från Azkaban.”sade Sam och Sirius visste att han ryste.
”Det är konstigt, men jag hörde att massvis av dementorer skulle vakta Hogwarts i år.”berättade Sophie. Sirius rynkade pannan, vad var dementorer och vem var denne Sirius Black?
”Vem är Sirius Black?”frågade han och vände sig mot de andra två som rykte till då de märkte att även han fanns där. Sophie skruvade nöjt på sig då hon fick uppmörksamhet av honom.
”En massmördare, det sägs att han dödade över tjugo mugglare med en enda besvärjelse och nu har han rymt från Azkbans fängelse!”berättade Sam och spärrade upp ögonen.
Sirius ryste, han hade onda aningar över att massmördaren hade samma namn som han själv. Var de släkningar, eller var denne Black hans far?
Resten av vägen deltog Sirius i deras konversation. De talade om skolan, Sirius berättade om hans mugglarfamilj och de andra berättade att de kom från fullblodssläkter. Sirius kunde inte låta bli att vara en aning avundsjuk då godisvagnen kom. Han hade ju inga pengar direkt så han fick sitta kvar på sin plats. Men blev ändå ganska glad då de andra två bjöd åt honom.
Tåget stannade på en bro då det redan var mörkt ute, en plötslig kyla hade svept över dem med sedan innan de visste ordet av så hade tåget börjat rulla igen. De fick höra att dementorerna hade kommit, men deras lärare i försvar mot svartkonster hade stoppat dem. Men Sirius hörde även att Harry Potter hade svimmat av rädsla. Fast han trodde inte på de skrattande Slytherineleverna. Han var mer intresserad av ljuset som nu började synnas, de närmade sig Hogwarts. Nervositeten steg upp till huvudet på Sirius och han kände hur magen drog ihop sig av hunger. Han var äntligen hemma.

kusse du e kocko
(va bra skrivet)

Det var bra! Fortsätt c:

Skitbra! *bevakar*

bra

tack för era kommentarer!!
Måste tyvärr säga att kapitel 2 blev väldigt dåligt, men lovar att förbättra mig! blev påriktigt inte alls nöjd, men hoppas ändå att det duger..


Kapitel 2
”Mitt namn är Minerva McGonagall och jag är föreståndaren för elevhemmet Gryffindor. Ni ska snart få träda igenom de här dörrarna bakom mig där ni ska sorteras till era elevhem.”sade den strikta kvinnan klädd i smaragdgrönt med en spetsig hatt på sitt runda huvud. Kvinnan hade rektangulära glasögon på nästippen. Hennes ögon var en aning som en höks, de gick över hela hopen med förstaårselever. Sirius rynkade pannan, snart skulle hans namn ropas upp bara han tredde in genom de stora marmordörrarna. Då skulle alla börja viska över hans namn, Sirius Black, och endast stirra på honom. Vissa skulle säkert börja mobba honom, han skulle inte ha några vänner eller något liknande.
Men det var försent, dörrarna hade redan öppnats och eleverna hade nervöst börjat gå in genom dörrarna efter McGonagall. De fyra borden var fulla med elever som bar spetsiga hattar samt klädnader, Sirius blick stannade på mannen i mitten av hunörsbordet, en man med halvmånsglasögon och ett vänligt uttryck tittade genomskådande på honom. Just på honom och ingen annan.
McGonagall gjorde en gest att de skulle stanna framför upphöjningen medan hon tog fram en pall samt en mycket sliten hatt som efter ett tag började sjunga om de fyra elevhemmen. Då den tystnade klappade alla i händerna, men Sirius var för nervös för att kunna röra på sig.
”Helena Anastory.”sade McGonagall, en kort tjej med långt blont hår gick sakta upp mot pallen, satte sig och McGonagall lade försiktigt ner hatten på hennes huvud. Man kunde endast se flickans mun under hatten innan den högt skrek ut ”HUFFLEPUFF”. Flickan tog av sig hatten, gav den till McGonagall och skuttade glatt ner till ett av borden som klappade ljudligast.
Efter det kom det två pojkar och en flicka, två av dem hamnade i Slytherin medan den tredje hamnade i Ravenclaw.
”Sirius Black.”tystnaden uppstod helt och hållet då McGonagall sade hans namn. Sirius svalde hårt och började sakta gå mot pallen, alla stirrade på honom precis som han hade förutspått. Han satte sig osäkert på pallen och ryckte till då hatten svepte över hans huvud. Han var en aning lättad över att den skymde hans sikt över folket där nere.
”GRYFFINDOR!”skrek hatten, dovt hörde han hur de klappade. Men inte alls lika effektivt som de hade gjort åt de andra eleverna. Han gick snabbt och satte sig ner bredvid Hermione vid Gryffindors bord. De alla tre vännerna tittade förvånat på honom, precis som alla andra i rummet. Hans ögon möttes av Dumbledore, som självsäkert log uppmuntrande mot honom. Han log osäkert tillbaka innan han snabbt slog ner blicken.

Sirius vandrade ensam längs en avlång korridor med sin väska dragandes efter sig. Det hade gått två veckor sedan sorteringen och han var redan helt och hållet ensam. Sam och Sophie låtsades inte om honom, det gjorde inte de andra i Gryffindor heller. Harry gav honom inte ens en enda blick, endast McGonagall var vänlig mot honom.
Månen lyste klart utanför fönstret och lyste upp hela korriodren, han hade väntat bakom en staty hela dagen utan att lyckas bli sedd. Han hatade att vara ensam, han försökte få vänner men alla var livrädda för honom. Alla trodde att han var son till massmördaren och han själv visste inte vad han skulle tro. Rektorn var han tvungen att tala med, men han ville inte störa honom.
Han stannade upp då ett par gula stora ögon tittade på honom vid hörnet från en dörr. Han gav ifrån sig ett kort skrämt ljud och backade sedan ett steg då den svarta hunden sakta ställde sig upp och tittade forskande på honom.
”F-försiktigt nu.”stammade Sirius osäkert då hunden smög sig närmare. Han hade släppt ner väskan och backat säkert fem meter ifrån den. Hunden var nu framme vid väskan och nosade nyfiket på den innan dess ögon fästes på honom. Han stängde ögonen för en sekund och kände sedan hur balansen svek honom. Han hade snubblat på en statys fot och låg nu på det kala stengolvet med armbågarna under sig.
Han kunde varken skrika eller röra på sig då hunden plötsligt förvandlades till en medelåldersman med svart långt ostyrigt hår. Mannen bar slitna smutsiga kläder och såg en aning galen ut i de gråa ögonen, men Sirius kunde fortfarande se en aning skönhet bakom ögonen.
Sirius svalde hårt då mannen satte sig på huk framför honom och vägrade ta bort ögonkontakten.
”V-vem är d-du?”stammade Sirius, men han visste redan innerst inne vem det var.
”Jag är din far.”svarade mannen och Sirius drog efter andan. Så mannen som var massmördaren var hans far i alla fall.
”N-nej, det är du inte alls! Du har mördat flera oskyldiga människor!”sade Sirius och var snabbt uppe på fötter, lika snabbt som mannen själv. Sirius backade sakta undan från mannen, som såg en aning sorgsen ut.
”Du måste tro mig, min son.”sade Black milt men pojken skakade långsamt på huvudet.
”Nej! Aldrig!”sade Sirius skrämt och kände hur tårarna började rinna längs kinderna. Han ville inte gråta, han ville inte! Men hans far var framför honom, mördaren. Men Sirius visste att han inte var någon mördare, han kunde inte vara det!
”Snälla Sirius.”sade Black och hörde hur hans röst skväljde. Sirius hade backat in i väggen, han slapp ingenstans han var fast mellan väggen och sin far? Plötsliga steg från sin högra sida fick dem båda att titta mot den änden av korridoren. Sirius vände sig snabbt framåt men mannen var borta. Han kände sig både lättat och besviken, om det verkligen hade varit hans far så visste han inte vad han skulle säga.
”Jaså, mr. Black. Ute och går i månskenet.”sade en kall räst från hans högra sida, som tillhörde ingen annan än Severus Snape.

Awesome! mer

Super Mega Foxy Awesome

skriv mer kusse

Tack för era kommentarer! här kommer nästa kapitel enjoy ->

Kapitel 3
Sirius såg med avsky på den alldeles för svart klädde läraren med det svarta smutsiga axellånga håret. Deras ögon möttes och först då slog det Sirius hur mycket han hatade Snape, inte för att Snape tyckte så mycket mer om Sirius. De stod en stund och bara glodde på varandra i skenet av månen, med avsky i ögonen öppnade Sirius munnen:
”Jag gick i sömnen.”muttrade han och drog försiktigt fram sin trolstav ur bakfickan på jeansen. Snape märkte det, men brydde sig inte så värst mycket.
”Jaså? Alltid lika mallig som sin far...”sade Snape mer till sig själv än Sirius. Han ryckte till vid de orden, han hade hört att Snape och Black inte hade kommit så bra överens på deras tid. Sirius blick stelnade till vid sidan om Snapes ena fot, där i hörnet satt samma hund med gula ögon som var ilsket riktade mot Snape. Sirius förstod genast vad hans far var ute efter så han skakade diskret på huvudet åt hunden. ”Vad håller du på med?”
Snape tittade över axeln, men man såg ingenting i det mörka hörnet där hunden satt. Sakta drog Snape fram sin trollstav och skulle just säga Lumos då Sirius villrådigt höjde sin trollstav.
”Expelliarmus.”viskade han, Snapes trollstav flög ur handen på honom och landade två meter ifrån honom. Snabbt lade Sirius sin trollstav tillbaka ner i bakfickan.
”Tjugo poängs avdrag från Gryffindor och...”
”Severus? Sirius?”rösten fick Sirius direkt att lugna ner sig, han pustade ut över att ha blivit räddad av sin lärare i försvar mot svartkonster. Mycket riktigt steg ingen annan än Remus Lupin fram genom en av dörrhålen. Han såg mild och lugn ut, men ändå ytterst sliten till ansiktsuttrycket.
”Lupin.”väste Snape mellan tänderna.
”Är du okej, Sirius?”frågade Lupin, Sirius nickade ivrigt men visste inte vad han skulle göra. Han hade ju just avväpnat sin lärare i trolldryckskonst.
”Lupin, det är inte...”började Snape.
”Severus, jag tror att det är bäst att jag tar hand om det här.”avbröt Lupin honom och såg menande på sin kollega. Snape muttrade något innan han plockade upp sin stav och stegade iväg. Sirius pustade ut och tittade mot hörnet där han just tyckte att han hade skymtat ett par gula ögon igen.
”Följ med mig, Sirius.”sade Lupin, men pojken var inte riktigt säker på ifall Lupin hade menat honom eller hunden eftersom hans blick hade gått över hörnet samt Sirius. Men i alla fall stegade Sirius iväg genom korridoren efter sin lärare. Han tyckte sig höra små tassande steg, men då han såg sig över axeln så såg han inget annat än mörker.
De gick upp till klassrummet i försvar mot svartkonster och in i Lupins kontor. Lupin satte sig ner bakom katedern och gjorde en gest att Sriius skulle sätta sig mitt emot honom, han gjorde direkt som hans lärare befallde.
”Vad gjorde du ute mitt i natten?”rösten lät anklagande. ”Du vet väl att vi har en mördare på fri fot.”
Sirius struntade i frågan.
”Du heter Remus, visst?”
Lupin såg oförstående på pojken med stora ögon innan han nickade. Ett sting i hjärtat av glädje fick Sirius att börja le, han hette ju Remus i mellannamn vilket kanske betydde att han och hans far hade varit vänner någongång för länge sedan.
”Jag menar bara, Sirius Black är min far.”sade Sirius försiktigt, Lupin satt tyst en stund innan han drog efter andan och lutade sig bakåt i stolen.
”Så du fick reda på det till sist.”suckade han och stängde ögonen för en sekund.
”Öh...ja? Är inte det bra?”frågade Sirius oförstående.
”Nej, din far är en mördare och ingen vet vad han vill...”
”HAN ÄR INGEN MÖRDARE!”fräste Sirius och blev själv en aning förvånad över sin ilska och att han hade ställt sig upp. Lupin gav honom en lugnande gest med handen som gjorde att han satte sig ner igen.
”Allt bevis säger...”
”Men jag tror inte på det, han skulle aldrig mörda någon.”
”Du känner honom inte.”svarade Lupin och lät hård på rösten.
”Må jag inte göra det, men jag vet att han är min far och att han aldrig skulle mörda någon.”sade Sirius lugnt och lutade huvudet mot sin hand.
Sirius stelnade skrämt till då han hörde höga tassande steg bakom sig, även Lupins ögon spärrades upp på något vid dörröppningen. Sirius vände sig försiktigt om och log brett mot den svarta hunden.
”Tramptass, du borde inte ha kommit hit i kväll.”sade Lupin och drog fram sin trollstav men det var försent hunden hade redan tagit ett språng och slagit ner Lupin till marken. Remus såg förskräckt på Tramptass som hade sina maffiga tassar på Remus bröst och visade hotfullt tänderna.