Her hearts wish [SV]

Titel: Her hearts wish
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Antal kapitel hittills: 4
Färdigskriven: Nej
Rating: PG-13
Beskrivning: Lily Evans återvänder till Hogwarts för sitt sjunde år som förste prefekt, och samtidigt som hon och Petunia glider allt längre ifrån varandra, försöker Lily hålla tonårshormonerna i schack. Plötsligt har hon tillräckligt med kill-bekymmer så att det räcker och blir över.

'Her hearts wish' är en fan fiction jag började skriva på för ca två år sedan som har tidigare lagt ut på PS. För någon dag sedan hittade jag den på sidan och insåg hur pinsamt dålig den var, så jag skrev helt enkelt om den! Grundidén är densamma, dock så har jag bytt ut Dorcas (som mitt trettonåriga Jag fick för sig var ett killnamn) mot Davey Gudgeon och så är det deras sjunde år, inte femte. Utöver några andra små ändringar är det basically the same story... Och NU ska jag sluta babbla! KRITISERA! BRA/DÅLIGT? MER?


1. Förste prefekt

”Hejdå mamma, hejdå pappa”, sade Lily och gav dem båda varsin kram.

”Gör oss stolta, raring”, sade Mr. Evans och kysste sin yngsta dotter på pannan.

”Jag lovar”, svarade Lily, liksom varje år då de tog farväl av varandra. ”Tun?”

Lily vände sig till sin storasyster som stod intill Mrs. Evans med armarna korsade över bröstet och en bister uppsyn. Hon inte så lite som såg ut Lilys håll; hennes huvud var bortvänt och hennes näsa pekade i vädret.

”Hejdå antar jag”, sade den artonåriga flickan motvilligt.

Lily suckade och önskade att de kunde vara vänner. Kanske i en värld utan magi, men så länge Lily var den hon var, skulle de aldrig kunna vara i samma rum utan att gå i taket på varandra.

”Lova att skriva?”

Petunia nickade nästan omärkligt.

Lily svalde klumpen i halsen och tvingade fram ett litet leende. ”Bra, hejdå.”

”Ha det så bra, älskling”, sade Mrs. Evans.

Lily nickade och fattade vagnen, varefter hon passerade spärren.

Perrong 9 och ¾ såg ut precis som när hon senast lämnat den. Det röda ångloket stod och spydde ut rök och väntade på att eleverna skulle stiga på. Förväntansfulla barn i alla åldrar tog farväl av nära och kära. Hon kunde till och med peka ut en och annan ny elev i folkmassan.

En sprudlande känsla spred sig inom Lily och hon bestämde sig för att lasta på sina koffertar på tåget och sedan gå och leta upp sina vänner.

Hon hade just fått upp sin sista koffert när hon hörde en alltför välbekant röst bakom sig.

"Lily!”

Hon tog ett djupt andetag och kände hur den förväntansfulla känslan rann av henne. Hon hade inte ens hunnit stiga på tåget och så var han redan där, som en envis insekt man förgäves försökte vifta bort.

”Det är Evans för dig, Potter”, snäste hon samtidigt som hon vände sig om.

Den James Potter hon möttes av var inte alls vad hon förväntat sig. Han såg annorlunda ut; mognare. Hans ansiktsdrag var mer markerade och hans innan på gränsen till för långa, ostyriga hår, var nu kortare och ljusare, även om det fortfarande var en enda röra. Han var längre också; mer bredaxlad. Och hon kunde inte undgå att lägga märke till hur hans T-tröja stramade över hans överkropp…

Lily drog efter andan. Det kunde bara inte vara sant! På James’ bröst glänste ett förste prefekt märke, identisk med det hon själv bar.

”Vem du än snott det där märket ifrån, Potter, så lurar du inte mig. Ge mig det”, beordrade hon och höll ut handen mot honom.

James höjde på ögonbrynen med ett snett leende lekandes på läpparna. ”Öh, okej, om du säger det så.” Han tog loss det från tröjan och lade det i hennes handflata.

Lily fårade ögonbrynen. Det var enkelt. ”Berätta nu vem du tog det ifrån så jag kan lämna tillbaks det och återgå till att leta efter mina vänner.”

”Tja, det kan bli svårt eftersom jag inte tagit det från någon. Jag fick hem det i somras med mitt Hogwarts-brev, precis som du”, svarade James och ett brett flin spred sig över hans ansikte.

Lily skakade på huvudet. ”Den dag Dumbledore utser dig till förste prefekt lovar jag att jag ska—”

”Se upp för vad du lovar, Evans.”

Sirius Black dök plötsligt upp vid James sida och slängde en arm om James axlar med ett nästan identiskt flin. Lily kunde inte låta bli att lägga märke till att även Sirius såg flera år äldre ut. Han hade till och med fått stubb!

”Dumbledore har aldrig haft alla hönsen hemma.”

”Dumbledore är en av världens mäktigaste trollkarlar, han skulle aldrig utse James Potter, utav alla människor, till förste prefekt”, argumenterade Lily envist.

”Om du inte tror oss, fråga Måntand”, sade Sirius och nickade mot någon bakom Lily.

Varför håller de fortfarande på med de där töntiga smeknamnen? Tänkte Lily och vände sig om varefter hon fick syn på Remus Lupin och Peter Pettigrew någon meter bort. Även Remus såg bättre ut; trots att det inte alls gick att jämföra med Sirius och James. Peter däremot verkade bara ha växt på bredden.

Remus fick syn på dem och ett leende bredde ut sig över hans läppar. Lily log vänligt tillbaka.

”Hej Lily”, sade han när han var tillräckligt nära dem för att göra sig själv hörd. Peter flackade bara osäkert med blicken.

”Måntand, skulle du kunna vara så snäll och intyga för Evans att Tagghorn är förste prefekt?” sade Sirius.

Om-det-finns-en-gud-snälla-gör-så-att-James-Potter-inte är- längre hann Lily inte tänka.

”Sorry, Lils. Av någon oförklarlig anledning ansåg Dumbledore att James var bäste man för jobbet”, sade Remus och ryckte på axlarna.

”Jösses, tack för ditt stöd, Måntand”, sade James.

”Vad har jag nånsin gjort för att förtjäna detta?” utbrast Lily och slog ut med armarna.

Sirius skrattade roat. ”Se det från den ljusa sidan; nu får ni gott om tid att lära känna varandra lite bättre, om du förstår vad jag menar”, sade han och blinkade med ena ögat mot Lily.

Lily fnös. ”Så fan heller.”

Sirius skrattade ännu högre och dunkade James i ryggen.

Bra!

Najs! *bevakar*

BRA!!!! *bevakar*

Nämen tack, det gick snabbt! Jag verkligen älskar respons 8D

Här är nästa del!

2. Ödmjuka Lily

Plötsligt ljöd den första varningssignalen ifrån tåget som talade om för dem att det var dags att stiga på. Rörelserna på perrongen blev plötsligt stressade och de elever som ännu inte stigit på började ta farväl utav sina familjer.

Lily lämnade fyramanna skaran och steg på tåget för att leta upp kupén med hennes vänner. Överallt lutade sig elever ut genom fönsterna för att vinka av sina familjer.

”Lily? LILY!”

Lilys ansikte sprack upp i ett leende vid åsynen utav sin bästa vän och hon trängde sig otåligt förbi ett gäng fjärdeklassare, varefter hon mötte brunetten i en kram.

”Merlin, vad jag har saknat dig!” utbrast Lily. Det var första gången under deras skoltid tillsammans som de inte setts på hela sommarlovet. Mary hade spenderat de senaste två månaderna i Amerika hos sin pappa.

”Och jag dig!” pep sjuttonåringen. Mary Williams var en utav de modigaste och lojalaste personerna Lily kände.

”Kom, de andra väntar på oss i kupén”, sade Mary och tog Lilys hand varefter hon ledde henne genom korridoren till nästa vagn. Halvvägs genom stannade hon och sköt upp en dörr.

I samma sekund stormade en flicka ut ur kupén och slängde sig om Lilys hals. Lily tog några överrumplade steg bakåt innan hon återfick balansen.

”Samma gamla Alice”, sade hon och kramade tillbaka väninnan som alltid tycktes sprudla utav glädje och positiv energi. Alice Trumble var en sådan person som aldrig skulle göra en fluga förnär.

Efter en lång, känslosam kram fortsatte Lily in i kupén och blev varmt bemött utav resten av sina vänner; killtokiga Marlene McKinnon, smarta Ed Bones och sportfånen Dave Gudgeon.

Ed kramade henne en aning tafatt. Saker och ting hade blivit lite konstiga mellan dem sedan de slutat dejta innan sommarlovet.

”Haft ett bra sommarlov, förmodar jag?” sade han och harklade sig.

Lily nickade. ”Jag har väl haft det bra, ja, så bra som man kan ha det helt ensam i två månader vill säga. Mamma och pappa har jobbat hela sommaren och Tun pratar fortfarande knappt med mig. Jag trodde jag skulle dö av tristess!”

Ed skrattade och lade en arm om Lilys axlar, som han brukade göra när de var ett par. ”Vad tråkigt att höra, Lily”, sade han och som om han insett vad han gjort, släppte han genast taget om Lily och slog sig ner bredvid Marlene.

”Och du är förste prefekt ser jag! Jag förväntade mig förstås inget annat”, sade Dave och slängde sig i det soffliknande sätet.

Lily kunde inte hindra rodnaden som spred sig över kinderna. ”Äh jag vet inte, det fanns många andra som—”

”Hallå! Sluta nu vara så ödmjuk, va? Du förtjänade det där märket mer än någon annan, punkt slut. Jag tror aldrig jag sett dig bryta mot en regel under hela vår skoltid”, sade Marlene och gav Lily en menande blick.

”Dessutom är du alltid i tid till lektionerna”, kontrade Dave och höjde demonstrativt ett ögonbryn.

”Jag är punktlig, OK? Och jag anser att reglerna finns där utav en anledning”, försvarade sig Lily och slog ut med armarna.

”Och du är alla lärares favoritelev”, tillade Mary med ett snett leende.

”Det är jag väl ändå inte!”

”Kom igen Lily, de avgudar dig. Slår vad om att de i hemlighet önskar att vi alla kunde vara som du.”

”Det skulle definitivt göra deras undervisning en himla massa enklare”, sade Marlene.

”Dessutom har du toppbetyg i alla ämnen”, sade Ed.

”Du har minst lika bra betyg som jag, Ed!” argumenterade Lily envist.

”Säga vad man vill, men ingen har lika bra betyg som du Lily. Bortsett från James Potter kanske…”

Vännerna hade helt lyckats få henne att glömma bort James, men nu kom det tillbaka till henne som ett blixtnedslag. Dessutom var ivrig att byta samtalsämne.

”På tal om James Potter, ni kan inte gissa vem som är den andra förste prefekten!”

”James Potter? Du kan inte mena allvar!” Mary gjorde stora ögon.

”Kanske hoppas Dumbledore att han ska mogna till sig lite?” försökte Alice. ”Vem vet, det vore kanske bra att ha en förste prefekt bland Marodörerna? Någon som kan hålla styr på dem?”

Lily höjde på ögonbrynen. ”Eller inte. Det är ju uppenbart att han kommer utnyttja sin position till att göra ännu mer skada!”

”Det kanske är dags för den där gamla dårfinken Dumbledore att gå i pension?” föreslog Dave.

”Det kan man ju tycka…” sade Lily och suckade. ”Det hänger bara inte ihop. Varför skulle Dumbledore utse den största bråkstaken på skolan till förste prefekt?”

Det kunde ingen av dem svara på.

Åhh fortsätt

bra ! bevakar

Snälla fortsätt.

Superbra!

jätte bra!