Stronger. (SV)

Titel: Stronger.
Språk: SV.
Rating: PG.
Handling: Denna berättelse handlar om en flicka som heter Julie McCourtney och börjar sitt första år på Hogwarts skola för häxkonster och trolldom. Julie är ganska ensam, eftersom hon är annorlunda. På solan finns det också ett gäng, ett gäng som inte precis är ett sådant som man vill råka i bråk med. Tillslut är det bara Julie som vågar stå upp och försvar sig själv och andra, vilket kan få förödande konsekvenser, men det är inte bara dåligt. På köpet får hon en vän. En vän som hon är redo att gå långt mycket längre för än hon gjort för någon annan förut.

Ska jag skriva??

Go for it, skriv. ^^

Okej!
--------------
Kapitel 1:

Jag hade left på barnhemmet i hela mitt liv. Mina föräldrar var döda och jag visste ingenting om dem. Så när jag hade fått brevet med Hogwarts sigillet hade jag inte vetat oom jag skulle känna mig förvånad eller glad. Troligtvis någon blandning, men det ända jag kände var en konstig lättnad som steg i bröstet varje gång jag tittade på brevet, och sedan hur en rusande känsla av panik, när jag insåg att allt kanske bara var ett skämt. Min största dröm hade jag delat med så många andra barn på detta trista barnhem,att få komma härifrån. Också händer det mig. Mig av alla människor i världen. Att vara här på sommarloven skulle inte bli några problem, så länge som jag slapp härifrån resten av året. Jag hade aldrig haft några vänner, och jag förväntade mig inga på det här nya stället som kallades Hogwarts heller. Men jag kände att jag här framför mig hade min chans att bryta mig loss och börja om på nytt.

Jag suckade och sträckte ut mig på min smala gråa lilla säng, i ett trångt rum som jag delade tillsammans med fem andra flickor i mi egen ålder. Jag suckade igen och satte mig upp. Om bara tio minuter skulle professor McGonagall, biträdande rektor på Hogwarts anlända för att ta med mig till en trollkarlsby i London som kallades "Diagongränden". Jag hade inte varit så mycket utanför barnhemmet, men jag visste mer än nog för att förstå att en trollkarlsby där man kunde köpa kvastkäppar och trollstavar, inte kunde vara liten nog för att kunna gömmas för mugglare (ett nytt ord som jag lärt mig) och samtidigt vara stor nog att rymma massvis med affärer.

Klockurets vissla ljöd, ett tecken på att det var heltimme igen. Jag rycktes häftigt ur mina dagdrömmar när jag hörde röster utifrån hallen. Professor McGonagall var här. Jag ryckte år mig min färdigpackade väska och rusade ut i hallen. Där stog det en ganska lång kvinna i 70-års åldern. Hon var klädd i en lång grön klädnad och en hög, svart hatt. Mrs Granberry, föreståndaren för barnhemmet tittade konstigt på henne.
-Ni måste förstås vara Ms McCourtney? frågade hon med en skarp ton.
-J-ja! stammade jag fram.
-Nå, vad väntar du på?Låt oss komma iväg någon gång! sa hon och gav mig ett leénde. Hon sträckte ut handen mot mig.
Jag log, tog ett djupt andetag och fattade den.

Så bra skrivet. ♥
*bevakar*

Tack!
-----------------
Kapitel 2:

När vi kommit in i Londons centrum fick vi gå ett tag innan vi kom fram till en gammal trädörr som ingen tycktes se. Alla bara skyndade förbi, men professor McGonagall öppnade dörren och ledde in mig. En skrynklig gammal trollkarl nickade till hälsning mot professor McGonagall som besvarade denna. Hon ledde mig in i ett uterum med tegelväggar och gick fram mot den ena och knackade på några stenar i ett mönster jag inte kunde memorera.

Jag tog ett skutt baklänges av förvåning när tegelmuren började röra på sig och tegelstenarna bildade en slags portal till en shopping gata som var så olik allt annat jag sett att jag drog djup efter andan. Gatan var fylld med människor som jag antog, måste vara häxor och troolkarlar. De bara alla långa klädnader som McGonagall, i regnbågens alla färger och mer därtill, och bar höga hattar i svart tyg. Medans vi gick gatan fram hade jag fullt upp att titta åt både höger och vänster samtidigt, vilket resulterade i att jag fick olidligt ont i nacken, men det var inget jag fäste mig vid.

Först sa McGonagall att vi skulle gå till Gringotts Trollkarlsbank och hämta ut pengar till mina saker som jag behövde för mitt första år på Hogwarts. Gringotts var en hög, vit byggnad som gav en mäktig känsla av att leka med det onaturliga. Det var den största och vackraste byggnade jag hade sett i hela mitt liv, men det sa inte så mycket.

Innuti Gringotts var det fullt av böcker, pergamentrullar, fjäderpennor, bläckflaskor och konstiga små varelser med sluga ansiktuttryck. Jag frågade professor McGonnagall vad de var för något, och hon svarade att de kallades för svartalfer.
-De är smarta, men inte särskilt vänliga av sig.
Hon ledde mig fram till en särskilt stor guldfärgad skrivplats med en särskilt ful svartalf som överhuvud.
-Vi önskar göra ett uttag ur Hogwarts valvet! sa professor McGonnagall och sträckte fram en liten guldfärgad nyckel som svartalfen granskade och sade sedan:
-Griphook! och en liten svart hårig alf kom vaggandes emot oss.
-Griphook visar er vägen!

Jättebra

Vad snälla ni är! Här kommer ett kapitel till!
----------------------------------------------------------------
Kapitel 3:

Efter en hårresande färt nere i grottan, jag hade till och med tyckts skymta en blåskimrande best som påminde mycket om en drake, stannade vagnen och svartalfen vid namn Griphook klev ur med lyktan i handen och professor McGonagall hjälpte mig ut ur den fasansfulla vagnen. Griphook bad om nyckeln och McGonagall räckte honom den.

Han stoppade nyckeln i låset och vred om. Jag drog djupt efter andan när jag såg innehållet i det gigantiska valvet. Golvet var täckt av högar av renaste guld. Guldtackor, bägare, fat och stora platta konstiga mynt som jag aldrig sett förut. McGonagall skrapate ihop en del i en pung som hon bar vid midjan.

Griphook stängde valvet och vi påbörjade den hemska färden tillbaka ovanjord.

Väl tillbaka andades jag ansträngt och vacklade när jag försökte hålla McGonagalls takt. Färden hade gjort mig illa mående, och jag hade inga planer på att göra om den så länge jag kunde slippa.

-Jag rekomenderar att vi går till Madam Malkin's klädnader för alla tillfällen först! sa professor McGonagall. Så får vi det överstökat.
Jag protesterade inte, utan nickade bara till svar och följde henne hack i häl när vi gick ut genom dörrarna till Gringotts.

Madam Malkin's var en söt liten butik som var lite halvtom, bortsett från en pojke med chokladbrunt hår som stog på en liten pall medans en kvinna i McGonagalls ålder nålade upp en klädnad på hans axlar. En annan kvinna kom framskyndandes och presenterade sig som Madam Malkin.
- Vad kan jag hjälpa er med, Minerva? frågade hon med blicken mot McGonagall. Jag blev förvånad över tilltals namnet, men tänkte sedan att professor McGonagall knappast kunde heta 'McGonagall' i förnamn.

Utan att riktigt veta hur, hamnade jag helt plötsligt uppe på en pall bredvid pojken med det choklad bruna håret. Han gav mig ett blygt leénde och jag log glatt tillbaka.

Madam Malkin började nåla upp klädnaden på mig och jag såg pojken lämna affären med sin nya klädnad i en påse som hans pappa bar på. Inte förrän ryggen värkte och jag slutat titta nyfiket på det själv mätande måttbandet, var det klart. Jag tackade Madam Malkin och betalade henne 15 galleoner, som jag hade fått lära mig att mynten av guld hette, och lämnade lättat butiken tillsammans med professor McGonagall för att fortsätta mot bokhandeln som låg några butiker bort.

jättebra ;D

Thanks. ♥
-----------------------
Kapitel 4.

De tre sista veckorna i augusti var de mest intressanta i mitt liv. Varje kväll låg jag och läste in på bara natten. Under dagarna försökte jag också smita undan från alla tråkiga aktiviteter på barnhemmet för att studera Trolldryckskonst och Försvar mot svartkonster genom mina nya skolböcker. Varje kväll öppnade jag fönstret för att släppa in min nya uggla, som jag fått i present av professor McGonagall, Filie. Hon var ganska liten och kolabrun med en vit mage, jätte söt enligt mig. Hon brukade stolt komma och visa upp sig och sitt byte (oftast döda råttor eller andra små gangare) innan jag gick och la mig.

Denna kväll hade jag väldigt svårt att somna. Det var den sista augusti och klockan hade nyss slagit halv tolv. Jag oroade mig något otroligt för hur morgondagen skulle bli, och jag hoppades att jag skulle trivas på Hogwarts. Tillslut, många oroliga minuter senare, somnade jag.

Den 1:a september vaknade jag klockan fem på morgonen med en orolig klump i magen. Efter att ha legat och dragit mig ett tag lyckades jag förmå mi att kliva upp ur sängen. Jag drog på mig kläderna som jag hade valt ut för att passa det lite halv kyliga vädret utomhus, och borstade nervöst till håret. Jag låste Filie's bur och bad henne tyst att inte tjuta för mycket, jag ville inte väcka de andra barnen.

Mrs Granberry stod otåligt i hallen och väntade på mig när jag, en timme senare, kom ut ifrån matsalen efter att ha ätit en hårdsmält frukost. Solen hade sakta börjat klättra upp för himmlen och skapade ett lila-rosa sken som trängde sig in genom varje skåra i varje fönsterglugg. Mrs Granberry hade lovat att köra mig till tågstationen, men inte längre, hon hade, enligt henne själv, en massa ärenden att uträtta i London city, men jag var ganska säker på att det hade någonting med alkohol att göra. Jag misstänkte att hon ofta brukade dricka lite för mycket när hon inte jobbade, för hon kunde komma tillbaka och lukta något förfärligt efter bara två dagars ledighet.
Jag drog på mig mina stövlar och en jacka innan Mrs Granberry öppnade dörren och ledde mig ut på den välkända gården och vidare mot hennes vita lilla bil.

Färden mot London's tågstation var både urtrist och spännande på samma gång, trots den pinsamma tystnaden som varade hela bilresan. När Mrs Granberry äntligen körde in på parkeringen utanför tågstationen förvånade hon mig genom att ge mig ett sällsynt léende och önska mig lycka till.
-Tack! svarade jag förvånat.
-Vi ses i sommar, sade hon som svar just innan jag smällde igen dörren och började gå mot början på mitt nya liv.