Ronald Weasley´s liv

Titel: Ronald Weasley´s liv
Språk: Svenska
Typ av text: Fanfiction
Rating: G
Beskrivning: det är som Harry Potter och de vises sten fast ur Rons perspektiv.( jag skriver i jag-form)

Kap 1.
Första dagen

- Ron!! ropade Ginny, och bankade på dörren, mamma säger att om inte du kommer ner nu får du ingen frukost.
- Okej, ropade jag tillbaka. Jag drog av mig täcket och satte mig upp. Jag gick mot byrån och började gräva fram några begagnade mugglar kläder som mamma hade köpt i förr igår, jag satte på mig dem utan att kolla hur dem såg ut och började sedan gå ner för trapperna till köket. Halvvägs ner möte jag två rufsiga, identiska tvillingar : Fred och George.
- hej Roony är du nervös för att börja i skolan?, frågade Fred.
- hoppas bara att lilla Ronny-ponken klarar av sorteras in i Gryffindor, jag och Fred klarade väligt lätt av att slå ned trollen. fortsatte George.
- fast de gjorde hyfsat ont att se några andra bli nerspöade, sa Fred efter ett tag.
båda kollade ner mot mig med ett lömskt leende, sedan sprang dem ner för trappan för att hinna äta frukost, kvar lämnades jag skräckslagen för att möta trollen.

superbra ! fortsätt

Bra! fortsätt

jag skrev ett kapitel nyss men datorn stängde av och den sparade inte jag måste tyvärr stänga av datorn nu för att jag ska gå ut med hunden jag skriver om kapitlet imorn

Okejj, vi väntar ♥

Hogwartsexpressen
"kom nu, ut ur bilen ut,ut, annars kommer vi missa tåget" sa mamma "Percy, gå och hämta tre av sådana där... vad heter dem?... bagagekärror!" Percy gjorde som han blev tillsagd och kom snart tillbaka med bagagekärrorna. jag kollade mot klockan, den var tio i elva, mamma hade rätt vi skulle komma försenade om vi inte skyndade oss.
"fullbacka med mugglare förstås" muttrade mamma.
jag sneglade mot henne, min mammas lite runda ansikte var röd och hon flåsade lätt.
"vad var det för nummer på perrongen nu igen?" frågade hon efter ett tag. jag suckade, hon hade kommit hit under nästan tio år nu och hon kommer fortfarande inte ihåg det, jag vände mina steg mot perrong tio och nio.
"nio och tre kvart!" sa Ginny som höll mamma i handen" mamma, kan inte jag få åka..."
"du är inte tillräckligt gammal, Ginny, var tyst nu. se så Percy, gå först du." Percy marscherade iväg mot skiljeväggen mellan perrong nio och tio, och innan jag hann kolla efter, försvann han.
"Fred du är näst i tur" sa mamma.
"jag är inte Fred jag är George" sa Fred " hur i fridans namn, kvinna, kan du kalla dig själv mor? kan du inte se att jag är George?". inte igen jag hade hört dem hålla på ända sen dem lärde sig att prata.
"förlåt, käraste George."
"jag skojar bara, jag är Fred", erkände han sedan sprang han iväg därifrån så att mamma inte skulle hinna skälla på honom, så fort han också försvann följde George
efter.
"ursäkta mig." hörde jag någon säga. jag vände mig mot ljudet av rösten, då såg jag en pojke stå bredvid mamma, han hade svart hår som stod åt alla håll och hans lysande gröna ögon såg oroliga ut.
"hej, lille vän, första gången du ska till Hogwarts? Ron är också ny." sa mamma och pekade mot mig.
"ja" sa pojken " saken är... saken är den att jag inte vet hur jag ska..."
"hur du ska komma till perrongen? sa mamma vänligt, pojken nickade.
" var inte orolig, allt du behöver göra är att gå raka vägen fram mot spärren mellan perrongerna nio och tio. stanna inte och var inte rädd för att du ska krascha in i den, det är väldigt viktigt. bäst att göra det lite halvspringande om du är nervös. sätt igång, gå nu före Ron."
"ähum... okej" sa pojken.
han vände sig om och började även han att springa mot skiljeväggen, jag hann bara se lite av hans rufsiga hår innan en svärm mugglare gick förbi och skymde min syn, sedan var han försvunnen.
"kom igen nu Ron, det är din tur" sa mamma efter ett tag. nu var det äntligen min tur att gå igen väggen och inte återvända igen förren nästa år, jag började småspringa mot väggen och efter ett tag var jag så lycklig att jag på en sekund hade glömt att jag skulle slås mot troll när jag väl kom fram, jag kunde bara tänka på att jag äntligen skulle komma till Hogwarts, sen var jag igenom väggen, och jag såg Hogwartsexpressen framför mig, jag betraktade dess fina glänsande mörkröda lack innan jag skyndade vidare för att hinna ta en kupé innan det var fullt.

--------------------------------------------------
lite längre än det förra kapitlet, men vad tycker ni.
jag tar gärna emot lite konstruktiv kritik

jätte bra!

Bra.

Tack

--------------------------------------------------------------
Harry Potter, pojken som överlevde

Mamma och Ginny kom in till perrongen, mamma kollade sig omkring lite innan hon fick syn på mig, hon grabbade tag på mig och började nu följa efter Percy.
" var är nu dina bröder?" frågade hon Percy.
han kollade också omkring, men jag tror inte han letade efter Fred och George.
" Fred?George? är ni där?" skrek mamma ut.
"vi kommer, mamma." hörde jag Fred säga.
då vände sig mamma mot mig, hon betraktade mig ett tag och det vrekade som om hade hittat något hon var missnöjd med.
hon tog fram sin näsduk och sa:
" Ron, du har fått någonting på näsan"
perfekt det var bara det som fattades, bli utskämd inför hela skolan, innan jag äns har kommit dit.
mamma började gnugga sin näsduk på tippen av min näsa.
"mamma,släpp mig" sa jag och drog mig undan.
" ååå, har söte lille Ronnie fått någoning på lilla nosen" sa George.
"håll klaffen"
" var är är Percy" frågade mamma.
" han kommer nu"
när försvann han? tänkte jag.
Percy hade redan bytt till hogwartskläderna och hade satt fram sin Prefekt märke längst fram så att alla skulle kunnna se den.
" kan inte stanna länge, mamma, jag sitter längst fram, Prefekterna har två kupèer för sig själva" sa Percy
" å, är du prefekt Percy ? du borde ha sagt nåt, vi hade ingen aning" sa Fred med spelad förvåning.
" vänta lite" tillade George " jag tror jag kommer ihåg att han sa något om det, en gång..."
" eller två gånger..."
" en minut..."
"hela sommaren"
"äh, håll klaffen på er" sa Percy som nu hade uppnått en ljusröd nyans på nyllet.
jag stängde döv örat till när jag inte orkade lyssna på deras tjafs något mer.
jag började kolla på fönsterna i jakt efter en ledig kupèe, men varenda en av dem var fulla. den som var närmast oss var inte full men inte heller tom, för där satt pojken som mamma hade hjälpt.
jag väcktes ur mina tänkar när jag hörde mamma nämna mitt namn.
" oroa dig inte, lilla rara Ronnieponken kan vara trygg med oss" sa Fred.
"Håll klaffen" jag var stor nog att ta hand om mig själv.
"mamma, vill du höra en sak? kan du gissa vem vi just mötte på tåget?" sa George.
" den där svarthårige pojken, du vet, som stod alldeles intill oss på stationen? vet du vem det är?"
"Vem?" frågade mamma
"Harry Potter" utbrast tvillingarna.
"mamma,fär jag kliva på tåget och se honom,å, mamma, snälla du..." började Ginny
WoooW tänka sig, jag har träffat Harry Potter, jag tänker sätta mig på hans kupèe. kanske kan han berätta om Han-Som-Inte-Får-Nämnas-Vid-Namn.
ja det ska jag göra.
visslan tjöt, nu var det bråttom att komma ombord.
"skynda er nu!" sa mamma.
Ginny, började gråta dags att skynda mig upp på tåget, hon grät alltid när någon åkte.
jag vinkade till mamma och Ginny som vinkade tillbaka.
sedan började jag gå mot Harry Potters kupèe.

Det är bar men enligt mig blir det lite jobbigt att nästan bara läsa en konversation hela tiden.
Sen glömmer duibland storbokstav i början av en mening.
och ibland säger du på i stället för i
annars var det jätte bra